Gästkrönika: En vampyrs bekännelser
En motgångssupporter berättar om våndan att följa Camp Kebab, utan att ha betalt.
Mitt fotbollsintresse svänger mer i kvalitet än Elangas inlägg. Jag har blivit vad man i folkmun refererar till som motgångssupporter. Jag såg alla matcher i Superettan men var inte på plats när Guldet återvände. Jag har biljett till premiären men frågan är om jag inte ska ge bort den och vänta på sämre tider. Ett par mållösa hemmamatcher och en knapp bortaförlust är allt som krävs för att jag ska återfå intresset.
Intresset är annars den vara som verkar outtömlig för närvarande. Det har gått så långt att man har samlat in pengar för att skicka ner en älskad skribent till Turkiet. Jag undrar i min stillhet om Anrell, Olsson eller Stolt ens hade fått ihop till en biljett med lokaltrafiken om man hade gjort en insamling.
Undertecknad har INTE bidragit med pengar till insamlingen. Som den indoktrinerade svensk jag är, så är min hållning mot insamlingar av alla slag så kall att den hade fått RoboCop att önska att han medverkade i My Little Pony. Jag betalar ju SKATT!, som med visst förbehåll går till presstödet som möjliggör ovannämnda musketörers härjningar, samt till Toblerone och porrklubbsbesök. Inte för att jag tycker det är något fel på de två senare så länge jag slipper betala för att andra ska få ta del av dessa njutningar.
Min gode vän Småbarnspappan betalde generöst till insamlingen. Han visade återigen sitt stora hjärta när han bjöd in mig att läsa Maestro Ernsts krönikor på Svenskafans. Småbarnspappan besitter ett hjärta lika stort och varmt som solen. Hans generositet sträcker sig längre än avdragsgilla porrklubbsbesök. Tack vare honom kan jag med gott samvete läsa Ernst även i fortsättningen och tack vare Ernst så ökar mitt fotbollsintresse.
Tack Tony Ernst. Tack till Småbarnspappan och alla andra som har gjort insamlingen till en succé.
