Camp C: We just called to say we love you (the end)
Lägret är slut och det är dags att packa ihop. Men först den obligatoriska träffen runt lägerelden.
Det är lägrets sista kväll här i Orlando, Florida, USA. Det är runt 29 grader varmt trots den sena timmen. Vi befinner oss några hundra meter bakom spelar- och Himmelrikethotellet. Det är samling runt lägerelden. Brasan har ungdomarna i truppen fått ordna som ett led i inkilningen som utspelar sig i kväll. Alla är här: spelare, ledare och Himmelriket.
Stämningen går att ta på. Greger Andrijevski sitter i bar överkropp och spelar gitarr. Bredvid honom nynnar Dahan på en helt annan melodi men alla låter honom hållas. De flesta andra sitter tysta och håller andäktigt andan. Vi håller varandras händer. Det känns verkligen att det här är en magisk stund. Det är sista kvällen och i morgon åker vi hem.
Det som eventuellt kan tänkas störa friden är att Kenneth Folkesson och Jonas Sandqvist envisas med att hoppa hopprep. I par. Det ser lite roligt ut, men ingen kommenterar det. Hasse Borg sitter inte heller med i gruppen. Han står några meter bort med en kikare och tittar oroligt upp mot den mörka himmelen: någonstans i närheten lär det finnas en tornado och han har gett sig tusan på att upptäcka den först. Leif Engqvist lägger in en ny snusdosa under läppen utan att spotta ut den andra.
Greger tystnar för en stund, kanske bara för att vila fingrarna. Genast hörs Mr Grens stämma ljuda över nejderna: Possession, Greger, possession! Rolle ser nöjd ut där han sitter mellan Himmelrikets Nisse och Peter. Kanske allra lyckligast ser Himmelrikets utsända ut. Greger tar upp den gamla slagdängan Helter Skelter och alla faller tillbaka ner i ett transliknande tillstånd efter Grens utrop.
Plötsligt ser vi Kaveh lite längre bort. Han sitter vid en brinnande tändsticksask och pratar med en imaginär Tom Prahl. När vi ropar på honom vill han först inte komma till oss, men efter ett tag släntrar han över. Det märks omedelbart på honom att han tycker vi har det trevligare i vårt Orlando än i hans. Han sätter sig bredvid Bengt Madsen och tar dennes hand. Jag blir först lite sur, det var ju min hand Bengt höll i.
Lika plötsligt som Kaveh dök upp i bilden hörs plötsligt ett vrål en bit ifrån. Det är Jonnie Fedel som ger högljudda instruktioner åt Dejan och Dusan. Fedel skulle gärna vilja ha med Sandqvist också, men denne är inne på hopp nummer 350 i par med Folkesson, och han vill inte sluta på topp. I stället får Staffan Tapper ta en paus i promenerandet runt området och börja kasta sig efter Fedels bollar. Staffan ser inte överdrivet lycklig ut, men Fedel ger inte med sig. Snart ser man några skrubbsår på den gamle MFF-hjältens knän efter att ha kastat sig på grusgången en gång för mycket. Då låter Fedel honom äntligen vara och Staffan återupptar sin promenad.
Snart nog inser vi Himmelrikets utsända att vår tid vid lägerelden är kommen. Vi reser oss långsamt för att inte störa friden. Greger spelar alltjämt och Mr Gren ser nöjd ut. Dahan har två sånger igång samtidigt och Åke Fjellström ser för en stund lite besvärad ut: Så här borde han inte låta, ser Åke ut att tänka.
När vi lämnar sällskapet för att ta oss till vårt rum och det sista av våra jobb, står Hasse Borg fortfarande med kikaren vänd uppåt. Han ser orolig ut.
************
Dagens:
… jubilar: Åke Fjellström. 70 år idag. Grattis!
… glädje: Visst var inte UCF av allsvensk kvalitet och det var bara en träningsmatch, men i min bok är en seger för MFF alltid något att glädjas över.
… tacksamhet: Detta blir det sista inslaget från det här träningslägret. Nisse, Peter och undertecknad vill passa på att tacka alla som har läst och tittat på vårt material härifrån, och till alla som har bidragit till att den här resan blev möjlig att genomföra för oss. Ni kan aldrig ana hur tacksamma vi är. Förhoppningsvis har vi kunnat ger er en del tillbaka. The End.
