Intervju med Yksel Osmanovski
En träff med en återvändare på uppgång. Nu med bilder!
Han är en av dom i dagens MFF-uppsättning som jag håller allra närmst hjärtat. Han var en personlig favorit innan han blev proffs. Hans teknik, attityd, målkänsla. Och han är, märker jag till min förvåning, fortfarande en favorit. Jag trodde aldrig att han skulle återvända. Jag trodde att han nöjde sig med sporadiska inhopp i den italienska andraligan. Och jag var inte bitter; jag unnade honom pengarna och det goda livet därnere. Men så kom han hem. Och minnen om fornstora dagar började gör sig påminda. Farten. Sättet att utmana. Hur han liksom bara gled förbi sina bevakare.
När Yksel kom tillbaka ifjol så var det många som dömde ut honom. Han var slut, sa man. Och det såg segt ut i början. Några gav upp hoppet om honom. Men sen såg det plötsligt bättre ut i vintras. I Efes Pilsen-turneringen var han en av de bättre. Han tog rätt beslut allt oftare. Värderade sina lägen; såg ut som om han hade varit med förr. Timingen började sitta. Och de senaste veckorna har det varit den gamle Yksel igen på träningarna. Jag tror att han kan bli en otroligt viktig tillgång för oss i år. Speciellt i det stundande Champions League-kvalet. Han har rutinen; han låter sig inte skrämmas.
Innan intervjun vill han ta ett parti biljard. Det visar sig att Yksel i princip är ett fullfjädrat biljardproffs. Han skojar med mig. Lägger i fem av sina kulor i direkt följd efter sprängningen. Missar sen en. Jag missar självfallet. Yksel sänker sina två sista. Nu har han bara åttan kvar. Som ska i samma hål som hans sista boll gick i. Han missar. Jag har inte satt en enda av mina. Jag försöker ett sista desperat knep: lägger den vita så att en av mina kulor ligger mitt emellan den vita och åttan. Han får inte röra min. Vad gör han? Lobbar den vita över min boll, knockar åttan, som hur elegant som helst rullar i rätt hål. Min skogstokige granne, som har tagit bilderna till den här intervjun, står bredvid som en fågelholk. Joseph skrattar högt. Själv är jag glad att vi inte spelade om pengar.
Hur kändes matchen idag?
- Det var bra fart. Både vi och dom ville ha en match i benen; det börjar ju närma sig. Jag tyckte att Assyriska spelade bra. Vi visste att dom var duktiga; dom är bollskickliga så vi fick jaga en hel del. Men jag tyckte ändå att vi lyckades med en hel del bra kombinationer. Speciellt i andra halvlek; då fick vi press på dom rejält. Vi hade ju en massa målchanser. Jag tyckte ändå att vi var det bättre laget.
Du hade en del bra chanser själv, men bollen ville inte in.
- Ja, jag hade några lägen där man kan kräva lite mer skärpa, faktiskt. Jag kunde vänt upp lite bättre. Men du vet, det är en tiondel då allt ska sitta. Jag tar det mot Göteborg istället, hehehe.
När man har sett träningarna härnere så känns det som att du är riktigt jävla på gång. Känns det så själv?
- Ja. Men jag tycker att jag har kört på bra ända sedan januari. Det har känts bra ända sedan vi var härnere förra gången. Och även matcherna därhemma, vi vann ju nästan allihop. Sedan hade jag lite oflyt, åkte på en influensa, och var borta två tre matcher. Men nu är jag igång igen. Jag kommer att vara hundra procent till Göteborgsmatchen.
Kommer du att spela då?
- Ja, det hoppas jag. Det är mitt mål. Det är därför jag är här. Malmö är min stad och jag har kommit hem för att spela. Helt klart. Jag är väl medveten om konkurrensen. Men återigen: jag ska spela.
Om man ser på de andra som är aktuella på yttermittfältsplatserna förutom du så är det Yngvesson, Lolo och Afonso. Ni är väldigt olika spelartyper alla fyra.
- Ja, det har du rätt i, faktiskt. Vi är ganska olika. Det beror på vilket sätt man vill spela på, vem man vill använda, menar jag. Men det är ju bra att ha variationer.
För du räknar dig som yttermittfältare nu? Dina dagar som forward är borta?
- Ja, även om det inte är främmande för mig med forwardsspel, så har jag spelat yttermittfältare den senaste tiden. Jag känner mig hemma där.
Berätta om hur det har varit att resa runt så som du har gjort. Du har varit i en massa klubbar. Är det inte jobbigt att komma till nya grupper; nya lag?
- I början är det rätt så jobbigt. Men man vänjer sig efter ett tag. Man lär sig och har lättare att komma in i en grupp. Ju mer erfarenhet man har. Och att komma tillbaka till Malmö var ju inte så svårt. Man känner ju en del av spelarna och man är uppväxt där. Jag har ju spelat i Malmö FF från jag var åtta nio år. Och att komma till den miljön; då känner man sig ju hemma. Trots att där är en hel del annorlunda spelare än sist jag spelade här. Så det var inga problem.
Hur har din familj tagit det; att du har flyttat runt i så många olika klubbar? De har varit med hela tiden?
- Javisst. Min fru var med mig i Torino, sen i Bordeaux och sist tillbaka till Torino igen. Nu har jag en dotter på fyra månader också; hon föddes i Sverige. Det känns bra!
Lockar proffslivet nere på kontinenten igen?
- Jag säger som så här: skulle möjligheten komma upp, någonting som känns bra, så kan jag mycket väl tänka mig sticka ut igen. Men då ska det vara något som känns riktigt bra. Annars är det Malmö som gäller. Det är där jag har fokus.
» Fortsättning i del II
