Måndag morgon...
...och går det att tänka på något annat än den allsvenska starten?
Okej. Endast 10785 minuter kvar till den allsvenska premiären. Pirret i magen är där, förväntningarna högt ställda som vanligt. Snart brakar det loss på riktigt. Snart ska Sveriges bästa lag mäta sig mot varandra.
Motståndet i premiären är våra för evigt största rivaler i nordväst. IFK Göteborg. Den enda klubben som kan mäta sig med Malmö FF när det kommer till sportslig framgång och historisk anrikedom.
Götet är dessutom regerande mästare och spås en fortsatt ljus framtid om man ska tro fotbollsvetare runt om i landet. Det talas om en ny storhetstid, om att klubben lyckats bygga upp något som är bra, något som de har visat sig vara bra på tidigare. Jag vet visserligen inte riktigt vad det där, ”något” är. Kanske handlar det om en samhörighet, om lojalitet, om att jobba för varandra och att hitta en mix mellan rutin och spirande ungdom. Kanske handlar det om ett tryggt och enhetligt spelsystem som gör att unga spelare får utrymme att blomma ut. Jag vet inte som sagt, men något är det nog med tanke på fjolåret.
Det finns inget bättre än att slå IFK Göteborg. Detta hurtfriska lag som på senare år verkar ha börjat hitta rätt igen. Detta lag som skattefifflat, som tjuvade till sig vår största stjärna på 2000-talet, och som hade hela fotbollsetablisemanget bakom sig på 90-talet. Man blundar, lutar sig tillbaka, känner doften av kvällsdaggigt gräs och hör en kurva fylld med supportrar som bär fram sitt lag med sång och applåder. Man ser en liten lång och tanig figur långt där nere i straffområdet. Hur han lyfter från marken och trycker in bollen, och publiken bryter ut i ett vrål följt av kaotiska glädjescener.
Bortamatchen i den näst sista omgången mot Göteborg 2004 är ett av mina största MFF-minnen i vuxen ålder. Peter Abelsson, vilken hjälte. Vågar man hoppas på något liknande om en vecka? Kanske inte. Jag nöjer mig med ett lag som ger allt, elva spelare som jobbar för varandra och visar hjärta. Det räcker långt.
Och vad kan man egentligen förvänta sig av MFF anno 2008? Jag är kluven. Träningspassen i Orlando var något av det bästa som jag har sett. Intensiteten, passningstempot. Grens tydliga instruktioner, Rolles lugna stämma efter passen och en hel trupp som lyssnade. För första gången på länge såg man ett lag framför sig.
Å andra sidan har ju inte träningsmatcherna varit särskilt imponerande. Okej resultat, men allt för uddlöst anfallsspel. Och vi har i ärlighetens namn inte mött ett lag som vi inte borde slå. Vem har inte gått och väntat på åtminstone en eller två spetsspelare. Nog hade man hoppats att Borg hade något mer än en provspelande brasse från den brasilianska andradivisionen i skjortärmen.
Det är svårt att sia hur långt RolleGrens lagbygge räcker redan i år.
Optimisten menar att det vår tur att genomföra en ordentlig återväxt nu. Att den kommer att bära frukt. Staketrävar talar sig varma om Robin Nilsson - vår nye Schwarre med sitt krigarhjärta och utvecklade positionsspel. Och Jille - vår lille vindsnabbe Guilly till vänster, Molins som redan byggt på sig rutin och är ett solklart förstaval till höger trots sin ringa ålder. Och så har vi ju Agon - denne lille självutnämnde Inzaghi som har en särskild näsa för nätrassel, och som aldrig slutar springa.
Kanske kan det gå vägen.
Man kan hoppas att MFF visar fotbollssverige vad Göteborg gjorde redan förra året. Unga, okända spelare som klev in och tog för sig, som kom från ingenstans och blev stjärnor.
Men som sagt, 10775 minuter kvar till den allsvenska starten och mest av allt vill jag bara att det sätter igång.
Nu får det liksom bära eller brista.
