Avaddådå-mentaliteten lever
Det tog exakt två minuter och tio sekunder innan herren bakom mig vrålar ut: "Amen Olsson för jävelen - vilken jävla kuk-passning!!!".
3-0 mot Gefle och allt är frid och fröjd. Icke då. Folk förväntar sig tydligen att vi ska slå våra motståndare med 8-0 och spela som Arsenal förrförra våren. När vi inte gör det, så gnälls det. Två minuter var allt som krävdes för att herren bakom mig, en orakad man i femtiofemårsåldern som förmodligen inte ens satt en straffspark utan målvakt, skulle tappa tålamodet. Thomas Olssons passning var tydligen så penibelt penis-dålig att sinnet rann över totalt. Och det var bara början.
Niklas Skoog var mycket bra igår. Det såg i alla fall de som kan något om fotboll. De som däremot inte kan något om fotboll fortsätter med sina orala salvor mot vår target player. När Afonso, efter en osedvanligt blek insats byts ut, så undrar folk varför han byts ut och inte Skoog. Och när Skoog efter en underbart tajmad löpning (som lätt kunde flaggats av för offside, eftersom Mackan väntade för länge med att slå bollen, enligt honom själv) sätter tvåan, så är det mer av en "avaddådådå"-lättnad än genuin glädje som kommer bakifrån.
Ett ytterligare exempel på denna typiskt malmöitiska bittra tramsattityd får man höra då Elanga i den andra halvleken slår ett inlägg som landar ungefär där höjdhoppsmattorna brukade stå under MAI-galan. Då hörs det ett ljudligt "Amenfördjävelen, Elanga! Kan du slå ett ordentligt inlägg nångång?!" från gubbjäveln, som tydligen missat de tio föregående hårt bananskruvade inlägg som Joseph slagit och därmed den totala reinkarnation vår älskade kamerunske gasell genomgått på denna front.
Ståplats buar vid 2-0, när Gefle har en liten period av spelövertag. "Sätt fart då!", skriks det när Malmöbacklinjen lekande lätt trillar boll mellan sig, för att ingen i Gefle ens vågar stöta framåt.
Det är märkliga krav vi har i Malmö. Det doftar 80-tal, då alla gick till Stadion och liksom bara förväntade sig att vi skulle krossa allt. Att vi var ett loserlag för bara fem år sedan skiter folk i.
Nej, jag vet, det är inte första gången det skrivs en artikel i detta ämnet. Men jag upphör inte att förvånas över folks inneboende behov att vara kroniskt sura och missnöjda. Även när vi vinner. Om Daniel Andersson gör en landslagsmässig insats så fokuserar folk hellre på att döma ut Thomas. Om Höiland slår fyra perfekta passningar så stör sig folk på att han missar den femte. Och när Skoog mejats ner och inte får sin solklara frispark så gormar herr Jubelidiot "Amen res dig, för fan!" till honom, istället för att bli arg på domaren. Är det normalt?
Jag må vara naiv, men jag kommer fortsätta med att peppa och stötta laget. Jag kommer fortsätta applådera passningar med fina intentioner som inte hittar rätt adress, snarare än kasta bak med huvudet och himla med ögonen. Jag kommer fortsätta att uppmuntra Skoog, för jag vet att det är honom Mackan helst spelar med på topp. Och jag kommer förmodligen gorma "olé" vid varje passning, nästa gång vi har en bergsäker ledning och bara trillar boll i backlinjen.
Bara så ni vet, era sura jävlar. Speciellt du på Sektion H, rad 5.
