Inför MFF-IFK Norrköping
Välkomna tillbaka! Tror nog att alla fotbollsvänner i Sverige instämmer i detta välkomnande. Vad är en allsvenska utan Malmö FF och IFK Norrköping? Som kärlek utan kyssar, eller ännu värre, som pubar utan öl.
Mellan åren 1942 och 1967 blev de båda klubbarna svenska mästare inte mindre än 17 gånger tillsammans! Här måste jag använda ett ord som jag uttalar allt mera sällan: Fantastiskt!
Det finns så mycket gemensamt mellan de båda klassikerna. Till exempel den hos båda klubbarna en gång så segerbortskämda publiken, som om målen uteblev en kvart, var snarare till gnäll än en unge som nekats godis. Låt vara att jeremiaderna uttalades på skilda idiom. I begynnelsen (om bibeltravesteringen godtages) var såväl ”Peking” som ”Di blåe” i ett underläge i sina städer. IFK Norrköping fick i nåder rykta en åttafotad häst styrd av en enögd asagud, med visst bistånd av Tore Keller. Medan MFF terroriserades av en kvittrande burfågel, som ständigt göddes av bourgeoisien i staden Malmö
Men från mörkret steg de mot ljus (om en annan känd travestering tillåts).
Det var något visst när Norrköping kom på besök. Vi annars så kaxiga ungar blev lite blekare, lite återhållsammare, nästan tystare än på morgonbönen i Johanneskyrkan. Så var det aldrig när AIK eller Djurgården eller ta vilket annat lag som helst, gjorde sina fåfänga, halvtama försök att slå MFF. Men de där, med Nordahlarna, Liedholm, ”Bian” Rosengren och Torsten Lindberg vägrade att inse att MFF var oslagbara. Deras många mästerskap tillsammans med den prisade Englandsturnén, den stöddigt stora kamratstjärnan som skulle ha täckt hela Calle Palmérs tröja; allt detta gav dem ett obehagligt intryck av att de ville förstöra alla MFF:ares självklara rätt att få tillbringa en harmonisk segersöndag. Inte ens en omild behandling av det sovjetiska KGB-laget påverkade självsäkerheten hos östgötarna.
Det var i långa tider årets match mellan de två, vilket bevisas av att Norrköpings publikrekord fortfarande står gällande en match för länge sedan mellan IFK Norrköping och Malmö FF. Det låg ett skimmer över våra klubbar under dessa dagar (nä, nu får det vara nog med travesteringar).
En klar kulturskillnad mellan klubbarna var dock att IFK och Nalle Halldén dammsög glesbygder och inte minst det norra landet på talanger, och kallades därför IFK Norrlandsköping lika ofta som IFK Guldköping, medan nästan samtliga MFF:are kom från Malmös arbetarkvarter till örtagården Malmö FF, för att vattnas och vårdas till förfiningens yttersta gräns av Hövdingen.
Nu denna vår 2008, är det väl knappast årets match längre, ja kanske för några obotliga nostalgiker. Kan förstå att många unga supportrar ser IFK som nästan vilken nykomling som helst. Peking har inlett uselt, vilket förvånar en aning. Ett lag som var fullständigt outstanding i Superettan, borde väl ändå hänga med skapligt på den allsvenska arenan. Men att laget skulle komma till Malmö i omgång sju som det sist placerade var väl ändå inte det förväntade. 14 mål insläppta på 6 matcher och endast 2 inspelade poäng.
Tror, att om ni uppsöker en plats som fortfarande är befriad från nutidens ljudföroreningar (de finns än om man söker länge), sluter ögonen och lyssnar - vad hör ni då? Ett klart från Idrottsparken välkänt gnäll på östgötska. Det måste finnas en gnällbänk även i en annan värld. Där sitter ”Åby”, omgiven av alla dem som har sett hur det var en gång och vägrar tro att det är paradiset som har erbjudits dem, trots strimman av hopp som gavs på Olympia. Fortsätt gärna att ta poäng, men vänta till efter besöket i Malmö.
På den andra planhalvan står en annan lite bedagad skönhet. Visserligen har MFF bevarat sin attraktion bättre än den gamla trätobrodern, men tål ändå inte riktigt att beskådas i det solljus som lyste så klart en gång. Men en fjärdeplats hittills i år och tio poäng av arton möjliga, plus långa perioder lovande spel, är ett klart VG.
Årets säsong inleddes mot svenska mästarna. Vi spelade stundtals ut dem, men var ändå nöjda med oavgjort (moderna tider).
Sen åkte vi till en K-märkt arena. Oavgjort igen, nu med mycket nöjda miner (normala tider).
IF Elfsborg hemma. 1-1 för tredje gången och spelövertag igen. Många trots allt nöjda (ännu modernare tider).
Vångavallen. Nu skulle väl ändå den första segern komma? Men ännu en oavgjord. En del var nöjda ändå (men det är absolut för moderna tider).
Gefle IF. Tack för den. Det här var trots tidigt på säsongen en måstematch om inte tåg skulle gå och självförtroende svika. MFF klarade den pressen mycket imponerande (gamla goda tider).
HBK. Där satt den. Härligt spel och vilka mål. (Strålande gamla tider)
Signifikativt är att MFF har spelat bäst i den andra halvleken. Slump eller vad?
Det ser bra ut i år. Vi har unga supertalanger som Toivonen, Harbuzi (vilket mål mot HBK) Safari, Molins och så han som jag vill se från start mot Norrköping, Agon Mehmeti. Jonatan får inte till det. Så nära nu senast, men testa Agon från start mot det inte alltför starka Pekingförsvaret. När detta skrivs (tisdag eftermiddag, reds anm) önskar jag i Daniels frånvaro få se följande elva från start. (Hur det sen blir återstår att se.)
”Sankan”
Ulrich Dixon Gabriel Safari
Molins Robin Labinot Jeffrey
Toivonen Agon.
Starkast klappande på avbytarporten bör vara Järdler och Jonatan.
Det känns som om vi är rustade att ta upp kampen mot laget som söker lyckan i långa inkast och längre spelavbrott, håller till i gnetlandet på östra kusten, och redan har ryckt lite serien.
Själv åker jag till matchen i sällskap med en Norrköpingssupporter. En veteran som vet att hans kära klubb fortfarande ligger fyra i maratontabellen. Vi har platserna intill varandra, möjligen med våra fruar som ”kravallstaket”. Tror mig sitta lugnt och tryggt. IFK:s stjärna har krympt i dubbel bemärkelse och Gunnar Nordahl spelar inte mer.
