Måndag morgon
Morgnar som dessa önskar man att varenda kotte hade vett att älska Malmö FF.
Jag tänker på den äldre damen som bor här intill. Hon verkar så ensam. Mina barn vinkar till henne där hon står och kikar ut från sitt köksfönster på eftermiddagarna. Man ser hur hon skiner upp. Jag får för mig att kanske är detta hennes bästa stund på dagen; grannbarnen som leker i trädgården bredvid, en stunds kontakt, ett möte, leende barn som lägger märke till henne.
Jag tänker att man borde bjuda in henne på fika, en kopp te, några skorpor. Kanske när Malmö FF råkar spela borta och matchen visas på den påslagna Teven. Kanske är det inte för sent att förgylla hennes vardag med lite vacker fotboll från hemstadens himmelsblå hjältar? Nog hade hon sett skönheten i Ola Toivonen som kommer i hög fart, är på väg att bryta igenom Örebros försvar, men överraskande bromsar in och lyfter fram bollen till Jonatan Johansson som blir fullkomligt friställd.
Jag tänker på kassörskan på Hemköp med de långa mönstermålade naglarna. Hon som stirrar ut i tomma intet sena kvällar när det inte finns så mycket att göra. Hon som ser så ledsen ut bakom den blåa maskaran. Hon hade också kunnat hänga på. Visst hade väl hon mått bra av att i ren eufori lyfta ur TV-soffan till Eddie Ofere och hans imponerande spänst, en halvmeter högre en alla andra och en distinkt nick förbi Westman.
Jag tänker på brevbäraren här i området. Jag har aldrig sett honom, men när man hämtar posten och tittar igenom brevhögen kan man se hur han med upprört hård bläck (nästan så att kuverten gått sönder)har strykit över ”B:et” och skrivit, ”fel address!!!” Häng med in och kolla lite fotboll i stället för att tjura över en sådan värdslig sak. Molins som stannar upp strax utanför straffområdet, scannar av passningsmöjligheter, men så med ett häftigt ryck tar sig förbi sin försvarare och skär in i straffområdet. Den finten hade väl till och med fått en sur postman att dra på mungiporna.
Jag tänker att dagar som den här. Då man vaknar med ett leende på läpparna, med en ny trepoängare, och en sagoik första halvlek färskt i minnet, unnar man verkligen alla att få hålla på Malmö FF. Eller åtminstone att få älska sporten fotboll.
Jag tänker på en hårding som Tony Montana. Han sitter där med sin vackra fru på en överflott restaurang. Och med mörka ögon, nästan äcklad blick ser han ut över rummet och matgästerna och säger: (typ)
”Is this It? You eat, you fuck, you do some coke. Is there really nothing more to it, than this?!”
Jo, Tony. Du skulle ha sett Ulrich Vinzents inlägg igår. Vilken skruv! Jonatan hade bara att sätta dit pannan och styra in bollen.
Det finns fotboll mina vänner, och Malmö FF. Och vilket skönt gäng vi hade varit där i TV-soffan.