Gästkrönika: Kan man älska någon på avstånd?
1989 var året då min familj flyttade ifrån Malmö och jag blev förpassad till mellanskånes slätter. Hela min uppväxt präglades av resor till och från Malmö. Turligt nog träffade jag några likasinnade i hjärtat av Skåne, vi började gå på alla matcher under året för återtåget till allsvenskan.
2003 var det dags för mig att lämna Skåne när militären behövde mig, Lv6 i Halmstad blev mitt hem. Under mitt år i Halland så blev det mycket lite fotboll. Mina vänner var goda nog att lämna matchrapporter när mitt älskade MFF vann och förlorade utan mig. Den enda fotbollsmatch jag
lyckades se live under det året var svenska cupen semi-finalen mellan HBK och Elfsborg, publiksiffran översteg inte tvåtusen personer och plötsligt fick jag den där omtalade känslan av hemlängtan. Men jag längtade inte efter mellanskåne utan efter min födelsestad, jag ville visa för mina lumparvänner att fotboll kunde vara en fest med många tusen åskådare, sång på läktaren och samba på planen.
Efter lumpen var det dags att börja studera, hösten 2004 drog studierna mig till Kalmar. Jag insåg att jag åter förflyttades bort från mitt hjärtas centrum. Men i Kalmar kunde jag åtminstone få se allsvensk fotboll, jag skulle ju till och med få se mitt älskade MFF för första gången
på mycket länge. Jag har lärt mig av mina misstag. En eftermiddag traskade jag som vanligt ner mot sportsbaren för att titta på MFF när till min förfäran ser att puben är full av HIF:are som tydligen skulle spela mot KFF samma
dag. Huga!
En av fördelarna med att bo i en liten stad är att man kan stöta på vem som helst nere på byn. Någon dag innan jag läste Tony Ernst underbara intervju med mittfältsmotorer i MFF så såg jag Svante Samuelsson nere på byn, jag förstår att Daniel och Thomas har respekt för honom i luften.
Han är gigantisk! 10 minuter senare fick jag även se en skymt av Lasse Johansson som för övrigt inte såg hälften så imponerande ut.
Det var dagen för årets match i Kalmar. Förväntningar var skyhöga när jag såg alla vackra nyanser av blå över hela Kalmar stad. Jag kände mig inte längre som en främling. I den trettiosjätte matchminuten tog KFF ledningen med 1-0 som de sedan lyckades hålla hela matchen. Jag var bedrövad. Frågorna surrade i mitt huvud. Hade mitt älskade Malmö förlorat guldet i min nya stad?
Jag var en av de få i Kalmar som ville titta på MFF i sista omgången, inte en enda sportsbar visade matchen! Det blev till att titta hemma i studentrummet. När slutsignalen ljöd så kände jag ingenting, jag kände mig tom på något sätt. Tårarna rann längs kinderna och jag kunde inte förstå vad som hänt.
Som svar på min rubrik vill jag svara att hur stort avståndet mellan Malmö och mig än må vara så kommer jag alltid att älska MFF.
