Måndag morgon:
Den självklara kaptenen
Allt som oftast dyker det upp diskussioner om huruvida Daniel Andersson ska vara MFF:s lagkapten. Är han det riktiga valet? Eller finns det bättre lämpade?
Robin Nilsson hade absolut inte varit dålig de cirka 60 minuter som han spelade mot UCF för en knapp vecka sedan. Han skötte sina defensiva uppgifter bra, till och med mycket bra, även om det naturligtvis är svårt att säga hur han skulle stå sig mot ett allsvenskt motstånd. UCF var inget allsvenskt motstånd. Kanske, som Hans Gren sa i en intervju till Himmelriket, svensk division 1-klass.
Robin låg på sina motståndare och skavde sönder så många hälar under matchen att UCF fick ringa in fler plåster från en närliggande plåsterfabrik. Det hade sett rätt bra ut med Robin på planen. Tills Daniel Andersson kom in, vill säga. Robin ut och Daniel in – och då blev det så uppenbart hur överlägsen Daniel är, än så länge.
Helt plötsligt var det någon som tog tag i spelet och kunde leverera passningar bakom motståndarnas försvar. Han skavde kanske inte fullt lika många hälsenor, men han stod å andra sidan alltid så rätt att det ibland närmast blev parodiskt hur lätt UCF-spelarna tappade bollen till honom, utan att han egentligen gjorde annat än att vara i vägen. Detta kan också Robin lära sig. Det har en del med åldern att göra för hans del. Åldern, samt mognad och ökad spelförståelse.
Men vad som märktes tydligast när Daniel kom in på planen var att man äntligen hörde en himmelsblå spelare prata med sina medspelare. Under den timmen som han satt på bänken var det så tyst på planen hos svenskarna, att man hörde när någon släppte sig på avbytarbänken. Nilsson och Gren eldade på och ropade att de måste prata med varandra, och då för en stund hördes 11 röster samtidigt, innan de dog ut igen.
Daniel Andersson ropade, kommenderade, berömde, pekade och var helt enkelt den ledare som de andra behövde.
Efteråt ville Himmelrikets ciceron ha alla spelares och ledares autografer. Det var inget lätt uppdrag för vår vän Edward. Till slut hörs Daniels röst: ”Så, har nu alla skrivit här? Annars kom och gör det nu!” Så talar en som vet att han blir åtlydd. En som är lagkapten, inte offrad till det utan utvald av många tränare i sin karriär. Där, om inte tidigare, blev det tydligt vem som är Malmös självklara lagkapten.
Så lär det också förbli, och för mig är det ett helt självklart val. Ingen spelare i MFF har större auktoritet när det gäller. Å andra sidan kan man senare se honom i privata kläder på väg till en middag med armarna runt någon av ungdomarnas axlar, småpratandes som vore de bästa vänner. Ett exempel på att de andra både ser upp till honom, och umgås med honom helt naturligt. Han är en i gänget, men på planen är han den röda bindeln.
För att vara en bra lagkapten bör man vara en auktoritet men inte auktoritär. Man bör vara en som tas på allvar av domare samt både med- och motspelare. Man bör vara en som kan vara både uppmuntrande och påhejande under match. Man bör vara ett föredöme genom att ta ut sitt max i match efter match. Man bör hata en förlust lika starkt som man älskar en vinst, kanske mer till och med. Daniel Andersson stämmer in på alla dessa kriterier.
Vad han har emot sig är ett kroppsspråk som emellanåt kan tolkas som uppgivet. Men jag är helt övertygad om att han genom sitt sätt att vara i matcher, på samlingar och på läger med MFF under årens lopp har visat sina medspelare att han aldrig är uppgiven, möjligtvis frustrerad när det inte går lagets väg. Och det räcker för mig. Han ska vara sina medspelares lagkapten. Inte publikens.
