This is not a matchrapport. This is Sunday, bloody Sunday

Man borde sett det komma.

Meteorologerna spådde kallväder med vind och regn. Det blev strålande solsken. Grannen hade bestämt sig för att skippa doppet i havet i samband med morgonbesöket på Kallis. Men ändrade sig och klev i ändå. Visst borde jag anat att något inte var som det skulle?

Det var fullsatt, vilket aldrig förr inträffat på en Allsvensk premiär (i varje fall inte på stadion). Vi har sålt över 14 000 årskort, vilket också naturligtvis är rekord. Möllan har aldrig varit mer himmelsblå och experterna verkar alla överens om att detta är Malmös år. Så många tecken, och ändå såg jag dem inte.

Dagarna före match ändras plötsligt startelvan som varit så framgångsrik under våren. Patrik Andersson in och Abelsson ut. Tomas Olsson ut, Chanko in centralt och Yksel in på högerkanten. Hur kunde jag nonchalera så uppenbara signaler?

Och så slutligen: Efter en märkligt medels distade gitarrer tilltufsad hymn, gick spelarna in till "MFF i blått och vitt". Chocken släppte inte taget om vare sig mig eller spelarna förrän åtminstone tio minuter in i matchen. Den är säkert en jättefin bit. Och den har fina traditioner. Men helt ärligt. Det är inte musik. Det är den typen av trall jag förväntar mig i Halmstad, Degerfors eller Ljungskile. Inte i Malmö 2005. Till och med en nedkrökad positivhalare på Kiviksmarknad hade rodnat av skam om en sådan låt kommit ur hans maskin. Hela staden sjuder av musik. Rap, HipHop, R'n'B, Rock, Tung Metall, World Music. Du hittar allt. Varför då förflytta oss tillbaka till en tid då musiken bedömdes efter hur klappataktenvänlig den var? Hymnen, i all sin plastighet, var med oss på resan mot vårt första guld på 16 år. Den har äntligen satt sig. Vill ni fixa till den, så sätt en symfoniorkester på det. Hymner trivs bäst med det instrumentet. Men låt mig slippa den Triple'n'Touch-klämmiga "MFF i blått och vitt".

Vaddå? Jag, bitter? Såklart jag är. Men jag klagade aldrig på hymnen när det var populärt, och nu är det fantamig min tur att vara musikexpert. Gillar du den, fine. Men ta inte med egen musik nästa gång du är bjuden på fest.

Tio minuter in i matchen kom så den enda spelsekvens som egentligen är värd att minnas. Skoog möter en passning en bit in på IFK's planhalva. I samma rörelse som han vänder upp, smeker han iväg djupledsbollen mellan Göteborgs mittbackar som nås av en snabbt ruschande Rosenberg. Mackan avslutar med vänstern och skottet blev sådär. Men just i den sekvensen såg spelet ut precis så som man hoppats på. Snabbt, exakt, okomplicerat och grymt effektivt.

Annars var det Göteborgs match för nästan hela slanten. Inte så att dom förde spelet, eller skapade några målchanser, det såg oerhört ineffektivt ut när dom väl försökte. Men dom fick matchen dit dom ville. Dom låg tätt på och genom att låta Wowoah och Alexandersson ta något steg in i banan, stängde dom MFF's passningsspel och tvingade de ljusblåa till misstag efter misstag. Framåt var det långa bollar på Selakovic och Mourad. Inget som imponerade med andra ord. Wowoah kom fram i några fina attacker på vänstersidan, men Alexandersson kom faktiskt ingenstans mot Elanga. Joseph var i högform, nästan lika bra som i höstas. Klart positivt för den som orkar tänka på att Allsvenskan faktiskt har 25 omgångar till.

Hur kunde då IFK vinna matchen?
Tja, det troliga är att norske Erlandsen har doktorerat i hörnor. Eller att MFFs förändrade startelva inte snackat sig samman om hur man uppträder i eget straffområde. 6 för dagen röda man i boxen mot Malmös 11. Två identiska bollbanor som enligt tränarkurs 1A nickas bort av backen vid främre stolpen. Ändå når bollarna rätt adress och Asper är chanslös.

Vår glädjeyra koncentrerades istället till den 35 minuten då Afonso kvitterade Selakovics ledningsmål med en delikat frispark. Den som inte tror att Afonso ligger bra till för skytteligatiteln har inte alla hästar hemma. Vilket tillslag. Något till höger. 20 meter från mål. Pang. Bengt Andersson sprattlade till och letar fortfarande en repriskamera för att försöka förstå vad som hände.

Men jag borde ändå sett det komma. Trots att Malmö tog över efter Afonsos mål och att passningsspelet började likna något samt att Afonso flöt fram på sitt frisparksdopade självförtroende.

Efter paus var allt som borta igen och i 72:a minuten kom så ett byte. Men inte det i mitt tycke naturliga: Olsson in, Yksel ut (Yksel var inte i närheten av den klass som rapporterna från Turkiet utstrålat). Istället får Skoog kliva av, Afonso går upp på topp, Yksel byter kant och Höiland kommer in på högerkanten. Direkt fångar Jon Inge in Wowoah som sedan inte gör så mycket mer väsen av sig. Höilands tyngd och löpvilja verkade först kunna förändra matchbilden, men även det visade sig vara en lögn. Istället var det plötsligt Hasse Mattison som kom runt och fick till ett bra inlägg som bara var några decimeter från att vara perfekt för Mackan.

Ut med Hasse och in med Abelsson på topp. I någon form av 3-4-3 försökte MFF forcera fram en kvittering, men det ville sig inte. Även om Afonso lyckades trycka sig förbi och avsluta från bara några meter så kändes det inte riktigt farlig. Vid det här laget hade jag slutligen insett vartåt det barkade.

Vad kan vi lära oss av det här då? Tja. Vi lär behöva jaga även denna säsongen. Vi mötte ett lag som fick matchen dit dom ville. Det kostade oss tre poäng. Värre är det inte. Egentligen.

Om man bortser från det fruktansvärt förbannade överdjävligt retliga skitfubbikamöget att vi förlorade i vår hemmaborg mot ärkefienden IFK Göteborg.

Själv hittar jag ett tröstens ord från Al Pacinos rollfigur Coach D'Amato i filmen "Any given Sunday", av Oliver Stone:

"But never forget. On any given Sunday you're either gonna win, or you're gonna lose"

Nästa söndag står det Landskrona Bois på menyn. Gott.

0 kommentarer