Allsvenska Malmöderbyn?
När jag en septemberdag år 1962 lämnade Malmö Stadion efter ännu ett självupplevt allsvenskt derby i Malmö kunde jag väl aldrig tro att det med all sannolikhet skulle bli det sista i livet.
Det har nu gått nästan fyrtiotre år sedan fotbollstaden Malmö kunde bjuda på denna prestigefulla nervkittlare. De flesta läsare här har aldrig fått uppleva hur hela stan i veckor gick i någon slags födslovåndor inför den kommande festen. Kampen om tronen i Malmö mellan klubbarna var en fest
som engagerade de flesta av hemstadens invånare. Att se de båda pastellfärgade lagen, vars dräkter för tankarna till ett soligt Öresund en majdag, väcka sydländska känslor hos lugna skåningar är något jag innerligt saknar och längtar efter igen.
Är det då något att längta efter igen? Är det inte bättre att ha erövrat hela kakan själv? Räcker det inte med de Skånska derbyna? Har det inte gått alldeles för lång tid för att reprisera en gammal klassiker? Behövs det en encore?
Personligen är jag övertygad om att många Djurgårdare och Hammarbyare i smyg fällde en liten tår när AIK åkte ut i år. Det ligger något paradoxalt i förhållandet till "huvudfiendeklubbar". De skall helst förlora alla matcher men ändå med knapp marginal stanna kvar i serien, vilket är omöjligt. Kan ni tänka er Milan utan Inter? Jag är övertygad om att den mest Romahatande Laziosupporter ändå inte kan leva sitt liv i den eviga staden utan sina röda konkurrenter. Arsenal utan Tottenham och Chelsea är som kärlek utan kyssar. En röd bortskämd Unitedtår hade fällts om lillebror med de vackra tröjorna hade åkt ur Premier. Vad som hade hänt i Skottland om inte Old Firm hade ägt rum vågar jag inte ens tänka på.
Nej, visst är det så att i städer med stark derbytradition finns det en liten lagom plats i hjärtat också för lokalkonkurrenten. Men hur är det i Malmö? Är det då tvunget att det skulle vara IFK som blev den naturliga huvudmotståndaren.
Traditionen talar för det men glöm inte att en kort period i vår stads fotbollshistoria så var dåvarande MBI(nuvarande MABI)bäst i stan. I det som hette Sydsvenska serien placerade sig MBI före både MFF och IFK åren 1926-27. De tre ledande klubbarna startade då Malmöalliansen, mest för att kunna matcha Helsingborg men även för att möta utländska klubbbar. I en match på IP mot gästande Blackburn Rovers mönstrade Alliansens lag 2 spelare från MFF, 4 från MBI och 5 från IFK. Behöver jag säga vilken klubb som sen ansåg sig för fina för samarbete och därför drog sig ur allinasen?
Har väldigt svårt att se att klubbar som Bunkeflo-Allians-Limhamn-Olympic samt alla andra Malmöklubbbar när en ambition att ens försöka, så låt oss hålla oss till ärkerivalen.
Historien om hur MFF föddes ur "bissingaklubben" kan vi alla. Hur de första blåa åren präglades av att stå med mössan i handen för den besuttna storebröderna är välkända fakta.
Så kom dagen då den första seriematchen i Sydsvenska serien ägde rum. Hela 1597 fotbollstörstande Malmöbor åsåg den unika händelsen. Året 1931 samlades 8447 åskådare på IP för att bli vittne till det allra första Malmöderbyt i Allsvenskan. Staden Malmö stack upp emot Göteborg och Stockholmsdominansen på allvar. Malmö FF angav redan då tonen och vann det historiska mötet med 2-1.
Än mer angav MFF tonen efter det att IFK åkt ur serien 1932 och vår klubb defintivt satt sig i förarsätet. Detta blev för mycket för den då fortfarande resursrikare klubben IFK Malmö. Fula värvningar gjordes från MFF. Lånade spelare som man "glömde" att lämna tillbaka och kulmineringen med den anmälan som diskade och nedflyttade MFF. Denna smutsiga händelse åberopas av många fortfarande som ett huvudskäl till att "hata" IFK Malmö. Att vår stora ledare Eric Persson drog det med sig hela vägen fram till sitt sista framträdande i
Johanneskyrkan har jag full förståelse för. Men att ungdomar i dag drygt 70 år efteråt använder den händelsen som "hatargument" tyder mer på att man kvittrar som de gamla sjunga.
Under mina barndomsår var fotbollsordningen väldigt tydlig i Malmö. MFF var inte bara bäst i Malmö utan i hela landet. IFK var alltid ett topplag i dåvarande tvåan men höll sig där. MBI var i trean. Övriga var småklubbar och så skulle det vara. Immer-Immer-Immer. Oftast gick vi småpågar på IFK:s matcher mest för att hålla koll på anslagstavlan och där följa MFF.
Men gulingen repade mot och återkom till finrummet och jag kunde då få ta del av det som fäder och andra med dem jämnåriga talade så mycket om. De repade till och med så mycket mod så att de slog MFF med 1-0 och kom 1960 för första och enda gången före MFF i allsvenskan. Ja,man gick till kvartsfinal i EC och var på väg att återta tronen i Malmö. Om 1-0 förlustmatchen har den store och "blåe" författaren Björn Ranelid sagt att den rubbade hans världsbild.
Tänk er sen den underbara känslan att tillsammans med 27209 personer få revanch och vinna med 3-1 i nästa möte. Detta är något jag vill unna er alla att få uppleva. Men vill vi det? Jag tror att det väger ganska jämt och att det finns två skolor inom MFF. De som önskar IFK ner i avgrunden och de som likt mig säger att visst skall IFK vara med bara på behörigt avstånd.
Kan man vara vän med en IFKare? Javisst. Kan spelare identifieras med båda klubbarna? Ingvar Gärd. "Kajan" Sandell. Bengt Lindskog. Men kan man älska en IFKare? Än har vi i mitt hem aldrig behövt kravallstaket mellan sängarna. MEN under alla dessa år har vi ALDRIG spelat i samma serie så fotbollshierarkin i huset är av bästa ordning.
Jag tänker inte som Fenerbachesupportern skjuta sin jublande Besiktashustru efter en seger för de vitsvarta(hoppas jag). Nackdelen med ett starkt andralag i Malmö är naturligtvis att konkurrensen om talangerna blir större. Fördelarna är att fotbollintresset kommer att koka än mer. Vi får inte glömma att en hel del av dagens fotbollspublik inte är särskilt trogna utan rider på en trend just nu.
Men var lugna alla ni som vill vara ensamma vid det dignande smörgåsbordet. IFK Malmö är i dag en klubb utan pengar och utan stark ledning. Supportrarna är få och gamla. Inga barn som vill identifiera sig med framgång vill stötta ett lag utan framgångar. Så visst var det sista gången jag fick se ett Malmöderby i allsvenskan den där dagen den tolfte september år 1962.
MEN, fasen också, vi har revansch att fodra. IFK vann med 1-0.
