Gästkrönika: Äntligen, äntligen...
Gästskribenten Fredric Carlson skriver en värmade krönika om vikten av kylslagna försäsongsmatcher.
Äntligen, äntligen börjar försäsongens träningsmatcher. På riktigt. Live på en(konst)gräsplan. Smaka på ordet: för-sä-songs-match. Att hänga på staketet. Dimmigt, kallt, blåsigt, långkalsonger, kaffetermos. Visst är det något speciellt med dessa ofta ganska dåliga matcher mot ganska dåligt motstånd där man alltid står och frågar sig varför man inte stannade hemma i värmen. En lång väntan har det varit. En vinters håkkeyhelvete är äntligen över.
I år är det mycket som varit annorlunda. Säsongen var ju inte över i och med guldet. Royal League betydde tre matcher till, och i alla fall mot Odense var det kul. Och det blev tre matcher på TV från Turkiet i en pilsnercup, tillika tre segrar. Abstinensen hölls på avstånd. Men ändå.
På nåt sätt är det först nu det är på riktigt. 35 dagars väntan tog slut i Turkiet, men det är nu vi kan gå på match och se våra mästare igen.
Och nej, en inomhusmatch räknas inte riktigt.
Förra året blev det inte på riktigt för mig förrän mot AB Köpenhamn i Farum. En resa till Rostock och en nästan overklig upplevelse med över 1 000 nedresta blådårar var liksom för mycket. För speciellt. Man åkte dit mer för festen, resan och hela upplevelsen än för de 90 rätt usla
minuterna på planen. Det härligaste var att uppmaningen när spelarna kom in för uppvärmning uppfylldes. Guldet kom hem.
Matchen mot AB var dålig, spelet uselt. Att danskarna snart skulle börja sin säsong igen märktes föga. Fast AB är ju ingen toppklubb precis. Förr fick endast akademiker spela i AB (därav namnet), men det upphörde för en del år sedan. Om det har lyft laget vet jag inte, men denna dag var de inte bra. Och inte vi heller. Det var mycket slita och springa
och lite konstruktivt spel.
Prahl dirigerade Igor. Det gick sådär. Johan Nilsson Guiomar visade sin talang och namnen Jocke var också bra. Safaris mål var vackert. Asper höll nollan. Annars var det mesta inte så bra. Torftigt och trött som det bara kan vara i februari.Matchens kommentar stod domaren för. När en tvåmetersdansk missade bollen och sparkade på Hasse som protesterade över utebliven frispark konstaterade domaren: "Det var inte med vilje." Tänk om det bara var då det skulle blåsas.
Vissa tankar infinner sig efter en sådan resa. Över bron tur och retur för nästan 600 spänn, en tjock dimma som kräver röntgensyn för att man ska uppfatta vad som händer vid andra långsidan, råkyla som går genom kläder, ben och märg, fötter som isbitar och torftig fotboll. Vad är det
man gör med sin tid? En hel dag där huvudpunkten är att frysa arslet av sig i två timmar. Och man vet redan på morgonen att det inte blir stor underhållning. Dålig känsla i fötterna och felpass är vad man brukar få se. Men ändå är man där. Man hoppas få se ett genombrott eller åtminstone något lovande av en lärling. Man vill vinna. Man tror att Asper ska klistra allt och Olle nicka bort varje hörna. Och på det några snygga dribblingar. Så blev det inte den här gången. Heller.
Men man hade i alla fall ett par backar Grön med sig hem. Och när kroppen värmts upp såg man fram emot nästa träningsmatch. När man kommer hem frågar flickvännen om det var roligt. Nä, det var väl inte det. Var det
värt det? Alltid. Och nu är det äntligen dags igen.