Camp Kebab, dag 1
Första tränýngsrapporten från er ödmjuke tjänare.
Samling 19.00 på Kastrup söndag kväll. Spelarna står i rankordning i incheckningskön: de äldre och rutinerade först, med Yngvesson och Skoog i täten, de yngre där bak och så ledarna allra längst bak för att hålla ordning på flocken. Bosse Nilsson? Han är överallt. Hela tiden.
Det här är den mest bisarra semester jag någonsin åkt på. Ja, nu är det inte riktigt semester, eftersom jag ska leverera texter till er, men ni ser bilden. Folk som inte är fanatiska MFF-fans förstår inte när man förklarar. Är jag en dåre? Jag åker alltså med laget till Turkiet för att se på när de tränar. Jag är snart fyrtio år. Jag är i total avsaknad av liv.
Skoog har köpt konjak på flygplatsen. Han går och är orolig för att gräsplanerna i Antalya ska vara sämre än sist. Ryktet går nämligen. "Vi har inte spelat på en bra plan sedan turneringen i Turkiet, jo, Odense borta var OK", säger han. Men han ser fram emot hotellet. "Otroligt fint. Där finns till och med bågskytte!". Ingen av spelarna provade dock på denna nobla sport sist de var här.
Alf Westerberg har med sig "Da Vinci-koden". Afonso går och köper Slitz. Ha! Det finns inget som undgår mitt vakande öga! Yngvesson ser ut som sångaren i valfritt brittiskt överskattat indieband: träningsjacka, ny kort frisyr och ett par designerglasögon. Var har vår Iron Maiden-älskande norrlänning tagit vägen?
Klockan är 04.45 på natten, turkisk tid, när vi försenade anländer till hotellet. Vi åker med spelarbussen, of course. Yngvesson är den ende som orkar hålla låda. Han prisar Mickey Rourke; "han är kult, för fan!". Han spelar kort med Asper, Skoog, Tomas och Höiland om vem som ska hämta kaffet under morgondagens frukost. Yngvesson förlorar. Väl framme delar laget upp sig två och två. Olof och Mattisson delar rum, Asper och Lee, Skoog och Yngvesson. Och så vidare. De äldre spelarna går direkt upp på sina rum. De yngre kommer efter, bärandes på trunkar och bollar.
Förresten: har jag berättat om det muntra gäng som hårdbevakar MFF härnere: en tuff trio. Det är jag, er ödmjuke tjänare. Dessutom: före detta redaktören. Samt: den skogstokige grannen. Vi bor i ett familjerum i två etager. Hotellet heter Kremlin Palace och är alltså uppbyggt som ett mini-Moskva. Klar Euro Disney-feeling. Men det är all-inclusive, poolerna ser bra ut och havet skimrar i fjärran så vi gnäller inte.
Prahl har anbefallit sovmorgon under måndagen. Det är sen frukost och eftermiddagsträning. Vi passar på att lapa sol och bada. Lunchen äter vi tillsammans med laget. På det speciella journalistbordet, där Kvällsposten och Aftonbladets utsända också sitter. Klockan 15.45 ska bussen komma. Det gör den inte. Bosse Nilsson får jiddra. Det dröjer några minuter sedan är vi på väg till träningsplanerna några kilometer bort.
Jag sitter bredvid Tomas Olsson på bussen. Han tycker att det är underbart att fansen själv har samlat in till min reportageresa och prisar Anti-våldsfesten på Möllan på premiärdagen. "Skulle själv vilja vara där", säger han. Träningsområdet ser lite öststatsnergånget ut, men planerna visar sig vara klart godkända. Vi sätter oss på den lilla läktaren intill och ser på hur spelarna börjar snöra på sig skorna. Först en lång uppmjukning under Jörgen Beckes ledning. Ante och Tomas tar täten. Afonso fuskar, precis som vanligt, från alla övningar.
Därefter är det dags för en lättare bollövning - det gäller att passa bollen till varandra i rörelse och med tempo - under Generalen, som direkt skriker "lite temperatur på det här!". Till min fasa ser jag att laget har de gula träningsvästarna med sig; ska det aldrig bli bättring? Under tiden joggar Greger varv efter varv runt planen. Visar fin form. En joker?
