Camp Kebab: Mittens rike (forts.)
Ett besök i innermittfältarnas domäner. Lång intervju med Daniel Andersson & Tomas Olsson från er ödmjuke tjänare i Turkiet.
Vad är er viktigaste roll i Malmö FF när domaren blåser igång matchen?
Daniel: Det är viktigt att hålla ihop laget. Vi är ju i mitten så vi kan styra rätt så mycket. Så att vi inte blir för långa, exempelvis.
Tomas: Få igång skiten!
Daniel: Ja, elda på!
Det är rätt så abstrakta saker ni pratar om? Finns det inget konkretare man kan säga om era roller. Eller är jag jobbig nu?
Daniel: Nejdå... men du vill ha nåt konkret? Springa till man stupar! Hahaha!
Tomas: Ja, men så är det, faktiskt. Vi är i mitten och man kallar oss speluppläggare, men mer än hälften är ju kriga och pressa. Det är därför lirarna inte är kvar längre på innermittfältet. Det är ju som med Zidane; de har hoppat ut på kanterna.
Varför har det blivit så?
Daniel: Du kan inte lägga så mycket energi i defensiven; då orkar du inte vara offensiv sen. Om du har en riktigt bra offensiv spelare så ska du helst låta honom vila lite, så att han har kraft att lägga framåt sen. Annars är han trött när han får bollen och då kan han inte utnyttja de kvaliteterna han är bra på.
Det finns fortfarande folk som vill ha in Afonso centralt
Tomas: Då tror jag inte att man ser vilken kraft man måste lägga ner i mitten. Man ser bara att han ska ha bollen i mitten och styra och ställa, men det är inte så många gånger per match du får bollen centralt och är oattackerad.
Daniel: I sådant fall måste man ha tre som jobbar hårt bakom honom.
Tomas. Ja, då måste man anpassa spelet ännu mer. Man kan inte bara sätta in honom i en innermittfältsroll och hoppas att det löser sig. Det kan man inte göra. Då måste man anpassa hela laget.
Daniel: Man måste ha tre bakom honom som jobbar stenhårt. Så får han ligga och fiska. Då kan det gå.
Det skulle i sådant fall vara ni två och Lolo?
Daniel: Tja. där finns ju fler.
Ni känner ju inte varandra sedan innan; inte sedan du kom hem ifjol, Daniel. Är det svårare då att spela på innermittfältet tillsammans? Det känns nästan som att innermittparet ska vara tvillingsjälar... känna varandra utan och innan...
Tomas: Det var som du sa innan: att det är en viss typ som är innermittfältare. Vi är ganska lika; tänker lika.
Daniel: Tomas är väldigt duktig på det; att fatta vad jag ska göra. Man får hela tiden titta på den andre, se var han är, och så anpassa sig efter det. Tomas är bra på det. Om jag pressar så täcker han. Sånt. Det var inga problem alls när jag kom.
Behöver ni prata mycket under match eller funkar det ordlöst?
Daniel: Nä, vi snackar inte så mycket. Det funkar ändå. Man måste ju snacka ibland, det är klart. Men det funkar bra på plan.
Tomas: Från början kunde vi ju inte spela ihop heller, så var det ju sagt. När Daniel kom var vi ju konkurrenter om samma plats. Men det har ju inte blivit så riktigt, hehehe.
Hur är det med nickduellerna? Ni är ju inte så himla långa, någon av er. Förr var det så viktigt att vinna dom duellerna på mitten, men det känns inte lika viktigt längre...
Daniel: Jo, det är viktigt. Visst är det det. Men jag tycker nog att vi klarar det rätt så hyfsat ändå.
Tomas: Man får försöka störa dom.
Daniel: Men det är klart, möter man han, Olsson i Landskrona...
Tomas: Ja, han!
Daniel: Men det är inte många som har såna stora spelare?
Tomas: Nej. Och är du så stor så tappar du mycket annat.
Det är sällan såna stora är lika bra på fötterna. Det finns nån till stor i allsvenskan... Svante Samuelsson i Kalmar! Han är en riktigt sån...
Är det jobbigt att möta sådana?
Daniel: Näää.
Tomas: På huvudet är det, hahaha!
Daniel: Nä fan, det är inte jobbigt att möta sådana.
Många gnällde och gnäller fortfarande över att exempelvis Djurgårdens mittfältare gjorde fler mål än våra... ni är ju inte precis sådana som öser in mål...
Daniel: Hahaha! Nä!
Är det nåt ni saknar. eller skulle vilja bli bättre på?
Daniel: Anfallarna får göra nåt ju! Det är därför dom finns. Vi har ju två anfallare plus Afonso. Och så Yksel om han spelar.
Det ska räcka, menar du?
Tomas: Man borde ju kunna bidra med några fler än.
Daniel: Sen då och då skjuter man i bomull! Hahaha!
Tomas: Hahaha!
Efter intervjun tar före detta redaktören lite bilder att lägga till texten. Jag går och sätter mig i min solstol så jag hör inte vad de tre pratar om. Både Daniel och Tomas frågar lite oroligt om han tror att jag kanske blev besviken över att de inte gav så spektakulära svar. De ursäktar sig till före detta redaktören med att det är just så de är: lugna, trygga och säkra. Spektakulära svar får någon annan ge.
Nej, jag blev inte besviken. Jag tycker det låter som otroligt fina egenskaper hos ett innermittfältspar i laget i mitt hjärta. Jag är stolt över att Daniel valde att komma hem till Malmö FF. Jag tycker att han är allsvenskans bäste innermittfältare. Alla idioter som pratar "överskattad", "lillebror" eller "sidledspassningar" kan inte ett skit om fotboll. Han är fruktansvärt bra; så bra att supporters till alla andra lag kommer att drömma mardrömmar om honom hela året.
Tomas Olsson har det tagit lite längre tid att lära sig älska. Men jag tycker det är underbart att han bet ihop, på trots mot alla skadebekymmer, och blev den innermittfältare han hade potentialen till. Han är en viktig kugge i vår lagmaskin. Tom Prahl håller honom högt. Och han är den förste sedan Magnus Andersson att, som lagkapten, höja bucklan på Malmö Stadion. Idag rankar jag honom som allsvenskans tredje bästa innermittfältare, precis efter den där outsläcklige Håkan Mild.
