Camp Kebab: Mittens rike
Ett besök i innermittfältarnas domäner. Lång intervju med Daniel Andersson & Tomas Olsson från er ödmjuke tjänare i Turkiet.
Det är oftast på mitten det avgörs. Det är i mittens rike som matcherna föds och dör. Och där härskar innermittfältarna med oinskränkt makt. Är du för svag och tunn blir du uppkäkad. Se hur Håkan Mild ensam tuggade i sig Afonso och Tobias Grahn i fjolårets möte på Malmö Stadion. Men det duger inte att bara vara stark och hård. Det krävs teknik och spelsinne också. Innermittfältarna är ett eget släkte. Och de allra bästa och största av dom är de som, bredvid målskyttarna, älskas allra hårdast av oss fans.
Malmö FF har fostrat några fantastiska innermittfältare under den moderna eran. Bosse, såklart. Erlandsson, Leif Engqvist. Och sen Thern, Schwarz. Bröderna Andersson i omgångar. Men efter Anders Anderssons flytt utomlands sommaren 1997 så har vi inte haft en av de där klassiska bollgenialiska MFF-mittfältarna. De som på egen hand lyfter laget och vänder matcherna. Men den här säsongen startar vi med ett innermittfältspar som har alla egenskaper och chanser att bli nämnda i samma anda som de riktigt stora.
Daniel Andersson och Tomas Olsson sitter vid hotellpoolen nere i Antalya. De verkar må bra. Dagens hårdkörning under General Prahl är bortduschad och de har ätit lunch. Jag gör en dubbelintervju. Och jag tänkte lämna alla förutsägbara och tråkiga frågor om Tomas Olssons stora skadebekymmer eller Daniel Anderssons eventuella sidledspassande åt sidan. Det ska istället handla om vad det innebär att vara innermittfältare. Det här är alltså en intervju med allsvenskans bästa innermittfältspar. De heter Daniel och Tomas. De spelar i Malmö FF.
Föds man till innermittfältare?
Tomas: När man är liten så vill ju nästan alla spela innermittfältare, sen när man blir äldre så upptäcker man andra kvaliteter. Då kanske man flyttar ut på kanten eller.
Daniel: Och vi som inte har andra kvaliteter stannar kvar!
Tomas: Ha! Vi blir kvar!
Daniel: Vi har inga spetskvaliteter.
Tomas: Det är precis så det är!
Daniel: Hahaha!
Tomas: De som är snabba eller de som kan nicka, de försvinner. Ut på kanterna... eller så blir de forwards och gör en massa mål. Själv blev man kvar där i mittcirkeln.
Har ni spelat någonting annat innan än innermittfältare?
Tomas: Nja. Lite på yttermittfältet. Men det var länge sedan.
Daniel: Mittback några gånger.
Vad är det viktigaste som innermittfältare?
Tomas: Det hänger samman med det vi sa innan: du ska kunna rätt så mycket. På många andra positioner kanske det räcker att ha en riktigt bra egenskap. I mitten måste du vara halvbra på allting. Och det är ju en egenskap i sig.
Daniel: Och så behöver man inte vara så jäkla snabb därinne heller. Det räcker med att man står rätt.
Tomas: Sen så ska man ju kunna spela med insidan också. Man måste tänka lite fotboll om man ska funka som innermitt.
Ni två känns som dom som är tryggast med boll i Malmö FF; är det också en speciell egenskap hos en innermittfältare?
Daniel: Det är viktigt där att man inte tappar boll eftersom det är så sårbart. Så visst är det en viktig egenskap hos en innermittfältare.
Känner ni er rädda någon gång? När bollen kommer och ni är hårt trängda...
Tomas: Det där är från match till match. Är man inne i matchen och känner att det funkar så kan man vara jävligt trygg. Då vill man ha bollen jämt. Är man däremot på väg tillbaka från skada och inte känner sig i riktigt fysisk form, då kan det bli att man stressar upp sig och så. Men man måste våga också. Om du inte vill ha bollen så gör du inga fel heller. Det gäller att ta ansvar för lagets spel. Även om man kanske missar ibland då också.
Du känns ju extremt trygg med bollen, Daniel. Jag misstänker att det har med flera års spel i en av världens bästa ligor att göra. Och du, Tomas, jag minns speciellt bortamatchen mot Sporting Lissabon i förrfjol i UEFA-cupen, då kändes det som att alla andra i laget var vettskrämda. Men du vågade, ville ha boll och det verkade inte som att det gick för fort för dig?
Tomas: Det är inget att vara rädd för. Sådana matcher är jävligt kul. Då är det ju bättre spelare man möter. Det är kul att testa sig; vart man står. Och ska man få ett svar så måste man våga spela sitt spel. Jag är aldrig nervös eller rädd eller så. Aldrig.
Daniel: Nä, rädd får man aldrig vara. Då är det kört. Det är bara att våga hämta boll. Sen får det gå. Tappar man den får man ju hoppas att backlinjen är med.
Då ska storebror vara där och rädda dig?
Daniel: Precis.
Tomas: Hahaha! Backlinjen ska täcka upp bakom oss!
Vilka har allsvenskans nästbästa innermittfältspar? Vilka andra innermittfältare är jobbigast att möta? Vilka är svårast?
Daniel: Det var ett tag sedan nu som jag spelade mot honom, men Mild är rätt jobbig.
Tomas: Hur det är nu vet jag inte, men när Källström spelade i Djurgården så var det svårt att ta bort honom. Han kändes komplett. Han var stark i kroppen och ändå var han teknisk och bra med bollen. Just den typen är svår att ta bort.
Finns den någon innermittfältare i världen som ni ser upp till? Eller som ni tycker ser komplett ut?
Tomas: Sista tiden har jag börjat gilla Frank Lampard. Han är riktigt jävla bra just nu. Jag gillar engelsk fotboll, så Lampard, och även Steven Gerrard, är klockrena innermittar.
Försöker du lära dig någonting när du tittar på dom på teve?
Tomas: Omedvetet, kanske. Man tittar ju på mycket fotboll. Men det är ju inte så att man sitter med anteckningsblocket, hehehe...
Daniel: Spelar in på video, går tillbaka, kollar igen, hehehe...
Tomas: Och räknar överlappningar!
Du då, Daniel!
Daniel: Äh, jag vet inte. Lampard är duktig, helt klart. Men jag gillar mer dom som ligger bakom topparna. Zidane, till exempel. Men dom är ju inte innermittfältare.
Tomas: Det är inte vår spelstil.
Daniel: Nä, det är inte vår grej.
Fortsättning i del 2
