Parkenskandalen: Vem skall jag egentligen vara rädd för?
Är det här verkligen fotbollens nutid? Är det så här det skall vara på en match? Är det så här vi skall lära oss att älska vår fotboll? Är det så här fotbollen skall räddas från våldet?
Var det verkligen så här det var tänkt att det skulle bli? Var det verkligen så här det var tänkt att fotbollen skulle räddas från de våldsamma fotbollshatarna?
Kan ni svara på det, ni höga herrar i förbundsstyrelsen?
- Det låter för mig helt osannolikt, kommenterar Lagrell istället. Och hastar iväg till nästa arbetslunch.
Som om torsdagens händelser i Parken aldrig ägt rum. Och skulle det vara så att de verkligen ägt rum (fastän osannolikheten för att det hänt är naturligtvis enormt stor om vi skall tro Lagrell), är det naturligtvis helt osannolikt att de verkliga våldsverkarna skulle vara de som var beordrade att skydda publiken. Naturligtvis måste det ha varit de sk fotbollsälskarna själva som orsakade allt eländet. Sannolikheten för detta är ju naturligtvis mycket större.
För det är ju helt osannolikt att de som var där för att skydda istället oprovocerat och okontrollerat anföll vanliga fotbollsälskare på en läktare. Besinningslöst gick bärsärk bland familjer, män, kvinnor och barn med dragna batonger och skjutvapen i beredskap. Krossade skallar och leder och därefter kort konstaterade att de utfört ett utmärkt arbete. Sannolikheten för att det verkligen var så måste ju vara så liten att den närmast är försumbar. Och då kan det ju inte ha hänt. Eller hur, herr Lagrell?
Faktum är att när jag ser händelsen ur Lagrells egen synvinkel är det så fantastiskt osannolikt att det verkligen hände, att det sannolikt egentligen inte hände alls. Då är det mycket lättare att låtsas som om det inte hände. Om ni förstår vad jag menar. För inte vill väl lille herr Lagrell ha något ansvar för vad som nu händer på läktarna? Dessutom skulle väl aldrig något så här osannolikt hända på VIP-läktaren där herr Lagrell själv huserar med sina kompisar? Så varför då bry sig om en sådan osannolik petitess. Det har ju trots allt sannolikt inte hänt heller.
Lagrell. I spetsen för fotbollförbundet. Mannen som hela våren leende förklarat i media om hur vi skall älska fotboll och usch och fy för våldsverkarna som hatar fotbollen. Naturligtvis med sitt sponsrade rosa armband på. Mannen som stolt deklarerat att nu skall förbundet ta i med hårdhandskarna mot de vedervärdiga fotbollshatarna. Bort, bort, bort skall våldet från våra fotbollsläktare.
Och hårdhandskar har det blivit. Men kanske inte på det sätt som herr Lagrell berättat. Naturligtvis anklagar jag inte Lagrell personligen för den skandal som utspelades i Parken i torsdags. Det ansvaret får FCK själva ta. Och tar de inte detta ansvar, så hoppas jag FCKs sponsorer förklarar vikten för klubben att ta detta ansvar. Men den utvalda vägriktning som beslutats för läktararrangemang i Sverige och hos våra nordiska grannar, den vägriktning som i styrelserum efter styrelserum förklarats vara den enda möjliga. Denna vägriktning som nu visat sitt rätta ansikte. Denna vägriktning måste Lagrell och hans kompisar ta ansvar för. För denna vägriktning leder in i en återvändsgränd för fotbollen. Det är den som kommer att döda fotbollen till slut. I alla fall som läktarsport.
Lösningen på det sk fotbollsvåldet är inte fler våldsmän på läktarna i form av rädda och osäkra säkerhetsvakter. Lösningen är inte närvaro av beväpnade civila poliser. Lösningen är inte ännu mera kontroll. Lösningen är heller inte att förbjuda fotbollsälskare att dansa och sjunga. Att tvinga oss att sätta oss i snöräta rader och få oss att hålla käften. Lösningen är inte att förbjuda glädjeyttringar och pyroteknik. Lösningen är att samarbeta och låta alla ta ansvar.
Att försöka lösa våldsproblematik enbart med att förbjuda och kontrollera och öka närvaron av ännu fler beväpnade vakter är dömt att misslyckas. Våld kan aldrig lösas med våld. Det är elementärt och så lysande enkelt. Det är dessutom något de flesta av oss lär oss redan på dagis. Och på dagis lärde vi oss också ta ansvar. Men det är många år sedan vi lämnade våra dagis, så sluta behandla oss som en skock dagisungar på läktarna. Lyssna på oss istället och lär er låta oss ta vårt eget ansvar.
Herr Lagrell. Är det så här du vill att fotbollen skall vara i framtiden, så vet jag inte om jag vill vara med.
