Måndag morgon...
...och en nöjd redaktör konstaterar att ordningen är återställd, tre gånger om.
Jag måste säga att jag blev lite chockad när Madsen direkt ställde sig på medlemmarnas sida mot den danska polisen. I flera dagar höjde jag ögonbrynen för varje gång han uttalade sig. Så kom kovändningen, och allt blev normalt igen. Den uppmärksamme noterade att jag använde ordet "medlemmar" istället för "fans". För det är en sak som Madsen nogsamt missat även denna gången. Han är förtroendevald av oss medlemmar för att vi anser att han bäst företräder våra intressen. Ha, ha, ha! Förlåt, jag vet att det låter vansinnigt, men det är sant.
Nåja, nu är ordningen återställd. Buffeln är tillbaka i båset och medlemmarna hålls på batongslängds avstånd med hjälp av näpsande kommentarer och tvetydiga notiser på mff.se. Skönt. Ett tag sprang man ju faktiskt omkring och trodde man betydde något.
En annan ordning är också återställd. Vi är tillbaka i tabelltoppen. Det kan vara för ett kort tag, men efter vi mött Kalmar hemma är vi det för gott. För visst känns det så? Det visade ju sig att Skoogs skada kom ganska lägligt. För Yksel.
Söndagens absolut starkast lysande stjärna hette i min bok Yksel Osmanovski. Afonso var underbar att se, precis lika underbar som förra sommaren. Fast det var ju något man bara gått och väntat på. Förr eller senare skulle det lossna, oavsett var han spelar på planen. Men den stora bomben måste varit Yksel.
Från sin vänsterposition dominerar han vårt anfallsspel. Han vinner närkamper, fördelar bollar och springer i djupet. Precis som jag trodde Afonso skulle göra från samma position. Och det bästa av allt, jag kan inte se något slut på Yksels formkurva. Han har, med undantag från premiärmatchen, bara blivit bättre och bättre, och verkar fortsätta med det. Bygg ett altare och skriv lovsånger, för en frälsare har återvänt till de himmelsblå skarorna.
Och skriv omedelbart nytt kontrakt. Till sommaren kan han bli Bosmanovski.
En tredje ordning återställdes också igår. Vi slog nykomlingen Assyriska synnerligen enkelt, precis som vi manövrerade ut Gefle för någon omgång sen. Lagen i botten verkar inte längre tillhöra vårt problemskikt. Äntligen. Jag vill kunna gå på fotboll och slappna av mellan varven. Luta mig tillbaka, läppja på en öl, slänga käft med bänkgrannen och konstatera att livet är underbart. Fler än en match i månaden likt den mot Hammarby klarar jag helt enkelt inte av.
När jag skriver det här ligger söndagssolen lågt över havet och dess strålar färgar den ljusblå himlen bengalröd. Äntligen fotbollsväder, och maj månad kan bli riktigt bra för MFF. Jag ser ned mot kusten och den sakta sjunkande solen och tänker belåtet:
- Hej därnere, vi är Malmö FF!
