Måndag morgon: En vandring i solen
En vacker vårsöndag kom det en hädisk tanke som en blixt från klarblå himmel.
I ”När lammen tystnar” med Anthony Hopkins och Jodie Foster, säger en polispsykolog något om att föremålet för en persons beundran och kärlek oftast finns i ens närhet. Ett möjligt bevis för den tesen är att många som blir tillsammans, skaffar barn, gifter sig och skiljer sig, känner varandra på ett eller annat sätt sen tidigare. Såg en undersökning en gång som visade att endast fem procent av alla tillfrågade par blev ihop utan att åtminstone ha varit bekanta på något sätt. Föremålet för din kärlek finns alltså på nära håll.
Så är det för mig när det gäller Malmö. Det är min stad, min uppväxt och mitt liv och den innehåller min framtida begravningsplats. Att tycka om Malmö och Malmö FF är egentligen inget som jag valt. Jag är född och uppväxt här och när jag var liten var Malmö FF Sveriges bästa lag, även på plan. Så det är klart att de blev föremål för min beundran och rentav kärlek, och kommer att så vara fram till det ögonblick jag drar mitt sista andetag. Har faktiskt en gång pratat med en säljare hos Malmö FF om att få bli begravd under mittcirkeln på den nya arenan - i nuläget tyvärr omöjligt.
Under mina år som veckopendlare, först till Stockholm och sedan till Göteborg, blev det ännu tydligare hur präglad jag är av Malmö, den enda stad i världen där man höjer huvudet när man säger – hallå. Istället för att som alla andra böja huvudet framåt och säga hej eller goddag.
I går när jag och sambon var ute i det fina vårvädret funderade jag över det här och tänkte att nu, nu börjar det närma sig allsvensk premiär. Idag är det två veckor kvar. Två veckor tills våra spelare ska springa ut inför en publik med höga förhoppningar, stora krav och varenda en i publiken med en favoritspelare som de gillar av något särskilt skäl.
Under åren har de varit många, Kjell Rosén, Bosse Larsson, Staffan Tapper, Stefan Schwartz, Jonas Thern, Martin Dahlin, Niclas Kindvall, Olof Persson, Jörgen Olsson, Zlatan Ibrahimovic, Niklas Skoog och sist men inte minst Hasse Mattisson. Flera av dem spelare som under en lång period funnits i vår närhet och som vi lärt oss uppskatta, tycka om och kanske rentav älska.
I samband med Bosmandomen gick de flesta spelare från att vara trogna sin klubb till att bli yrkesmän och därmed trogna sin plånbok och sig själv, vilket i sig inte är konstigt. De flesta av oss skulle gladeligen gå till en annan arbetsgivare om de betalat ett par tusen extra i månaden. Grejen är ju förstås att du ska vara så intressant att någon ger dig ett erbjudande.
Och nu åter till inledningen, man älskar det som finns nära. Kanske det måste till en viss tidsperiod för att man ska lära känna, bli bekanta, lära sig förstå och uppskatta varandra, för att det hela kanske ska övergå till kärlek. Men ändå, det som finns nära under en längre period är det man lär sig tycka om.
Min hädiska tanke i det vackra vädret slog mig som en blixt från en klarblå himmel. De vi tycker om och älskar har varit i klubben länge därför att ingen annan velat ha dem, för självklart är det så att hade de fått ett erbjudande så hade de tittat i plånbok, sett att där finns plats, och stuckit.
Det smärtar mig att erkänna men så är det – jag älskar ett lag bestående av de som inte duger, de som är medelmåttor och de som ingen annan vill ha. Men å andra sidan – det är möjligt att min sambo gör detsamma. Älskar en medelmåtta. Men hon tycker i alla fall att jag är bäst.