Ursäkta, men har vi inte mötts förr?
"Precis när vi skall börja vår Golgatavandring mot det tröstande hemmet försvinner tavlan. Sätts snabbt ut igen av en flinande herre. IFK Göteborg-Malmö FF 2-9!"
Det var som om de sökte upp varandra. ”Titta på mig! Se vad jag kan! Jasså, du dribblade av två, då tar jag tre. Det var en snygg nertagning, men se på min. Jaha, du kan visst klacka du också”. Det var som om de under en hel match hade en schlagertext inprogrammerad i sina hjärnor. ”Anything you can do I can do better.” Det var som om det inte var IFK Göteborg mot Malmö FF, utan Gunnar Gren mot Kjell Rosén.
Detta hände på den tiden då ingen behövde riskera överfall bakifrån. Då en lirare inte skulle kapas till varje pris. Då respekten för en artist kanske var lite väl vördsam och beundrande. Man brukar inte våld mot estetiken.
Detta hände på den tiden då solen alltid sken och MFF alltid slog IFK Göteborg. Styrkeförhållandet mellan klubbarna åren efter freden illustreras tydligt i ett klassiskt foto, där IFK Göteborgs lagkapten Rune Emanuelsson bugar så djupt för ”Gripen” som vore han den vördnadsfullaste rojalist, som i nåder fick hälsa på det näst intill gudomliga Majestätet. En reverens så djup att lille ”Gripen” ser ner på det blåvitrandiga ryggslutet nästan generat, som om han väntade sig såväl knäfall som handkyss.
I handen håller vår lagkapten en blomsterkvast, överlämnad av Emanuelsson, med gratulationer till alla tiders serierekord. MFF hade gått obesegrade genom serien, endast avslutningsmatchen mot IFK kunde förstöra den fantastiska sviten. Solen sken, nämnde jag det? MFF körde över de artiga gästerna med 6-3. ”Blåvitt” kom i blåvitt och solen sken än starkare.
Detta var en idyll mycket långt ifrån intrycken av den senaste matchen mot ”Änglarna” i fjol. Usel fantasilös träbensfotboll, tillsammans med en lika fantasilös, infantilt hatfull läktarstämning. Dessutom förlust. ”Blåvitt” kom i helrött. Men solen sken, tror jag.
Visst har tiden suddat ut de klaraste minnesbilderna från matcherna på de romantiska fyrtio- och femtiotalen. Visst var tempot vänligare, både i samhället och på fotbollsplanen, vilket tillät den artistiska ekvilibrisiteten att få blomma ut i relativ frihet. Och visst blir barndomens matcher aningen bättre för varje år som går, under ens tid på jorden. (Desto äldre man blir, ju fortare sprang man som ung). Jag skulle vägra att med vuxna ögon återse en match från den tiden i en filmad repris. Jag vill få fortsätta att minnas matcherna som jag tror mig bestämt veta att de var. Ingen får beröva mig den glädjen.
Det var en söndag. Det måste ha varit en söndag. Det var nästan alltid söndagar då, när det var match. Många äldre var ”finklädda” och förhöll sig liksom lite stillsamt värdiga. Hela staden tycktes hämta andan och förbereda sig för ännu en av livets måndagsmorgnar.
Vi var några ungar på vandring. Redan vid Folkets Park kändes doften. Den där sötaktiga, och så lockande, från Chokladfabriken. Framme vid tidningen Arbetet på Bergsgatan var det trångt. MFF spelade borta mot IFK Göteborg och vi väntade på resultatet.
Det fanns ännu ingen, sportradio, än mindre någon TV, och hade någon siat om datorer, med dagens möjligheter, hade en sängplats på S:t Lars ivrigt väntat på att bli utfylld. Resor till bortamatcher var en sällsynt och för dyr vana. Men vi hade Arbetets skyltfönster. Där kunde vi läsa slutresultaten från Allsvenskan.
Matcherna slutade ungefär kvarten efter tre. Endast vuxna surrogatsupportrar hade tålamod att invänta radions nyhetssändning klockan fyra, som avslutades med en torr uppläsning av de allsvenska resultaten, förmedlade av en röst som tycktes förkunna tredje världskrigets utbrott.
Vi väntar otåligt. Tippar hur mycket vi vunnit med. Tiden segar som en mattelektion en måndagsmorgon. Matchen måste ha tagit slut för minst en kvart sen nu.
