Måndag morgon: Gemenskap och fåniga hattar
"Vinner Sverige en match mot Grekland hyllar vi, sjunger med fåniga hattar på huvudena och inviger årets badsäsong i en fontän nära dig. Förlorar Sverige kan vi ändå dricka våra öl och sjunga med fåniga hattar på huvudena, men vi skippar fontänbaden."
Idag är den himmelsblå semestern slut. Spelare och ledare återförenas efter ett nio (9) dagar långt uppehåll från varandra. Alla samlas på nytt, ja inte Daniel Andersson, och nu ska det nötas försvar, anfall, löpningar, passningar och hur man står rätt i målet. Är inte säker på att spelare tycker det är exakt vad de hade överst på önskelistan, nu när sommaren har kommit. Kan tänka mig att de hellre att fortsatt att spela golf eller ligga på stranden.
Eller vad de nu har för sexuella preferenser.
Om en knapp vecka börjar EM. Jag har alltid ansett att svenska landslaget i fotboll är som min mamma och Malmö FF som min kvinna; älskar dem bägge, men vill bara umgås konstant med kvinnan i mitt liv. Men det går inte att förneka, när EM börjar sitter man någonstans framför en teve och ser match efter match. Det är inte på samma allvar som med MFF, mer som en stor fest dit hela befolkningen är bjuden. Vinner Sverige en match mot Grekland hyllar vi, sjunger med fåniga hattar på huvudena och inviger årets badsäsong i en fontän nära dig. Förlorar Sverige kan vi ändå dricka våra öl och sjunga med fåniga hattar på huvudena, men vi skippar fontänbaden.
Det är en slags gemenskap som växer fram där under sådana här fotbollsmästerskap. Det spelar ingen roll om du annars håller på IFK Göteborg, Ljungskile eller MFF; när Sverige spelar är vi alla bröder och systrar. Man skulle kunna tro att det är en nationalistisk yra som gör sig gällande, ett vi mot dem – stenhårt och kompromisslöst.
Men efter att ha varit utomlands vid ett otal mästerskap vet jag att så inte är fallet (för det mesta). Ryssar och fransmän ses vid samma bord, liksom österrikare och tyskar. Kroater håller på Sverige för en kväll bara för att de tidigare under dagen träffade några trevliga svenskar. Man jublar över egna mål och hejar fram egna lag allt som oftast iklädd det egna landets färger, men när matchen är över är det mesta som vanligt igen.
Europatanken är stark som sällan annars och i Bryssel sitter byråkrater och undrar varför inte EU kan ha samma verkan på folk. Vi är starka i vår tro på det egna landet, men har inga problem att tycka att andra länder gör det bra. Också.
(Det finns förvisso alltid de som inte kan ta en förlust utan att behöva veva med ölglas och nävar, men det känns som om de är försvinnande få numera. Måtte jag inte ha fel.)
Fotbolls-EM är en stor fest, som man vore dum om man tackade nej till. Även om Sverige tar första bästa flyg hem efter gruppspelet kommer många titta vidare på sina teveapparater. Intresset avtar, men inte mycket. För den som håller på ett klubblag är det på sätt och vis en semester, där varje dag under säsongen kan vara sömnlös, nervös, euforisk, deprimerande beroende på hur det har gått i den senaste matchen. Tids nog kommer det tillbaka (och jag börjar faktiskt känna saknaden efter alla dessa känslor likt en drog som behöver påfyllning).
Men nu står det alltså några veckors EM-spel på schemat. Jag hoppas på svensk seger, men det vore inte hela världen om till exempel Rumänien skulle chocka fotbolls-Europa. Eller Italien med landslagsvärldens vackraste matchdräkter. Det är FOTBOLLEN och FESTEN som från och med lördag är det väsentliga. Inte så mycket resultaten.
Sen när EM är slut då återgår allt till det normala. Med allsvensk fotboll, med Malmö FF, med det resultatbaserade livet. Det som jag brinner för. Verkligheten.
Spelarnas semester är slut för den här gången. Min börjar om några veckor. Då åker jag och min kvinna till ön Brac utanför Split och njuter av ledigheten. Min mamma stannar hemma.
*********************
Igår eftermiddag utomhus under en någorlunda svalkande markis: Svetten hade trots den någorlunda svalkan bildat insjöar på min kropp. Vindstilla, och en sådan himmel som en gång målade vår tröja. Kroppen marinerad som Åke Fjellströms fläskfilé efter en dag i solen. Livet hade kunnat vara skönt.
Men så hade grannarna samlat ihop varenda släkting de kunde googla och facebooka sig fram till. Och ljudnivån var därefter. Samtalsämnena tämligen enahanda: vädret. Någon påtalade att i början av 1900-talet kom det 1 millimeter regn den majmånaden, en annan sa att 1914 var en strålande maj om man nu är en sådan som gillar sol, en tredje man, för det var männen som hördes, visste att ”åavannet e gromligt å brount” och nu skulle det verkligen behövas regn. Andra pustade och stånkade, och ambulanser kom i strid ström för att hämta bort dem som förlorade kampen om skugga under de alldeles för få parasollerna.
Det var ett jävla liv helt enkelt.
Ingen pratade EM. Ingen pratade fotboll. Ingen pratade sport överhuvudtaget. Om en knapp vecka kommer säkerligen samma män som pratade väder och grumligt vatten sitta klistrade vid en teve och tycka att fotboll är ett jäkla roligt tidsfördriv. Inklusive min granne, som höll eftermiddagskalaset. Han som i vanliga fall inte kan räkna upp tre allsvenska lag om jag så skulle hålla en eltång om hans genitalier. Han kommer att stänga av sina eviga skivor med Carola och Elton John – för att inte tala om Agneta Fältskogs soloalbum från 80-talet - som plågar mig så annars, och sätta sig vid teveapparaten. Och titta på EM. Han vill inte heller missa festen.
