Camp Kebab, dag 2 (forts.)
Er ödmjuke tjänare fortsätter rapporteringen.
Vidare berättar Becke om Yksel. Och att han helst hade plockat av honom från matchningen under tre månaders tid för att bygga upp honom med tre kilo muskler. Då hade han varit perfekt. Men som det nu är, med årets märkliga säsongsuppbyggnad, så får man ta det som det kommer. Becke tror ändå att där finns mycket mer att plocka hos Yksel. "Han var nästan ett vrak när han kom i somras". Skoog ser något mer slimmad ut än ifjol? Är det på riktigt eller bara en synvilla? "Nej, det stämmer", säger Becke. "Han har gått ner lite och ska ner något kilo till". Snabbast i laget? Elanga, såklart. Becke hade behövt ett halvårs träning för att göra honom till en svensk elitlöpare på 400 meter. Starkast i laget? Patrik. "Han har en naturlig råstyrka och kraft som man sällan ser. Daniel är nästan likadan". Uthålligast i laget? Lolo och Hasse. Jag undrar om de är lätta att träna eller om det är en gnällig grupp? "Om det inte blir för mycket styrketräning så tycker de att det är roligt", skrattar han.
Folk undrar hur det känns att vara härnere, mitt i laget, med full insyn. Jag tycker först och främst att det är oerhört intressant. Man lär sig saker. Hur en grupp fungerar. Vad som krävs. Alla de olika personligheterna och vilka roller var och en har. Hur man bygger ett lag. Och att det inte bara handlar om vad man presterar på plan. Rik blir jag inte. Er insamling, som jag för övrigt är evigt tacksam över och gör mitt bästa för att matcha, täcker kostnaderna. Någon lön plockar jag inte ut. Överblivna pengar går antingen till MT 96:s tifoarrangemang eller läggs åt sidan till en reportageresa till nästa träningsläger. Rik blir jag alltså inte. Men jag får vara med om någonting stort. Jag känner mig som Robbie Robertson när Ronnie Hawkins 1960 frågade honom om han ville ingå i hans kompband The Hawks (ja, det som sedermera utvecklades till The Band, ett av världens genom tiderna finaste rockband): "I can't promise you much money, but you'll get more pussy than Frank Sinatra".
Så: jag lär mig en massa saker om hur en grupp fungerar. Här kommer lite info om sånt. Abelsson är väldigt timid och blyg. Skoog har en extrem vinnarskalle. Skriker högt till och med när han tar hem vinsten i kortspel. Yngvesson är lagets spillevink och, faktiskt, det nav kring vilken resten av truppen snurrar. "Alla mot mig!", skriker han på dagens träning när de andra gaddar ihop sig mot honom och han tappar bollen under den inledande bolltrixningen. "Varför är det alltid så?", undrar han. Patrik är den fotbollsspelare jag någonsin stött på med mest pondus. Alla har respekt för honom. Alla. Och det är inget påklistrat. Ingen fejk. Det skimrar om honom. Lolo går mest omkring och pratar med Assyriska-spelare och -ledare som också bor och tränar här. Afonso och Sammy har funnit varandra; de hänger alltid tillsammans. De unga killarna går för sig själv. Får alltid bära bollnäten. Hamnar sist i matkön. Det är en rätt så tydlig hierarki här. Men inte något som känns jobbigt. Så går det till, bara. Och de äldre uppmuntrar de unga tillräckligt ofta för att alla ska vara nöjda.
Träningens sista moment nöts i vad som verkar vara en evighet. Solen gassar. Prahl är obönhörlig. Han förklarar efteråt, när han samlar gruppen, att han tänker köra hårt med dem hela veckan för att sen "släppa upp dem" under nästa vecka. Allt för att vara redo till premiären. Övningen instruerar Prahl mycket pedagogiskt med koner och ett långt tal. Jag är inte helt säker på att jag förstod allt. Dessutom är jag inte helt säker på att jag ska avslöja allt heller. Det är själva grunderna i vårt spel som nöts. Det handlar om när och hur mittfältare respektive forwards ska löpa och passa. Det handlar om att lära sig värdera lägena. En sak i alla fall: Prahl vill ha upp våra ytterbackar ännu mer i år. De får inte fega! De ska våga och när de vågar ska de våga fullt ut. Jag sitter och tittar på våra backlinjer under det här träningsmomentet. A-lagets ser ut så här: Elanga, Olof, Abelsson, Hasse. B-laget ställer upp med: Safari, Patrik, Glenn, Höiland. Det är, möjligtvis med undantag för IFK Göteborg och Hammarby, allsvenskans två bästa backlinjer. Någon speciell som imponerar på träningen idag? Ja. Peter Abelsson. Sätter inte en fot fel. Är klinisk i alla närkamper. Förlorar en nickduell på hela tiden (mot Patrik, såklart). Han har gått framåt nåt oerhört den senaste tiden. Jag är full av beundran över hans inträde i laget. Speciellt med tanke på den jobbiga start han fick, med självmålet och bytet.
Efteråt är det nerjoggning med Rickard Dahan. Allra sist ska alla lägga sig på rygg och rulla upp med benen, ihop som en boll, och låta fötterna röra marken bakom huvudet. Tydligen tycker Mackan att det här är en tråkig övning. Han säger lite tyst för sig själv: "Vafan ska vi alltid rulla för?". Men magister Prahl uppmärksammar det och säger: "Jag hör allt!". Sen går han fram till Mackan, tar honom i nacken och säger skrattande: "Behöver ni inte rulla i landslaget?". Prahl-Mackan 1-0.
Ingen femkamp idag. Nästa gren, ännu hemlig, imorgon. Återkommer med info då.
Ska jag berätta mer om de tre musketörerna härnere? Det är alltså bara jag som åker hit med Himmelriket-spons. Före detta redaktören känner ni sedan gammalt. Han är här på uppdrag av Skånska Dagbladet. Men hjälper till med fotografering och redigering av mina texter. Min skogstokige granne är däremot här enbart på uppdrag av sig själv. Han är så pass skogstokig att han tar semester för att åka och se MFF träna i Turkiet. Hardcore! Hans far vill omyndigförklara honom. Men han känner nästan alla spelarna och ledarna sedan innan. Han drev nämligen en radio- & tevebutik dit alla MFF:are gick eftersom de fick groteska rabatter. Motprestationen: att de skulle stå ut med timslånga förhör.
Dagens turkiska språklektion: doga dostu oldugunuz icin tesekkurler. Betyder: tack för att ni är vänliga mot naturen.
Dagens eftermiddagsträning bedrevs i hotellets gym. Rickard Dahan och Jörgen Becke hade lagt upp ett specialpass till laget. Jag hoppade över. Relaxade vid poolen. Badade lite. Checkade in de söndertatuerade tyska turisterna. Men eftersom styrketräningen var uppdelad i två pass för två olika grupper så fick jag också en lång intervju med Daniel och Tomas, när de väntade på sin tur, om vad det innebär att vara innermittfältare i Malmö FF. Skrivs ut och skickas ikväll. Om nu den turkiska tekniken fungerar som den ska; vi har lite problem med internetuppkopplingen. Tills dess: stay blue!
