Trender, tendenser å sånt - Himmelriket mitt i veckan
Himmelrikets kverulant och gnällmåns No. 1, Mickael Möller, skannar av den senaste veckans forumdiskussioner i ett försök att fånga vad det är vi MFF-supportrar egentligen pratar om.
Kombinationen MFF och ekonomi är omtyckt. Länsrättens dom i skattemålet om Hasse Borgs konsultarbete och klubbens beskattning av royaltyinkomster går på MFF:s linje, och klubben kan nu se fram emot en återbetalning av de pengar man tidigare betalt in till Skatteverket.
Men än är det för tidigt att andas ut! Enligt vissa skribenter är Skatteverket i själva verket Den Store Satan som inget hellre vill än att tillintetgöra MFF - och alla oss andra också för den delen... (Paranoia! Det är allt jag säger. Paranoia!)
Fotbollsspelare är känsliga för kritik. Kritik kan rent av förstöra deras självförtroende, hävdar någon och refererar till fjolårets hemmamatch mot AIK då spelarna fick lite skäll. Samme skribent drar därför slutsatsen att det "finns tyvärr många på stadion som inte helt förstår vad det innebär att vara supporter."
Men snackar vi fotbollsspelare eller hyperkänsliga primadonnor? Bör inte spelarna kunna stå ut med lite ris (inte minst med tanke på det stöd de får normalt sett)? Deppar de ihop finns det folk i klubben som kan ta sig an dem. Om det inte hjälper så är de förmodligen inte lämpade för fotboll överhuvudtaget (hårt kanske, men sant).
Kritiken är dessutom, hur man än vänder och vrider på det, ett uttryck för engagemang och hjärta. Irrationell? Måhända. Destruktiv? Knappast. Men definitivt ärlig och omedelbar i motsats till den överslätande klapphattsvariant som dessa självbelåtna, riktiga supportrar förespråkar.
(Dessutom, att stödja sitt lag på ett ständigt förnuftigt, klarsynt, korrekt och moraliskt oantastligt vis tilltalar säkert en del. Men en läktare utan passion, galenskap, lidelse, irrationalitet, glädje och ilska är ingen riktig fotbollsläktare. Det är något annat. Någonting förbannat tråkigt!)
Att mäta kuk är ett nöje som med jämna mellanrum smittar av sig på diverse forumskribenter. Man vill liksom vara bäst, ha störst och mest, vara coolast etc.
Nu är vi på gång i Royal League och morgondagens match mot Rosenborg föregås givetvis av en del sandlådesnack i stil med: vi har bättre publiksnitt än ni, vi har spelat Europacupfinal, vår klack sjunger bättre än er osv.
Kan man säga något annat än - patteglyttar! Vad fan är det för jävla argument? Det räcker med att säga att vi är Malmö FF, och hela Europa darrar. (Även om en del folk i Cork City eller Lissabon hävdar motsatsen.)
Dubbel-Anders sitter fortfarande på bänken nere hos Belenenses i Portugal, vilket får en och annan att drömma om ytterligare en hemvändare framåt sommaren. Det vore väl trevligt. Samtidigt är det ganska trist att spelare som inte platsar i diverse träskgäng går rakt in i MFF:s startelva. Det säger väl något om nivån på svensk klubbfotboll (och om våra fåfänga europeiska drömmar).
Veckans guldkorn måste vara följande synpunkt (?) på de skandinaviska relationerna:
"Dagens läsning här väcker otäcka känslor inom en, att Skåningar rent teoretiskt är mer Dankar änn en Stockholmare är inget jag skäms för iaf. Om sen dom där Qvisslingarna är besläktade med Danksjävlarna har ingen betydelse, Norrmännen är fortfarande pinsamt äckliga att ha att göra med. Så förbannat "hurtiga" och "goa" hela jävla tiden, åk skidor med er förbannade Lusekofter. Fotboll har ni inget med att göra!!!"
Avslutningsvis vill jag gärna briljera med lite lättköpta latinska kunskaper: Nihil est incertius vulgo (ingenting är opålitligare än hopen). Vad jag nu menar med det.
