Parkenskandalen: Var det allt?
Kanske en uppriktig ursäkt vore på plats innnan ni släcker ljuset?
Så har då de höga herrarna gett sitt svar. Gömda bakom ett anonymt formulerat pressmeddelande konstateras det att 'saken är komplicerad' och mellan raderna att det är beklagligt att ett korrekt ingripande har drabbat oskyldiga människor. Och så några avslutande ord om att framtida säkerhetsarrangemang skall ses över. Alla eniga. Allt utagerat. Sopa det under mattan. Och nu skall vi alla återgå till att älska fotboll. Helst med ett rosa armband därtill.
Men, mina bästa herrar. Jag tycker inte alls att det är utagerat. Jag tycker inte alls att det är läge att försöka sopa det under mattan. För jag tror inte alla känner sig eniga. Det saknas nämligen betydande delar i er vackra kommentar. Det saknas det allra viktigaste: de som drabbats. De som personligen fått skallen inslagen. De som flydde i panik från besinningslöst våld. De som kränkts. De som hånats. De som idag undrar om det är värt att gå på fotboll igen. De som ni från allra första början försökte låtsas som om de inte fanns. De som onsdagens möte egentligen borde handlat om.
Men de finns. Mer än 30 anmälningar om grovt och aggressivt våld från vaktstyrkan finns hos den danske statsadvokaten. Mer än 30 berättelser om kränkningar och våld mot försvarslösa människor av en stor grupp proffessionella våldsmakare. Inslagna skallar, sönderslagna lemmar. Och sedan finns det alla de som inte orkat göra anmälan. För att inte tala om de hundratals andra som hade tur att inte stå i vägen för denna organiserade misshandel, men som chockade fick se på medan deras kamrater blev misshandlade. De finns.
Vad har ni höga herrar att säga till dessa människor idag? Dumt att jag frågar eftersom ni har redan gett svaret själva:
"Mødedeltagerne har ikke yderligere kommentarer til sagen."
För er som inte förstår de ryggradslösa amöbornas sätt att skriva betyder deras kommentar att det inte finns något mer att säga i frågan. Men har dessa herrar inte glömt någonting viktigt? Det allra väsentligaste. Att det är människor av kött och blod vi talar om. Människorna som sprang och föll för slagen i de filmer ni höga herrar just sett är inga skådespelare. Det var ingen polisiär övningsvideo i att kontrollera människomassor. Det är verkliga, vanliga människor som idag har jävligt ont. Både i kroppen och själen. Och ni har inte ens mage att be offentligt om ursäkt.
Trots att ni borde ha tagit del av vittnesmålen och filmbevisen, så verkar ni inte ens inse att dessa människor är kränkta. Ni som har tagit på er ansvar för att arrangera matchen under säkra former. Ni kan inte ens inse att ni misslyckats. Att ni har misslyckats fullständigt. Men detta verkar ni inte ha ryggrad nog att ta på er ansvaret för. Att med en hederlig och medmänsklig gest uppriktigt be de drabbade om ursäkt. Att ge dem i alla fall någon form av upprättelse. Till var och en av de som blev kränkta. Det är svagt. Det är ynkligt.
Mødedeltagerne har ikke yderligere kommentarer til sagen. Men det har jag och jag vet att jag inte är ensam.
Kan vi inte visa det i nästa allsvenska hemmamatch? Genom att så många som möjligt aktivt deltar i en gemensam aktion och säger vad vi tycker om denna flathet. Det kan vara med allas talande tystnad. Med banderoller. Med vilken sorts röst som helst. Alla behövs. Vi må ha olika åsikter hur man bästa stöttar Di Blåe. Vi må vara oense om det mesta. Men en sak är vi alla ense om. Och kan vi visa de höga herrarna att vi inte accepterar att våra kamrater blir kränkta och nonchalerade, så tror jag att det kan bli en match som får betydelse för oss alla. Inte minst för de som personligen har drabbats.
Alla till stadion och visa vad vi tycker!
