Måndag morgon: Med en hemlig gäst
"Stockholm är bara en nervös ryckning i ansiktet, ett stelt, ängsligt leende utan värme. Det är om Malmö man talar. Det är kul också att se hur tydligt ett fotbollslag följer utvecklingen av sin stad och tvärtom."
Jag är långt hemifrån, långt ifrån Malmö, Limhamnsfältet, Ribbersborg, och Möllevångstorget. Jag är långt ifrån Malmö Stadion, ifrån stadionområdet, långt ifrån Malmö FF.
Jag är långt ifrån sillyspekulationer, långt ifrån den trista men väntade försäljningen av Behrang Safari. Jag är långt ifrån FC Haka, 4-2-3-1 och Jasmin Sudic debutmål i A-laget.
Jag är långt ifrån allt som har med Malmö att göra, och någonstans känns det faktiskt ganska skönt.
Jag är också långt ifrån min familj, mina underbara barn och min älskade fru. Ibland är saknaden så smärtsam att jag bara vill gråta, och någonstans är kanske det också bra.
Jag är i Zürich, en märklig stad. En stad som inte gör sig till, som inte anstränger sig för bekräftelse. En ofjäskig stad. Och på så sätt speglar den Schweizarna, kan jag tycka. De gör inte heller sig till, fjäskar inte för EM-jippot och de tusentals fotbollsturister som vallfärdar hit för att slänga pengar på öl och fåniga hattar.
För de som inte vet är jag utsänd av SvenskaFans under EM. Två veckor pure fotboll. Jag och den fullkomligt briljanta författaren och vännen Marcus Birro (som under tiden här nere även förvandlats till en fullkomligt briljant TV-entertainer) gör FANTV för sidans Italiensektion.
Vi gör allt tillsammans, lever så mycket inpå varandra som man överhuvudtaget kan göra, vi delar rum, vi delar tankar och idéer, vi delar toa, vi delar allt.
Så varför inte även dela måndagsmorgon:
***
För mig är Nisse inte Nisse.
För mig är han Mini Mauro. Efter Mauro Scocco. Det blev han direkt vid gaten till flyget mot EM. Det var förutbestämt.
Det är märkligt att dela värld med en fullständig främling, en människa som man aldrig träffat förut.
Men med Mini Mauro är det ändå osedvanligt enkelt eftersom han är något så förlegat som en man med osedvanlig vänlighet, en timid, subtil form av syrlig humor, en lågmäld och grym yrkesman.
Det är väl bara de jävla snarkingarna som stör.
Eller också, och det kan mycket väl vara så, är det min närmast autistiska stördhet att alltid vilja ha det som det alltid varit som stör.
-Sluta andas, sade jag till honom i natt.
Det menade jag förstås inte.
Nisse är ert ljusblå öga ute i världen, här i EM. Det kan ni vara stolta över.
Jag var i Malmö 1995 för att läsa dikter. Stället låg på en gata nära vattnet, intill biblioteket som inte var byggt då.
Det var som det brukar vara på poesiuppläsningar, närmast sinnesjukt högtidligt; svarta draperier, tända ljus, rödvin i pappmuggar och gothtjejer i knähöga stövlar.
Jag drack mycket på den tiden. Jag var mycket full. Den ende som var fullare än jag var Lukas Moodyson som dessutom hade fått för sig att jag tyckte illa om honom (jag visste inte vem han var ens) och envisades med att kasta saker på mig under hela min uppläsning.
Jag vaknade upp dagen efter på köksgolvet hos en gothflicka i Lund och kräktes diskret i tvättstället innan jag smög mig ut och åkte hem igen.
På den tiden var det ingen som brydde sig om varken Malmö eller MFF. Nu är Malmö ballast i Sverige. Stockholm är bara en nervös ryckning i ansiktet, ett stelt, ängsligt leende utan värme. Det är om Malmö man talar. Det är kul också att se hur tydligt ett fotbollslag följer utvecklingen av sin stad och tvärtom. Då, för tolv, tretton år sedan, var MFF ett trött lag från en trött stad i en trött liga. Nu bygger MFF ny arena, tror på framtiden, expanderar så att man spricker och är alltid med och slåss om guldet med en stor och trogen supporterskara.
Det är mäktigt.
Det är hoppfullt att se människor och städer som reser sig upp ur aska och förvirring. Det berättar för mig att det alltid finns hopp.
Malmö är en sådan dröm som blev sann.
Nu ska jag gå ut i Zurich och filma med Mini Mauro.
Tack för att jag fick hälsa på hos er.
//Marcus Birro
***
Som sagt. Malmö FF känns avlägset just nu. Jag hoppas att ni har överseende med detta kära himmelsblå bröder. Fokus är satt på annat, men jag samlar kraft för att kunna återvända och ge laget hjärtat det stöd som det förtjänar.
Tills dess några axplock från vår EM-bevakning:
Var är fansen?
Pariserhjul
Zürich tågstation en mötespunkt
Pårökt turk
Birros EM-blogg
Cederblads & Hedeborgs EM- blogg
