Matchrapport: MFF-LSK 2-1
Sommar, sol och tre poäng i omstarten.
Äntligen är det slut på EM och tillfälliga kärleksförhållanden med Holland, Spanien eller Ryssland. Slut på blågula, uppblåsbara accessoarer och smetiga ansiktsmålningar. Det blir ingen mer målmusik, fotbollsanpassade chips eller Lagerbäckska reklamfilmer i sommar. Äntligen!
Tillbaka till verkligheten, tillbaka till laget som återigen är ute ur cupen och fast i tabellens mitt. Dags igen för tro, hopp och himmelsblå kärlek. Tillbaka till Stadion med en ljustavla som alla inte kan se och med en matchklocka lika ombytlig som Henrik Larssons inställning till landslagsuppdrag.
Dags igen att följa Malmö FF i Allsvenskan. Motstånd: Ljungskile. Publik: 9095.
Det tar inte många minuter förrän man som åskådare upplever känslan av baksmälla. Nyss var det fest med Xavi, Podolski och grabbarna. Hiddink dansade på bordet, turkarna partade så länge de orkade och portugiserna däckade tidigt.
Idag är vi långt från samma fotbollsrus. LSK:s nr 9 påminner lite om Peter Fröjdfeldt. Närmre EM-festen än så kommer vi dessvärre inte i och med att Daniel Andersson är skadad och inte tillgänglig för spel. Nyförvärvet Robert Åhman Persson ersätter och gör det väl godkänt med tanke på förutsättningarna.
Resten av MFF verkar ha kollat en hel del på EM under uppehållet. Varje spelare uppträder inspirerat, energiskt och optimistiskt. Öppnande genomskärare, stenhårda inlägg och bländande dribblingar, allt finns med. Men tyvärr bara i tanken… Intentionerna finns, förmågan saknas. Det ser svårt, krångligt och komplicerat ut.
Malmö har bollinnehavet under matchinledningen och Ljungskile uppträder precis som en hungrig nykomling på bortaplan ska göra. Gästerna har ett samlat, säkert spel och ett ledningsmål efter 17 minuter. Malmö har inte så mycket mer än just bollen.
Baklängesmålet blir lyckligtvis en sådan väckarklocka som man hoppas på. Malmö tar tag i spelet, främst på vänsterkanten där både Järdler och Aubynn kan ta för sig. Kvitteringen dröjer tio minuter, då Aubynn prickar Toivonens panna med ett precist inlägg.
Resten av halvleken präglas av god vilja men sämre utförande. Inställningen finns där, men kunnandet, samspelet och tekniken… Tyvärr inte.
Andra halvlek startar betydligt mer lovande. Ola Toivonen har fått mersmak och sätter ett hårt distansskott klockrent i stolpen efter bara några minuters spel. Trycket fortsätter under i stort sett hela halvleken, men utan de riktigt heta målchanserna. Jonathan Johansson, idag placerad ute till höger, dras ner i straffområdet men domaren friar. Jeffrey Aubynn lyckas också med konststycket att träffa målramen. Det är samtidigt uppenbart att LSK är nöjda med ett mål och en poäng, varje inspark eller inkast tar längre tid än en traditionell västkust-vits.
Jag tror jag firade min 22-årsdag med att gå på bio och se Matrix. Herr Toivonen gör det genom att i 75:e minuten klippa in en frispark via muren och sno åt sig epitetet matchvinnare. Födelsedagsbarnet gör en bra match, liksom hela backlinjen, Joakim Nilsson och Sankan.
Jonatan Johansson visar upp beslutsamhet, vilja och rutin. Det känns viktigt att ha honom på plan, särskilt när Daniel är utanför densamma. JJ lyckas flera gånger hitta lösningar via Ofere som är stor, stark och spelbar. Tyvärr är han oftast också stor, stark och långsam.
Jeffrey Aubynn blandar och ger. Ena stunden vinner han boll, löper i djupled och slår välriktade inlägg. I andra passar han galet, dribblar åt fel håll eller pajar en reklamskylt. Det måste erkännas att det händer mer på hans kant än den motsatta, kan han visa upp den form han hade tidigt i våras så är vår vänsterkant fortfarande stark, trots Safaris bortfall.
Ljungskile är inte ett bra lag. Inte Malmö FF heller, med vinner idag med två mål mot ett. Det räcker, det räknas och det känns. Allsvensk fotboll. Himmelsblå kärlek. Det är så en glad sommar ska vara.
