Inför premiären: Var kom alla lyckotomtar ifrån?
I premiären är det bara vinst som gäller. Ingen ny stadion, inga pengar på banken och ingen ny organisation kan förändra det faktum att foboll spelas på planen. Och det är där vi måste börja se resultat.
Min första kontakt med andra MFF:are var via en mailinglista och en tre dagar lång diskussion om skäggets betydelse för fotbollspelarens skicklighet. Det förekom en hel del udda diskussioner på den listan.
Ett annat exempel är killen var alltid lika upprörd framåt varje premiär för att matchdressen hade fel färg. Och jag älskade det. Uppvuxen i Lund hade jag fram till dess ett mer akademiskt intresse av MFF.
Gänget jag mötte via mailinglistan var något helt annat. Här levde man med fotbollen. Kollade träningar, skrev artiklar och diskuterade hett. Och en sak var i princip alla överens om. Tränaren var en katastrof, klubbledningen åt råttorna och de flesta spelare sopor.
Varför? Tja, vi vann ju inte. Svårare än så var det inte. Så länge MFF inte vann, underpresterade man.
Några år senare drog Himmelriket igång och i den första redaktionen träffade jag fler av samma sort. Jag flyttade till Skåne och kunde börja gå på matcherna regelbundet. Överallt träffade jag samma mentalitet. Lagets viktigaste uppgift var att ta guld. Punkt.
Himmelriket skapades mer eller mindre i opposition mot klubben. Mot dem som ständigt försatt chanserna för oss att återta tronen. Vi var ett varigt långfinger i luften mot allt vad MFF gjorde, så länge vi ansåg att det inte förde oss närmare ett guld. Jag tror det behövdes.
För er som inte minns det planerade t.ex. klubben att låta Niklas Strömstedt spela på Stadion innan match för att fira återkomsten till Allsvenskan. En AIK:are som publikuppvärmning? Tangentborden gick varma i idignation och på något sätt nådde reaktionerna klubben, och till sist ställdes arrangemanget in. Pga sjukdom som det hette.
Inställningen var att Guldet skulle hem till varje pris och kraven på allt och alla var därefter.
2005, på ett stadion i Schweiz, dog den inställningen till tonerna av Stevie Wonder. Och på något sätt är det symptomatiskt över hur blinda vi blivit för klubbens tillkortakommande efter det.
Det verkar som att ingen, inte minst vi supportrar, klarade av att ställa om från jakten till guld, till att försvara det. Klubben hade helt plötsligt lyckats med det som vi krävde - men inte trodde på - och vi visste inte hur vi skulle förhålla oss.
Den där helt inkompetenta ledningen hade inte bara byggt ett guldlag. Den förvandlade oss till Sveriges rikaste klubb och efter fyra år av politisk långbänk fick vi ett beslut på ny arena. Och ledningen lyckades hitta en finansiering!
Vi samlades runt våra nya sugerdaddys och sög ivrigt i oss allt som liknade framgång, oavsett på vilket plan. Misslyckande på gräs bytte vi mot fantastiskt bokslut. Ett katastrofalt fotbollsår balsamerades med framgångsrika försäljningar.
Vi har blivit ett gäng lyckoknarkande tomtar som inte vågar se på laget med öppna ögon. Istället nynnar vi på Stevie Wonder och räknar dagarna till nya Stadion står klar.
Jag har själv dansat runt guldkalven och är säkert en del av problemet. Ur detta perspektiv är det utomordentligt ironiskt att borgen kommer döpas efter en bank.
Denna säsong går vi in i Allsvenskan med en trupp som i mina ögon kanske är den tunnaste sen återkomsten. Ett lag som med några ordinarie borta fick pisk mot Häcken. Där spelarna som hade chansen att slå sig in i startelvan efteråt fick betyget av Roland Nilsson: "Man ska alltid kunna gå in och kämpa i varje fall."
Och i supporterleden tror vi på någon form av toppstrid, trots att ingenting - vare sig på pappret eller i försäsongsspelet - pekar på någon förbättring.
Vi har fortfarande bara en bollvinnare på mittfältet. Och mittbackslåset verkar lika svårdyrkat som gamla flickvänners dagböcker. Det enda vi har att gå på är en ny tränare, vars främsta merit än så länge är att han inte åkt ut med Gais.
Ok, jag tror också på Rollegren. Jag tror också det finns högre kapacitet i truppen än förra årets 9:e plats. Men jag tror också på mina ögon och det jag sett pekar inte på toppstrid, tyvärr.
Jag får det inte att gå ihop. Samtidigt som vi har miljoner på banken har vi idel juniorer på bänken. Vi har ju etablerat oss som nummer ett i pengaallsvenskna för att bli nummer ett på planen. Eller hur? Och den enda gången vi tagit guld på 20 år, var med en satsning på etablerade spelare.
Guldtruppen 2004 bestod av spelare som Afonso, Yngvesson, Tomas Olsson, Chanko, Elanga, Höiland, Maestro, Olof Persson, Skoog, Patrik och Daniel Andersson och Holgersson. Inte en junior. Trist kanske för ungdomsfotbollen, men det gav resultat. Vi tog guld och drog in mer pengar än någonsin.
När Madsen i programbladet nu säger att antalet unga talanger i truppen imponerar har han rätt. Det är imponerande att man över en natt dragit slutsatsen att juniorer är ett kvalitetsbegrepp som betyder bred trupp och toppstrid. I mina öron är antalet juniorer något Halmstad håller på och bräker om. Det är alltid kul när unga spelare slår igenom, men det är märkligt om det blivit ett självändamål.
Imorgon är det premiär. Vi möter laget som lyckats förena pest och kolera i en blåvitrandig röra. Det enda som gäller för en hemmamatch är vinst. Det enda som gäller för en premiär är vinst. Det enda som gäller för en match mot IFK Göteborg är vinst.
Är ni med mig? Det enda som gäller för imorgon är vinst. Är känslan åtminstone vagt bekant är det ett sundhetstecken.
Roland Nilsson har sagt att truppen är bra som den är och han inte behöver några nyförvärv. Det är coolt att han säger så. Men vad händer om vi ligger kvar i mitten framåt sommaren?
Betyder det att han inte har öga att bedöma en trupp?
Eller betyder det i så fall att han inte är ett dugg bättre än Åkeby?
Vi får se imorgon. Eller se och se. Jag är så nervös att jag förmodligen kommer nynna Stevie Wonder och blunda mig igenom matchen.