Supersöndag: 7 dagar kvar
En dag som Glenn.
Tänk att din värsta fasa skulle bli en realitet dagen då du vaknar den 10 april 2005. Du heter plötsligt Glenn, kommer från trakterna kring Kamratgården, tycker att en ny Kålle och Ada vits är dagens höjdpunkt, håller på ett lag som kallas änglarna, kort och gott; du har blivit en renrasig IFK Göteborgare. En hemsk insikt för de flesta av oss i detta avlånga land. Visst, IFK är en klubb som har uträttat en del, ett par SM-guld och någon vinst i någon så där halvbra cup. För att vara något ödmjuk kan man säga att det är svensk fotbolls två giganter som gör upp direkt.
Men hur som helst, du heter alltså Glenn och ska på bortamatch i Malmö. Det är allsvensk premiär och trycket är stort, du är faktiskt jävligt nervös. Man skulle nästan kunna kalla dig rädd, du ska trots allt till Sveriges fotbollshuvudstad nummer ett. En stad där du inte kan röra dig ett kvarter utan att stöta på en blådåre, du känner dig fast i det himmelsblåa vimlet.
Väl på matchen vet du inte om det är publiken som skrämmer dig mest. Ett fullsatt stadion med en massa rödbrusiga skåningar, som brölar öronbedövande på någon utdöd gammeldanska lämnar inte någon oberörd. Eller är det kanske arenan, vissa skriker efter ett nybygge, men den har satt skräck i sina motståndare i snart 50 år. Du nästan hör Bosses, Kristers och Erics röster dåna när du nervöst försöker prestera i dom 40 m långa pissoarerna.
När väl matchen sätter igång inser du vad dina s.k. hjältar ska utsättas för. Tar inte mer än ett par minuter innan P.A har manglat ner både Ijeh och "Sella". Där i mellan har han också skällt ut Risp som endast förmår att svara på någon form av pubertal göteborgska.
Just när du trodde att the bottom var nådd, vinner Daniel Andersson bollen distinkt av en ouppmärksam Mild, spelar upp den direkt till Mackan som på direktspel lobbar ut den till Afonso. Han tar i sin tur med sig bollen i farten, bryter in i banan så att Adam Johansson faller omkull, gör en överstegsfint på Svensson och passar Skoog. Skoog håller i bollen och vänder bort Risp för att slå en väl avvägd djupledspassning som Mackan tar emot på två tillslag för att sedan dra upp den i nättaket.
Nu blir det fullständigt klart för dig vilket öde som väntar år 2005:s säsong, en total himmelsblå dominans.
Hur matchen sedan fortskrider vet du inte riktigt, då all ångest endast har gett utrymme till enstaka minnesbilder. Det sista du kommer ihåg är hela stadion sjunger "alla heter Glenn", slutsignalen går, du sätter dig på bussen och vaknar sedan upp när du blir avsläppt i centrala Göteborg.
Visst är det då skönt att man varje dag vaknar upp som himmelsblå. För efter ett par tunga år under 90-talet har vår tid kommit. Jag har inte våndats ensam under alla de 16 åren utan guld. Ett tag var det nästan ett omöjligt uppdrag förr MFF att vinna två matcher i rad, vi vände aldrig ett underläge, vi värvade danskar, islänningar, belgare m.m. till dess flesta skräck och fasa. Vi kan nog alla enas om att det var en tuff tid, men just därför kan vi alla njuta så mycket nu. Vissa snackar om att vi är för kaxiga och glömmer bort motståndet. Det handlar inte om det, vi vet bara vad vi går för och just nu är vi jävligt bra.
Man ska aldrig tappa distansen till sig själv, men att tro på det man gör är en del i att lyckas som en vis man sa en gång. När t.o.m. våran så ofta ödmjuke och diplomatiske tränare vågar sticka ut hakan, visst fan ska jag också göra det då.
Vi ska även vara tacksamma för att vara med om denna utveckling, och framförallt att det just nu är goda krafter som råder runt laget.
Vi supportrar gör ett klart ställningstagande om vad vi anser om våldet och det råder en positiv läktarkultur. Vi har en spelartrupp där alla drar åt samma håll, och ingen tror sig stå högre än laget.
Malmö FF har också ett intresse kring laget som är unikt i sitt slag i Sverige och antagligen Norden. Jag skulle aldrig oavsett MFF: s framgång eller motgång vilja vakna upp i en annan svensk fotbollströja, men än mindre nu. För just nu blåser det ljusblåa vindar och Malmö kommer att vinna. Och någonting inuit i mig säger att det kommer det göra en lång tid framöver.
PS: Vi vinner med 3-0 i premiären.
