Trender, tendenser å sånt - Himmelriket mitt i veckan
Himmelrikets gnällspån och grinvarg No. 1, Micke Möller, skannar av sorlet i MFF-land i ett försök att fånga vad det är vi MFF-supportrar egentligen pratar om.
Premiärmatchen blev en rätt tillknäppt historia, och Malmö FF (som ju skall lattja hem serien i år) kom inte riktigt till mot ett tungt och välorganiserat IFK Göteborg. Genast är alla dessa clever-dicks framme och sågar Prahl. Är det inte för hans dåliga coachning eller ogenomtänkta laguppställning, så är det för att han är förälskad i Skoog.
Herregud - en matchjävel är spelad. Under förra årets guldsäsong (någon som minns?) gick det åtminstone fem-sex matcher innan folk krävde Prahls huvud på ett fat...
Vad är det med folk, egentligen? Förstoppning? Mul- och klövsjuka? Parkinson?
Klacksektionen på Norra Stå liknar alltmer en fritidsgård. Där det en gång i tiden befann sig röststarka och fotbollskunniga gentlemän, fjantar det nu runt fjuniga pubertetspojkar iklädda diverse casual-attribut (gäsp...). Bredvid står deras fnissande spån till flickvänner (kan de ens stava till fotboll?) och pillar med sina mobiler.
Gängse moral predikar överseende och förståelse i en sådan här situation. Och som vuxen förväntas jag antagligen säga saker i stil med: de är ju ändå vår framtid, vi har alla varit unga, på något sätt skall det ju börja etc.
Skitsnack, är allt jag säger. Det måste finnas något annat de kan ägna sig åt: spela fia på fritidsgården, klämma finnar, petting... Eller bara dra en säck över huvudet.
Humorn slår alla rekord på Stadion, och t.ex. är "Alla heter Glenn i Göteborg" en superskojig ramsa som många gillar. Ja, i själva verket är den kul hur många gånger som helst. En gång, två gånger, trettio gånger... Varför inte non-stop? Hela vägen hem efter matchen? I soffan framför teven? På dass? På kvällen innan sängdags, när det är dags att skölja ner ännu en dos psykofarmaka?
Musiken vid spelarnas entré har ändrats än en gång, och i år är det klassikern "MFF i blått och vitt" som gäller. Och lika säkert som amen i kyrkan, blir en del fly förbannade. Samma sak i fjol när den bombastiska MFF-hymnen introducerades. Och den (minst sagt) enfaldiga Zombie Nation var heller ingen succé.
Nej, dessa stämningshöjande inslag verkar dömda att misslyckas. De blir aldrig bra, helt enkelt. Så varför musik överhuvudtaget? Jag menar, går jag på Stadion för att kolla på fotboll eller delta i någon jävla slags danstävling?
De patetiska måljinglarna verkar i alla fall vara på väg bort. Äntligen någon på Kulan (vem det nu kan vara...) som fattat ett vettigt beslut. Äntligen någon som kopplar att genuint jubel alltid är bättre och skönare än skrikande TNT-gitarrer (eller en skönsjungande Olof Persson för den sakens skull). Äntligen någon som fattar att stämning och atmosfär inte är det samma som volymknappar och stora högtalarsystem.
Så det finns hopp.
Allsvenskan är trots allt en riktig skitliga. Det är inte så många spelare som är så där tekniska, snabba eller briljanta med bollen. Det dräller heller inte av innovativa och kreativa spelsnillen. De flesta lyser av helt andra orsaker. I regel för sitt slit, sitt uppoffrande spel, sitt jävlaranamma och sin vilja. Spelare som drivs av en slags passion och stolthet, och som på något sätt blir den klubb de representerar.
Håkan Mild är en sådan spelare. Jag bävar varje gång han går in i en närkamp. Jag suckar varje gång han gnäller på domaren. Jag frustar varje gång han skaver någon på hälsenorna. Jag stönar varje gång han gör ner någon stackare. Men han gör det med glimten i ögat.
Hade han spelat i Malmö FF hade jag älskat honom.
Avslutningsvis vill jag påminna om BoIS-matchen på söndag. Några föredrar säkert att häcka framför en teve eller storbildskärm. Alla andra bör sticka till IP i Landskrona och sjunga fram laget till seger.
