Gästkrönika: Våndan inför en landskamp
Fredric Carlson funderar på om det är bra eller dåligt med Malmöspelare i landslagets träningsmatcher.
Om ett par dagar är det dags för landskamp och Mackan och Danne har tagits ut för att representera Sverige. Förr var det regel att ett svenskt landslag byggdes runt några MFF:are vilka sedan kompletterades med spelare från andra klubbar. Med tiden blev det f.d. MFF:are när allt fler hamnade utomlands. VM-laget 1994 hade inte varit mycket utan spelare som förfinat sina fotbollskunskaper hos oss. Och till VM 1974 byggdes hela laget runt Kung Bosse.
I och med sämre tider för klubben så har antalet landslagsuttagningar blivit färre. Och därmed min oro mindre. För varje gång som våra spelare drar på sig den gula tröjan så blir jag nervös. Och nu tänker jag inte bara på resultatet av landskampen. Mina tankar handlar lika mycket om MFF-spelarnas knän, fötter och ljumskar. Skadas någon av en vårdslös motståndare? Eller fastnar med dobbarna i gräset så menisk och ledband flyger?
Som de flesta andra blir jag stolt och glad när våra spelare visar sig vara så bra att landslaget vill ha dem. Det är ett erkännande av MFF som klubb och av de spelare vi har. Vi ska fostra och utveckla spelare till att bli bland de bästa. Och hävdar vi det, så borde vi också ha ett antal spelare som alltid är aktuella när det är dags för landskamp. Så visst är det roligt när MFF:are kläs i blågult. Fast oroligt.
I början av året har samma spelare varit med om landslagsspel. Det handlade om träningsmatcher och dessa är de värsta. Alltså, ju mindre en landskamp gäller, desto värre är det om en av våra spelare skulle skadas. Det går an om det är VM eller EM. Och även kval till dessa, i alla fall när Sverige vinner. Då ska MFF:are vara med. Eller snarare måste det rimligtvis vara några spelare från MFF med. Hur ska det annars gå? Men måste de spela meningslösa träningsmatcher?
Tänk bara Höiland. Vi tvingas spela Royal League och träna ihop laget inför Premiären utan honom. Nu har vi Hasse, spelaren som spelar där det bäst behövs och aldrig gör oss besvikna. Men ändå. Jon-Inge spelar träningsmatch för Lusekoftorna, sträcker ljumsken och är borta i två månader. Dessutom vet man aldrig med de däringa ljumskarna. Har de en gång börjat krångla så. Ok, så negativ ska jag inte vara, men vad var nyttan med utflykten till Arabiska halvön? Nyttan för MFF? För Höiland? Och i och för sig för norrbaggarna?
Jag förstår de stora klubblagen i Europa som inte gärna släpper iväg sina spelare till i deras ögon meningslösa landskamper. Skaderisken finns och spelarna har ett tufft program med många matcher som det är. Ingen vill riskera att förlora kampen om ligatiteln för att stjärnan är hos ortopeden efter en träningslandskamp.
Det är än så länge lite skillnad för svenska lag. Den uppmärksamhet en spelare som slår igenom i landslaget får kan ge många sköna slantar i klubbkassan. Man har heller inte samma intensiva matchning av sina bästa spelare. Än så länge. Med en Royal League, som blir allt viktigare och populärare, så kommer även svenska toppklubbar att spela 40 matcher per säsong eller mer. Då kan slitaget bli större. Och skaderisken öka.
Men nu handlar det om match mot bulgarerna.
Förhoppningsvis med Mackan på topp och Danne som defensiv mittfältare. Och eftersom det alltid är roligt när MFF:s spelare visar att vi är bäst, hoppas jag att Mackan gör det avgörande målet på pass från Zlatan. Att både han och Danne i övrigt visar att MFF är bäst. På läktaren sitter Capello, Wenger, Luxemburgo och deras kollegor. De gör alla vågen och ger sig in i en huggsexa om Silverpojkens signatur.
Och givetvis är våra favoriter i blågult hela och friska när de kommer hem, fulla av självförtroende inför allsvenska starten. Fast skulle de bara värma bänken, slå några pass på Zlatans fötter och komma hem utan skavanker är jag också ganska nöjd.