Äntligen kommer resultattavlan fram. Vi stirrar. Vi tappar hakor. Vi vägrar att tro det. IFK Göteborg-Malmö FF 9-2! Mazettifabriken stinker sötsliskigt, kväljande äckligt. Vommeringsbehovets klart tydliga signaler vandrar obehagligt genom kroppen Vi sjunker ihop mot gatans hårda asfalt.
Precis när vi skall börja vår Golgatavandring mot det tröstande hemmet försvinner tavlan. Sätts snabbt ut igen av en flinande herre. IFK Göteborg-Malmö FF 2-9! Vilket skämt han bjöd på! Vilken grym barnaplågare vi hade råkat ut för! Han måste vara lärare på vardagarna, var vi rörande överens om i vår mogna församling. Men så nöjd han såg ut med sin dag. Och så gott det doftade igen. ”De va väl de ja sa. Ja trodde inte ett jävla skit på de första siffrorna”, lät det unisont på bredaste Möllevångsdialekt från leende munnar. Och som vi sprang mot hemmet för att rapportera till de soffliggande patriarkerna.
Ursäkta! Men har vi inte mötts förr?
Jovisst. Många gånger genom åren, med skiftande framgång för de båda giganterna i svensk fotboll. Ett alldeles särskilt trevligt år att umgås var det som inledde sjuttiotalet. IFK kom segervissa, som nykorade mästare, till det årets allsvenska.
En tidig majdag inför 17000 på Ullevi vinner MFF med 2-1. Bosse gör vårt segermål när det återstår 20 sekunder. Han gör det på sitt oöverträffade sätt. Lugnt, behärskat, trots tidsnöden och med en kirurgs precision. Krister får omdömet att vara den bäste försvarsspelare någonsin i MFF, och det av kräsenhetens överstepräster som Kjell Rosén, Birger Buhre och ”Hövdingen”.
Den som öppnade morgontidningen den 12 oktober samma år kunde där läsa följande rubrik:
”Nya mästare sparkade ut gamla?” Än fanns ett litet frågetecken. MFF var inte riktigt klara för guld och IFK hade fortfarande en liten chans att stanna kvar.
Efter matchen som MFF vann med 2-0 såg delar av serien ut så här:
1. MFF 26 poäng
2. Åtvidaberg 24 poäng
11. Gais 16 poäng
12. IFK Göteborg 15 poäng
Två omgångar återstod. Och det blev som rubriksättaren önskade, eller skall jag säga, trodde.
Alla svenskar 60+ vet vad de gjorde den natten då Ingemar Johansson blev världsmästare. Radio Luxemburg. Knaster, skrap. Bultande hjärta. Vrålet. Vem ligger? Där gick Ingemars höger som en blixt. Floyd upp och ner.
Alla svenskar 35+ vet vad de gjorde natten då Olof Palme blev mördad. Första sidan i tidningen. Gnuggande sömn ur ögonen. Tittar igen på trycksvärtan. Nej, nej, nej. Vilket jävla dåligt skämt. På med TV:n. Men det är ju sant. Blommor och blod på Sveavägen. Men sådant händer ju inte i lugna Sverige.
Alla världsmedborgare 15+ vet vad de gjorde den elfte september 2001. Bilderna från New York. Planen som kommer. Igen, igen, igen. Men jag som trodde jag sett allt. Inget kunde förvåna mig längre. Måste vara en film eller en mardröm. Väck mig någon.
Alla MFF:are 10+ vet vad de gjorde den magiska kvällen den tjugofemte i månaden oktober år 2004. Ett fotbollslag vid namn Malmö FF kom till ett fullsatt Ullevi och lade grunden till det första efterlängtade guldet på 16 år. Arenan kokade och betedde sig värdigt en CL-final.
Ursäkta! Men kan vi inte mötas igen?
Varför inte på måndags kväll? Klockan 19.45 om det passar. Ni vet väl adressen? Malmö Stadion är det fortfarande. Tror säker ni hittar dit. Vi har ju mötts förr. Vi blir många. Och hör ni IFK Göteborg; kom i blåvittrandigt, det gick så bra förut. Det är så trevligt med igenkännandets glädje. Och, vänta med blommorna tills nästa år.
