Med krökt rygg...
Jag tänker inte sticka under stol med det. Jag var nära att klippa årskortet i två bitar i söndags.
En avskyvärd dag där MFF rättvist fick stryk av ett effektivt, grisspelande Blåvitt. En liknöjd klack på ståplats har fullt upp med att sms:a polare i stället för att stötta laget. Ett medelålders fyllo som med stöd av uppskattande tillrop från sina kamrater bland annat skrek "Jävla Nigger" åt Joseph Elanga gjorde att jag faktiskt kände: Detta är inte min scen. Det kändes heller inte som min 11-årige sons scen. Det kändes framför allt inte som min sons mörkhyade lagkamrats och hans vackra etiopiska mammas scen.
Att vara MFF-supporter borde vara en barnlek. Vi är regerande mästare, har bästa truppen, flest åskådare och kanske, kanske en bra dag en publik som dessutom är hungrig, humoristisk, passionerad och riktigt högljudd.
Men i söndags var det ingen barnlek. Med krökt rygg gick jag från Stadion i skam över lagets svaga insats, klackens tystnad, men framför allt över kräket som stolt och utan förbehåll vräkte ut sitt rashat mot Joseph och alla andra som inte passade in i mallen.
Det här är inget politiskt utspel. Jag respekterar att invandringspolitiken är en fråga som engagerar många och åsikterna är delade. Men att vråla "nigger" har inte med detta att göra. Här snackar vi amerikanska södern på 30-talet och apartheid i 70-talets Sydafrika. Kanske tycker vissa att jag förstorar upp en isolerad bagatell, men har man sett glädjen dö i ett förväntansfullt barns ansikte på grund av den här typen av primatbeteende vet man att det inte handlar om någon skitgrej som bara kan viftas bort.
Det trista är att i det här drängfulla företagsgänget var utspelet inte bara accepterat utan också uppskattat. Visst, det kan ha varit sydvästra Skånes lokala KuKluxKlan-avdelning som råkade ha en fieldtrip på sektion T, men fan trot´.
Ingen gjorde något konkret åt saken och faktum är att på dessa sektioner där det mest sitter barnfamiljer på grund av de humana årskortspriserna är det rätt ofarligt att bete sig som ett svin. Jag menar, vilken nykter förälder känner för att ta en diskussion med ett fyllo eller i värsta fall dela ut knogmackor inför sina vettskrämda barn?
Nåväl, jag har en plan. Framför vår sektion sitter ett par publikvärdar och myser på varsin stol. Om jag störs av rasistfyllot även nästa hemmamatch skall jag vandra ner till PV-killarna och förklara läget. Då får vi se var prioriteringen finns. Jaga harmlösa studenter i frack och minderåriga bengalbrännare är ju uppgifter man tar på stort ansvar. Kanske får vi se om man tar hand om välbärgade medelålders män som hetsar mot folkgrupp med samma nit.
Jag lovade redaktionen att skriva Landskronarelaterat inför söndagens derby och jag skall försöka släppa frustrationen och hålla mitt ord.
Det jag minns av BoIS från min fotbollsuppväxt är väl framför allt cup-finalen 1984 där Mats "Balja" Arvidsson säkrade MFF:s 12:e cuptitel med matchens enda mål. BoIS stretade emot bra på Olympia där matchen spelades och hade om mitt minne inte sviker mig ett vasst stolpskott.
Annars var väl BoIS inget som hetsade upp en MFF-supporter på 80-talet.
Ett par saker fick mig att höja på ögonbrynen och intresset under början på 90-talet eller var det möjligen slutet på 80-talet ? Nå, hur som helst, två gamla MFF-ikoner återbördades efter proffsäventyr till Skåne i BoIS randiga tröja. Först snabbe och hårdskjutande yttern Björn Nilsson och sedan den underbare men skadeförföljde dribblingskonstnären Joakim Nilsson d ä. Ingen av grabbarna fick väl något jättelyft i BoIS, men precis som i fallet med Jörgen Pettersson visade Landskronaklubben påpasslighet när det gällde hemvändare.
En annan sak som naturligvis har fått mig att smygtitta på Landskrona BoIS är deras goda ungdomsarbete. Många talanger har fostrats i klubben och bröderna Farnerud är bara några av dessa.
Under skammens år1999 möttes vi i ett par matcher. Det första mötet på ett majsoligt IP slutade med MFF-seger 2-3 efter storspel av det idag lite svårkombinerade paret Ibrahimovic/Lilienberg! I returen på Stadion tog BoIS revansch inför dryga 18000 åskådare. Man vann med 0-1 efter krampaktigt MFF-spel och ett Milovanovic-mål.
När så Landskrona året efter Malmö FF tog klivet upp i allsvenskan igen anade väl få av oss Himmelsblå att Zebralaget skulle bli en så allvarlig käpp i hjulet.
Under vår uppryckning från nykomling till ständig toppaspirant har BoIS nästan, jag säger nästan, blivit ett andra Gif Sundsvall. Ni vet det där laget som alltid är typ trettio poäng efter oss, men ändå alltid slår oss. I fjol var de sex poängen vi tappade mot BoIS kanske det som äventyrade guldet mer än något annat. Kevin Amuneke och grabbarna må vara nederlagstippade på söndag, men efter de senaste årens erfarenheter väljer jag ändå att inte sticka ut hakan.
Blåvitt-debaclet har gett mig något så ovant och opassande som en känsla av ödmjukhet.
Vi har mycket att bevisa. Innan vi skrattar åt bajtade ramsor, töntiga lantisar och ett hemvävt skräplag i randigt bör vi rannsaka oss själva.
Malmö FF måste höja sig ett par nivåer, såväl på plan som på läktaren. Tillsammans skall vi greja det.
