Mannen, Myten - och Musiken
Himmelrikets Il Canoniere ger en passning i sidled åt Dannes belackare och intygar att man kan gilla både Gahan och Knopfler.
Det rådde väl inget större tvivel bland journalisterna när klanen Anderssons senaste tillskott Daniel debuterade 17 år gammal mot IFK Göteborg i maj 1995 att den här pojken skulle nå långt.
För oss på läktaren som drömde om ett snabbt slut på Blåvitts hegemoni och en återgång till det normala fanns här ett tecken, ett levande bevis på att den avsomnade jätten Malmö FF skulle återta den tron man under många år abonnerat.
Tillsammans med Joakim Persson, Anders Andersson, Jens Fjellström, Jörgen Ohlsson, Hasse Mattisson, Jörgen Pettersson, Yksel Osmanovski och några till höll unge Daniel drömmen vid liv ett par år med ett fantastiskt rörligt passningsspel som tyvärr aldrig räckte för att hota de rakt och effektivt spelande IFK Göteborg och senare Prahls HBK.
Persson, Pettersson, (Anders) Andersson och Fjellström spreds dock över världen för kaffepengar och sommaren 1998 var det Osmanovskis och Daniels tur att söka lyckan utomlands. Bari fick mängdrabatt och klippte båda och mörkret sänkte sig sakta men säkert över Malmö FF och dess tidigare så optimistiska fans.
Daniel hade, trots sin ringa ålder, under ett par år varit allsvenskans kanske bästa mittfältare. Hård, rejäl och med ett utmärkt spelsinne konkurrerade han om uppmärksamheten med bland andra HIF:s tuffing Marcus Lantz och den evige Håkan Mild.
De första åren i Bari gick fantastiskt bra, Daniel tog plats i landslaget, värderades av italienska agenter till 100 miljoner kronor och var enligt envisa rykten på gång till Juventus. Någon transfer till Juve blev det dock aldrig utan Daniel hamnade i en väl dokumenterad klubbkarusell mellan diverse nedflyttningskandidater i Serie A.
Detta påverkade dock inte Daniels professionalitet eller inställning och under så gott som hela den sexårsperiod han tillbringade i Italien var Daniel ordinarie och gjorde ett stort jobb för de klubbar han representerade.
I landslaget var Daniel en viktig kugge i den trupp som 1999 kvalificerade sig till EM i Holland/Belgien 2000. Hans mogna attityd och kloka passningsspel imponerade. Viss kritik skymtades dock. För försiktig och för långsam var några synpunkter. Inte alls olikt den kritik Kim Källström har fått när landslaget idag mött tuffare motstånd. I skuggan av 1990-talets stora mittfältsgudar Jonas Thern och Stefan Schwarz var det blåsigt och kallt och när Schwarz linkade av med avsliten hälsena några månader innan EM stod det klart att Daniel var en klar kandidat till platsen som defensivt ankare på mitten under EM.
EM-slutspelet blev ett fiasko för det svenska laget, samtliga spelare underpresterade med undantag för fenomenet Henrik Larsson som mirakulöst kom tillbaks från ett kusligt benbrott och gjorde en utmärkt turnering.
Jakten på syndabockar satte igång. Daniel, som redan innan EM hade kritiserats en del, drällde fatalt med bollen i matchen mot Italien (förlust 1-2) och var plötsligt ett lovligt byte.
Här slog då äntligen Sidleds-myten igenom på allvar. Plötsligt var Daniel Andersson (22 år gammal!) en hopplös, långsam fegspelare helt utan kreativitet och potential.
Inte nog med att han medvetet saboterade för landslaget utan dessutom såg han till att alla klubbar han representerade i Italien ramlade ner i Serie B menade vissa krönikörer, halvt raljerande, halvt på allvar. Vilken vandrande katastrof, vilken paria!
Vilken förbundskapten kan i längden värja sig mot en sådan storm ?
Daniel försvann ur rampljuset och gav plats på innermittfältet åt bland andra Johan Mjällby, Andreas Jakobsson, Marcus Lantz, Anders Andersson och framför allt Tobias Linderoth. Kompetenta pojkar, försiktiga, kloka och hårt arbetande, men bättre än Daniel Andersson ? Möjligen Linderoth i sina fränaste stunder men att påstå att Sverige nått högre höjder på det inre mittfältet sedan Daniel försvann är att idiotförklara sig själv.
Problemen som aktualiserades när Thern och sedan Schwarz försvann finns där ännu. Linderoth som defensiv mittfältare är godkänd, inte mer och offensivt/kreativt är vi ljusår från Therns briljanta dominans. Anders Svensson är ojämn och direkt svag mot tuffare motstånd och Kim Källström har ännu inte nått den höga nivå vi hoppats på. Hoppas dock att Kim behandlas bättre än Daniel Andersson, då kanske talangen blommar ut även i landslaget.
Nåväl, blir man utdömd redan som 22-åring finns alltid chansen att komma tillbaka och det gjorde Daniel Andersson. Han kom hem till Malmö FF, svarade emot förväntningarna, vann guld och fick nu senast i veckan chansen att visa upp sig i landslaget igen. Rapporterna talar om en stark Daniel på det defensiva mittfältet och vem vet, kanske är en myt på väg att förintas?
På tal om myter togs en desto härligare myt upp på Himmelriket då Magnus Johanssons eminenta intervjuserie drog igång. Nämligen den om fotbollsspelares vurm för Dire Straits. Alla har sett frågan på slutet där intervjuoffret får välja mellan Dire Straits och redaktionens favoritband, synthkungarna Depeche Mode.
Detta ledde fram till den humoristiska omröstning som hånats och diskuterats och hyllats på fler fora än det himmelsblå. Till slut ledde det fram till ett härligt förbrödrande musiknörderi där så gott som alla lags supportrar deltog och det är inte utan att det värmer en aning i vinterkylan.
Jag skall slutligen bara kort ge min egen syn på de båda storheterna som diskuterades. 1984 gick jag i sexan och dyrkade Depeche Mode. En till synes märklig elvaåring med kostymbyxor, hängslor, skjorta, slips, tuperat hår (jo, jag hade hår då) och ett enradigt spiknitbälte. Dave Gahan var min gud. Mitt favorit album var "Construction Time Again" och min favoritlåt var "Everything Counts" och jag hatade hårdrockare och blöj-syntharen Howard Jones. Kraftwerk var nog de enda som kunde få mig att lyssna på något annat än Depeche.
Men, ack. Tonåren kom och synth-vågen dog ut och som ni vet är det full satsning som gäller i den åldern. Släpp det gamla helt och in med det nya. Outfiten förändrades. Slitna jeans, halvlångt hår, läderjacka, snusnäsduk och ridkängor slog ut synth-attributen. Depeche-skivorna hamnade längst ner i skivbacken och U2, Springsteen, The Alarm och hör och häpna, Dire Straits tog över!
Jodå, jag och mina kompisar kunde lyriskt orera i timmavis om Mark Knopflers gitarrspel och vackra texter.
Nåväl, även denna period gick över och idag kan jag med kärlek njuta av minnet från skoldanserna på Tunaskolan där höjdpunkterna var en tryckare till "Somebody", röj till "Just Can´t Get Enough" eller ett luftgitarrsolo till "Sultans Of Swing" och "Money For Nothing".
Trevlig helg,
