Supersöndag: 3 dagar kvar
En premiär värd att minnas.
Jag har sett en hel del matcher och även några premiärer sedan Kung Bosse gjorde mig till MFFare för länge sedan. Det var ömsom vin, ömsom vatten, men egentligen har jag bara ett svagt minne av att MFF hade en otrevlig vana att inleda säsongerna knackigt. Förluster i premiärerna var alldeles för vanliga.
I mitt minne finns det dock en premiär som jag tydligt kommer ihåg. Det var den underbara vårkväll då Zlatan skrev sitt namn tvärsöver den nästan svarta Malmöhimmelen. 2-0 och en show endast en blivande världsstjärna kan bjuda på. En magisk kväll. Helt förtrollad.
Premiärer är alltid lika hett efterlängtade, men 2001 var längtan ännu hetare. Ett år utan allsvensk fotboll på Stadion var förbi. Ett år då man tvingats följa sina hjältar till obskyra småplaner runt landet. Det är bara fem år sedan och jag har faktiskt nästan glömt hur det var. Det var ett overkligt år, ett år utanför den vanliga tideräkningen. Ibland undrar jag om det har hänt. Håller statistiken kommer jag heller aldrig att uppleva det igen. Så gammal tänker jag inte bli.
Spänningen och förväntningarna när det närmade sig premiären stegrades som vanligt för varje dag. Redan innan Allsvenskan startade hade vår nye stjärna - Sveriges nye stjärna - sålts till Ajax för rekordpengar. Media gick i spinn. Spaltmil skrevs på spaltmil. Den nye stjärnan hade mycket att bevisa. Alla ville se vad som fått holländarna att slanta upp. Köer och trängsel vid grindarna, nära kaos när alla inte kom in på ståplats. En stor sponsorbanderoll spärrade västra kurvan. Någon rådig såg till att en grind öppnades och vi som inte fått plats kunde springa runt till Södra sitt och se matchen därifrån.
Det började lite trevande, både för MFF och Zlatan. AIK var en av det årets favoriter till guldet och hade ett mycket bra lag. Vi skulle i första hand göra en bra match och helst inte förlora. Det var bara fyra år sedan.
Efter dryga kvarten började Zlatans show. Det kanske inte är sant, men jag minns det som att han var genial varje gång han hade bollen. Dribblade, fintade, slog suveräna pass - mer sällan - och sköt. Han var precis så bra som man hoppats och trott. Precis så bra som förväntningarna krävde. Värd varenda krona.
I AIK spelade bl.a. Karl Corneliusson. Han hade det tveksamma nöjet att möta Rosengårds bollvirtuos. Då var han landslagsspelare, sedan skadade han sig när han skar gurka och försvann. Jag vet inte om Kalle Kula fortfarande har mardrömmar om den kvällen, men jag har aldrig sett en så bortgjord spelare. Om och om igen snurrades han ut på löparbanorna.
Idag slipper han möta Zlatan där han sitter på bänken i Napoli i serie C. Vad man såg då har besannats. En blivande världsstjärna tog ett steg mot toppen, en utfyllnadsback i landslaget visade att han var just det.
När premiärnerverna väl var under kontroll blev det en bra fotbollsmatch där MFF hade flera möjligheter att ta ledningen. Efter en halvtimme var tajmingen rätt. Bollen på fötterna och ett behärskat avslut. 1-0 och stort jubel. Zlatan hade presenterat sig. Tvivlarna, och det fanns en del, blev tysta.
Ändå mer tystnade de i början av andra halvlek. Ur i princip ingen vinkel satte han bollen bakom en släpphänt och tafatt målvakt. 2-0. Turskott? Nä, Zlatan hade gjort så på träning, men Jonnie hade tatt den. Förväntningarna hade infriats. Och det vi såg då, det vi visste skulle bli, visas nu i EM, Serie A och Champions League.
Efter matchen vandrade jag genom Pildammarna mot JPs och säsongens första segeröl. På himmeln lyste några stjärnor. Och nog fan bildade de en Z-formad stjärnbild så att alla i Malmö, ja, i hela Sverige, kunde se att han hade presenterat sig.
