Söndag kväll...
...och Himmelriket kör in en liten bonuskrönika från vår korrespondent på G:a Ullevi.
Av anledningar vi inte behöver gå in på var jag inte och såg Landskrona-Malmö FF. Det som hade varit det mest naturliga. I stället åkte jag till Göteborg och såg IFK få stryk av Assyriska. Men lugn, alla blåvita, detta är ingen matchrapport, ingen spionrapport, ingen nedsabling av ert lag, inte heller tänker jag på något vis håna er. Så innan ni bombar sönder mig och Himmelriket med ilskna inlägg, läs resten. Eller läs inte vidare, detta lär inte intressera er i varje fall.
15.00: matchen startar men ingenting händer. Inte ett ljud hörs. Har matchen verkligen startat? Men pang, 0-1. En perfekt genomskärare och ett kliniskt avslut. Precis den matchstart jag hade hoppats på. Jag skriker ut min glädje och de flesta runt omkring mig stirrar på mig som vore jag tokig. Men vad ska jag göra? Stå stilla och le inombords, bara för att jag är på Gamla Ullevi. Aldrig, ut med vrålet och sen börjar en lång marsch mot slutsignalen.
Första halvlek är slut, fortfarande 0-1. Jag stirrar på storbildsskärmen och ser på reprisen vilket klassmål det var. Ser på avsluten att det inte är alldeles orättvist med ledning, minst sagt.
Jag är inte klädd som en supporter så jag kan lugnt gå fram till den milslånga kaffekön och köpa mitt koffein. Ingen undrar varför jag är glad, så vitt de vet kan jag ju bara ha fått reda på att jag ska bli farsa eller köpt en Trisslott och vunnit storvinsten. Men hur glad jag än är, så är jag någonstans säker på att detta inte lär hålla. Pessimisten som alltid håller mig sällskap har vaknat till liv. Sista 45 minuterna kommer att bli jobbiga.
0-2. 0-3. Folk lämnar Gamla Ullevi i förtid, besvikna förstås. Själv står jag kvar och tittar på storbildsskärmen, livrädd för plinget som betyder MÅL på en annan arena. Det kommer inget. Matchen på Ullevi är slut och Assyriska vann med 3-0, en skräll, men inte orättvist har jag förstått. De spelade på kontring och gjorde det bra. Huruvida Göteborg spelade bra eller dåligt är jag inte man att bedöma. I min match står det nämligen fortfarande 0-1 efter en perfekt genomskärare från Thomas Olsson och ett kliniskt avslut från Markus Rosenberg. Det enda som är riktigt viktigt denna eftermiddag.
Folk lämnar Ullevi men deras ansikten säger mig att jag inte bör fråga hur det gått för MFF. Jag får vänta tills jag kommer till bilen och just som jag sätter på radiosporten berättas det om 1-0 till mitt lag, och för andra gången idag jublar jag högt. Några Assyriska-supportrar tittar på mig med glada ögon och gör tummen upp. Jag säger grattis och kör iväg. Inte dem, utan bilen.
Det är förstås väldigt korkat att åka till Gamla Ullevi för att se Landskrona mot MFF. Det är, för att ta till en underdrift, inte mycket man får se av matchen. Och, för att ta till en underdrift, vi är inte många som jublar ihop när Markus Rosenberg gör målet som ska visa sig räcka till tre poäng. Vansinnigt korkat, men framför allt är det en pärs utan dess like. Jag vet ingenting om vad som händer cirka 25 mil söderöver. När några personer ropar till klockan 16.39 är jag så säker på att MFF släppt in ett mål att jag svär högt. Detta uppskattas av göteborgare runt omkring och några gör försök att analysera varför deras lag, i deras tycke, gör en sådan katastrofal match. Vad kan jag tillföra den diskussionen, jag som knappt sett samma match som dem, endast registrerat att de ligger under med 3-0? Samtidigt som jag är övertygad om att segern för MFF inte längre är en seger. I mitt sinne undrar jag hur många mål Landskrona egentligen gjort då jag hör fler glada tillrop. När jag vänder mig om ser jag att dessa glada människor är sex stycken till antalet, klädda i rött och vitt och pratandes i mobiltelefoner. Kanske lämnar de rapporter till dem som inte kunde vara med denna historiska dag.
Mitt sällskap i bilen hem säger inte någonting. Hans lag har förlorat och han vill lida ifred. Det är en mänsklig rättighet att lida ifred. Det var ju bara en vecka sen jag hade samma krav. (Fotbollsdeklaration 24 §2a: När ditt lag har förlorat en match alternativt en titel har du rätt att vara tyst och sur i upp till tre dagar.) Själv är jag också tyst, men fylld av den glädje som endast en seger kan ge.
Vi vann ju.
*******
Av det jag uppfattade och vad jag hörde från andra så var Erland Hellström en gigant i målet. Med de generna i kroppen så är det väl bara underligt att det har tagit så här lång tid.
*******
Gefle hemma nästa söndag. Måtte inte kaffepojkarna ställa till med samma skräll som Assyriska idag. Eller förresten, varför skulle de? Det här är en match som vi ska vinna enkelt.
*******
Min namne med smeknamnet Ölme kommer alltid att vara lite av en hjälte för mig. Nu har jag sett honom två söndagar i rad. Och ännu har jag inte tackat honom för målet som han gjorde mot HBK förra året. Så jag passar på här, om han läser det: Tack!
*******
Slutligen. Byte av sport. Ett stort grattis till Warberg. 3-2, det gjorde ni bra.
