Ormen i mitt fotbollsparadis
"1982 sprack illusionen. Ett för mig närmast anonymt lag, IFK Göteborg, gjorde en märklig resa genom Europa och vann till slut rätt komfortabelt UEFA-cupen!"
När jag var en liten lundapåg var Malmö krympt till en liten lyckans triangel på Nydala. Det var Farmor och Farfars lägenhet på åttonde våningen på Adjunktsgatan, det var Lek&Bo på Nydala Torg och det var Konsums delikatessdisk på samma plats.
Uppe i Farmor och Farfars lägenhet kunde jag från matsalen se hem till Lund, ja faktiskt ända hem till mitt kvarter vid Nya Vattentornet på Östra Torn. Från köket såg jag skorstenarna i Köpenhamn, Kronprinsen och bakom Heleneholmsverkets väldiga kropp syntes en sorts välvd båge i vitt som gäckade mig. Det dröjde till 1977 innan detta märkliga byggnadsverk öppnades helt för mitt oskyldiga barnamedvetande.
Än så länge bestod njutningarna av promenaderna med Farfar till Lek&Bo där han med viss förtjusning lät mig välja mellan leksaks-tanks, cowboybälten och pistoler. Farfar visste att det retade såväl mina föräldrar som våra grannar hemma i 70-talets Vänster-Lund när jag kutade runt och sköt vilt omkring mig i imperialistisk cowboyutstyrsel.
Med Farmor var inköpen mer av det fredliga slaget. I Konsums delikatessdisk valde vi mellan rostbiff och spickeskinka eller remoulad och legymsallad. Fick man dessutom se till att hallon- och lakritsbåtarna samsades med sockerdrickan i varuvagnen gick man nöjd hem till höghuset igen.
Nåväl, så kom då den där dagen 1977 som förändrade mitt Malmöperspektiv. Jag var fem år och minns i princip ingenting förutom att vi kom för att titta på fotboll i en gigantisk byggnad där man satt så högt att det svindlade.
Små fragment finns kvar: De himmelsblå tröjornas vackra kontrasterande mot det gröna gräset och suckarna som unisont och fyllda av välbehag uttryckte "ja, de e Bosse...".
Efter denna upplevelse satt jag ofta i köksfönstret på Adjunktsgatan och drömde om den välvda bågen i vitt som i själva verket var två tredjedelar av Södra Läktaren. En ny passion hade fötts i femåringens hjärta.
På hösten när jag fyllde år fick jag min första MFF-halsduk, den finns kvar än idag med varmchokladfläckar från 70-talet. Min första cykel målades i himmelsblått och att se matcherna på plats blev ett måste.
"MFF i Blått och Vitt" var den givna inmarschsången på den tiden och när jag och mina kompisar skulle spela boll på grusplanen på Östra Torn, radade vi upp oss på led och sprang in på planen sjungandes dessa ljuvliga ord. Det måste varit en syn för gudar, men vi brukade allvar och undvek skratt och fniss.
Malmö FF var bäst i Sverige och näst bäst i Europa och när jag kom i min lilla MFF-overall eller i t-tröja med påstruket MFF-emblem från MFF-shopen på Södra Förstadsgatan backade folk i respekt. Visst, vi hade ett gissel som hette Öster, men Lill-Damma och grabbarna nådde aldrig skåningarnas själar. Vare sig Öster tog en och annan titel i skiftet mellan 70- och 80-tal var det inget som hotade min och andra MFF:ares ställning. Vi var kungar !
1982 sprack illusionen. Ett för mig närmast anonymt lag, IFK Göteborg, gjorde en märklig resa genom Europa och vann till slut rätt komfortabelt UEFA-cupen! På hösten därpå vann samma lag via ett hockey-inspirerat slutspel även SM-guldet och katastrofen var ett faktum: Sverige hade fått ett nytt storlag.
Gamla kompisar som i ljusblå t-shirtar med strykepå-märken och handskrivna siffror hade samlats i ledet bakom mig i den sjungande inmarschlöpningen på grusplanen högg mig nu i ryggen och hävdade att alltid varit Blåvitt-supportrar. Ärkeängeln Torbjörn Nilsson upphöjdes till gud och de gamla idealen glömdes bort och hånades.
IFK Göteborg blev ormen i min barndoms fotbollsparadis.
1983 såg jag en match som betydde mer för mig än någon annan fotbollsmatch tidigare. Malmö FF - IFK Göteborg som nu var ett prestigemöte utan dess like.
En dramatisk match som slutade med att den älskade bohemen Micke Rönnberg skojade med Thomas Wernersson så pass att han än idag tar varje chans att höja falsettrösten mot Malmö FF.
3-2 slutade drabbningen, säsongen var räddad och i vår klasstidning "Östra Torn Times" skrev jag ett fullödigt reportage.
Malmö FF repade sig allt mer efter ett magert halvdecennium och när klubben kontrakterade Halmstads gamle guldmakare Roy Hodgson kom vändningen. 1985-1989 vann vi serien varje år. Landslaget fylldes av MFF-spelare och proffslagen ute i Europa darrade på nytt när de tvingades in i den vita borgen i fjärran Malmö.
Men det var inte så rosenrött. Slutspelet hade på allvar blivit en avgörande faktor i svensk fotboll, Malmö FF snuvades på SM-guldet tre gånger under de fem år man tog hem den allsvenska seriesegern. Göteborg besegrade oss en gång 1987 med hjälp av en blind domare och en omoralisk Tord Holmgren. Dessutom hade Göteborg tidigare på våren samma år lyckats upprepa bedriften att vinna UEFA-cupen, vilket gjorde att maktbalansen mellan Blåvitt och mitt MFF fortfarande i gemene mans ögon vägde jämnt.
Inte ens i Malmö ville folk fullt ut stötta sitt Malmö FF och storspelare som Jonas Thern, Stefan Schwarz och Martin Dahlin tvingades spela inför halvtomma läktare. Jag förstod ingenting. I mitt Lund var situationen ännu värre. Hodgson viftades bort som en träig tjong-förespråkande engelsman, vilket vi som såg alla MFF-matcher borde skrattat åt, men vi plågades av hånet.
IFK Göteborg behöll sitt folkliga grepp långt in på 90-talet då man också lyckades stort såväl i allsvenskan som i den nyskapade svåra mästarcupen Champions League. Ett av proffsuppköpare vingklippt Malmö FF gick den andra vägen och föll till slut ner i avgrunden.
Prövningarna för oss MFF-supporters har varit hårda sedan IFK Göteborg vann på Volkparks-Stadion i Hamburg den där vårkvällen 1982, men i höstas var vi tillbaka. Inte bara som mästare utan också som ett djupt rotat lag i den karga jorden i Malmöiternas hjärtan.
På söndag möts giganterna i svensk fotboll på nytt och lita på att undertecknad kommer att få en tår i ögat när Malmö FF springer ut till "MFF i Blått och Vitt" för första gången på många, långa år.
Bäva månde Blåvitt !
