Supersöndag: 6 dagar kvar
Vår egen "Hövding", Carlo Nilsson, ger oss en underbar re-cap över våra möten med Blåvitt.
Jag vaknade upp en höstmorgon för några år sedan och konstaterade att jag befann mig på hotell Heden i det fjärran Göteborg. Det kom ett ljud från det halvöppna fönstret som lät vackrare än något snilleverk från de stora kompositörerna. Det kom en doft till min nyvakna näsa som fick den ljuvaste blomdoft att förblekna. Som fick doften från en skön kvinnas budoir att te sig tämligen fri från förförelse.
Ljudet av fötter mot läder. Ljudet av domarens visselpipa. Ljudet av röster. Doften av fotboll. Den skönaste konst som mänskligheten har begåvats med.
Utan att känna till den exakta historien om Hedens bollplaner så låg jag där i mitt halvvakna tillstånd och fantiserade. Var det här som Svarte Filip lärde sina väldiga kängor att hitta målet fler gånger än någon annan allsvensk spelare? Var det här som nationens första storlag ÖIS spelade sina försäsongsmatcher för länge sedan? Var det här som så småningom IFK Göteborg lade grunden till något som senare blev känt i den stora fotbollsvärlden?
Att befinna sig intill klassiska Heden i den svenska fotbollens vagga en lördagmorgon i väntan på att båten till London skall avgå gör det enkelt att förstå vilket inflytande Stora Britannien hade för fotbollen i Göteborg och senare hela landet. Tänk ändå att den här staden har sett inte mindre en sex allsvenska lag födas!!! Säkert kunde inte någon då ana att det långt senare skulle dyka upp en klubb några gröna mil söderut som skull bli den hårdaste nöten att knäcka för de segersäkra Lilla Londonborna. Precis som IFK Göteborg länge levde i skuggan av Örgryte så var fallet liknande för MFF i Malmö om än på den tiden på en lägre nivå.
När vi nu står inför den allsvenska premiären år 2005 har de bägge klubbarna blivit giganterna i vår fotboll. Det diskuteras ständig om vilken av de båda klubbarna som har varit mest framgångsrik. Flest mästerskap-Flest cupsegrar-Största internationella meriter-Bosse eller Torbjörn bäst i Sverige- Flest stjärnor genom åren-Störst publik-Bäst publik-Snygggaste dräkter-Avenyn eller Mölllan osv. osv.
Men kan vi inte lugnt lyfta på kepsarna och erkänna varandras stolta föreningar? Kan vi inte glädjas åt att åtminstone två svenska klubbar har väckt respekt i Europa? För så är det de facto. Under mina utlandsvistelser kan jag aldrig låta bli att prata fotboll med infödingarna. Min ständiga fråga om vilket/vilka svenska klubblag de känner till blir svaret alltid, och jag menar alltid, Malmö och Göteborg. Jag har åkt taxi i Miklagård med hjärtat i halsgropen. Jag har åkt tåg på Pustan och druckit tokajer med Puskasgenerationen. Jag har snackat med hotellpersonal i det burgna Wien. Jag har överfallit inte ont anande kroggäster i Frankrike med denna ständiga fråga. Alla har svarat Malmö och Göteborg.
En enda gång i staden Sheffield träffade jag en lokal Unitedsupporter med rätt ålder för att ha varit med om invasionen i Normandie. Med rätt ålder för att svara IFK Norrköping och med skräckminnen värre än kriget kanske från deras turné 1946 i England där bland annat hans klubb sköts i sank av Gunnar Nordahl och andra pekingeser.
Nu många år efter min härliga morgon på Hotell Heden är det endast en knapp vecka kvar till ytterligare ett prestigemöte mellan de båda storheterna. Det kommande sätter fart på såväl förväntningar och minnen från tidigare drabbningar. Mina första minnen är från slutet av fyrtiotalet. Gunnar Gren och Kjell Rosén i sina dueller som utvecklade sig till rena teknikprestigedueller. De båda lagens kortväxta målvakter Gripen Bengtsson och Henry Andersson. Båda med likartat spelstil. Alla profilerna innan proffsflykten hade börjat på allvar. Härlig öppna och välspelade matcher där alltid MFF var storebror. Efter barndomens kristallklara minnesbilder har jag med hjälp av mitt älskade MFFbibliotek fått hjälp att återuppleva några utvalda matcher.
Det är det magiska året 1979. Europacupfinalisterna tar emot IFK Göteborg på hemmastadion. Endast drygt 9000 har kommit till stadion och får se ett mycket mätt MFF bli överkörda av "Blåvitt". Men IFK:s målskyttar i den matchen är värda att nämnas. Ralf Edström två mål. Torbjörn Nilsson och Olle Nordin båda ett mål. Vilka namn i svensk fotboll. Vilka profiler de båda lagen har haft.
Nä nu går vi fram till 1983. Hela 22000 har sökt sig till himmaborgen. Vi vinner med 3-2 efter en härlig match men det som nog de flest tar med sig från den matchen är den där straffen. Han tar sats - ganska hög fart, men tvärstannar en halvmeter framför bollen -Thomas Wernersson chansar i ena hörnet - han lägger bollen i det andra hörnet. Tack för den (som man sa på Intim i Tomelilla), Micke Rönnberg. Den glömmer vi aldrig. Att vi sen förlorar returen på Ullevi med 6-1 skriver jag inte här.
Vi befinner oss nu i den mörka tid då förbundet hade drabbats av hockeyfeber. Det kommersiella tänkandet hade slagit ut det sportsliga. Vi hade fått något så "ofotbolliskt" som slutspel. 1987 så har vi vunnit allsvenskan och tagit oss till final i det där spelet (slut hette det visst). Att motståndet är just IFK Göteborg är inget konstigt, hela fotbollssverige har fått sin önskefinal. Först 0-1 på Ullevi sen skall det bli retur och avgörande i Malmö. Nu startar en kampanj i svensk media som jag aldrig har upplevt. Hela riksmedia piskar upp en stämning som vore det en landskamp med Sverige som ena part. Behöver jag tillägga vilken klubb om var Sverige? Nä, knappast. Men plötsligt känner jag hur en hetskampanj mot min älskade klubb bara gör så att jag älskar och känner än mer för mitt MFF. Att vi förlorar den avgörande matchen utlöser naturligtvis glädjefnatt i rikspressen.
Sen kan jag aldrig nog förtjusas över en match först genomliden liggandes i bästa soffan lyssnande på sportradion Året är 1994. MFF på besök i Göteborg. Hela första halvlek sätter fart på whiskykonsumtionen. Änglarna spelar som just sådana och leder med 3-0 i pausen. Själv måste jag ha luft. Går ut och vandrar planlöst fjärran från obehagliga måljinglar. Kommer tillbaks och förstår att något stort håller på att hända. Jag hör rätt . Det står 3-3. Nu bara vet jag att fyran kommer. Och - Javisst!!!! - En upphämtning nästan lika märklig som AIK-Charlton en gång i tiden.
» Fortsättning i del II