MFF – ett allsvenskt mittenlag
Gästkrönikören Anders Månsson ger sin analys till varför Malmö FF har förvandlats till en medelmåtta.
Det spel som MFF presterat på sistone har gjort många MFF-supportrar besvikna och frustrationen minskade knappast efter de många försvarsmisstagen i matchen mot Hammarby för ett par dagar sedan. Förlusten mot Hammarby bekräftade emellertid bara den situation som varit sedan guldåret 2004 – MFF vinner ytterst sällan mot topplagen. I stället är det segrar mot bottenlag och andra mittenlag som garanterar en bekväm men otillfredsställande position i seriens mittenskikt. Symptomatiskt är att årets segrar bärgats i matcherna mot Gefle, Halmstad, Norrköping, Örebro och Ljungskile.
Jag roade mig – om man nu kan använda ett sådant uttryck under rådande omständigheter – med att titta på resultaten de senaste 3,5 säsongerna, 2005-2008. På 27 matcher mot de lag som till slut erövrade medaljerna (m.a.o. de fyra topplagen) – däri inbegripet de fyra lag som så långt detta år ligger på medaljplatserna – har MFF vunnit endast fem. Sex matcher har slutat oavgjorda och hela 16 har förlorats! Senaste vinsten mot ett topplag kom för ett drygt år sedan när man något turligt besegrade IFK Göteborg borta med 2-1 (å andra sidan låg IFK då bara på sjätte plats). Som jämförelse kan nämnas att MFF, bara under den enda säsongen 2004, vann lika många matcher – fem av åtta – mot lagen som till slut placerade sig tvåa till femma.
Den hårda sanningen är alltså att vårt kära lag, trots favoritstämpel år efter år, inte räcker till för att kunna konkurrera med de bättre lagen. Det är egentligen rätt obegripligt att denna trend får fortsätta och det är hög tid att någon reagerar och gör något åt situationen! Vi talar ju inte om något ”outsiderlag” (läs Halmstad, Hammarby, Kalmar) som lyckats nå framgång något eller några år med relativt knappa resurser. Tvärtom har MFF de senaste åren haft alla förutsättningar att lyckas: ett guldlag från 2004 att bygga på, 20.000 åskådare i snitt och allsvenskans klart bästa ekonomi efter flera lukrativa spelarförsäljningar.
Framgång kan i och för sig inte enkelt köpas med pengar (och jag har f.ö. största respekt för vad ovan nämnda lag har presterat med sina resurser), men det enda som MFF tycks ha lyckats med sedan 2004 är ekonomin och igångsättandet av stadionbygget. På planen har det, förutom några få ljusglimtar, mestadels varit rätt bedrövligt. Risken med detta i ett längre perspektiv är att åskådarsiffrorna går nedåt igen och att attraktiva spelare inte längre är intresserade av att gå till ett lag som harvar i mellanregionen (tydliga tecken på dessa båda effekter kan redan skönjas). Klubbledningen verkar låta detta gyllene läge glida helt ur händerna!
Satsningen i år på unga egna talanger är i och för sig sympatisk, men är, enligt min mening, inte en realistisk väg till framgång för en svensk klubb. Jag håller inte med dem som säger att ”det är inte nu vi ska vara på topp – vi bygger i stället för SM-guld år X (fyll i valfritt år)”. Om de unga spelarna utvecklas och lyckas, lär nämligen en del av dem ganska snart säljas till ett utländskt lag.
Det är inte bara de stora ligorna som lockar; halvfärdiga talanger säljs ju numera t.o.m. till Danmark! Efter en rad försäljningar tvingas man bygga om laget igen med nya spelare, och den egna talangutvecklingen räcker helt enkelt inte till. Vem skall t.ex. ersätta Behrang Safari? Och hur länge dröjer det innan Ola Toivonen försvinner? Även om jag alltid vill ha några skånska spelare i MFF, helst fostrade i klubben, krävs det att man öppnar plånboken och köper några kvalitetsspelare utifrån. Det är inte tillräckligt med lovande U21-spelare, utan vad som krävs är några etablerade spelare som kan gå direkt in i laget. Namn som Johan Oremo och Pontus Farnerud – som båda nog hade varit utmärkta förstärkningar – har nämnts i rykteskarusellen, men inget händer. Har MFF-ledningen blivit för försiktig med pengarna? I så fall ett väldigt kortsiktigt tänkande.
Jag bor i Frankrike sedan många år, så stadionbesöken begränsas till ett par gånger under sommarsemestern. Satellitantenn och PPV har dock förändrat situationen, och jag har sett nästan alla MFF:s matcher de senaste säsongerna. Av vad jag har sett, är det tydligt att laget behöver fyra-fem förstärkningar. Man har visserligen haft många skador de senaste åren, men detta har närmast blivit en ursäkt för att dölja de klara bristerna i truppen. Mot Hammarby saknades egentligen bara Daniel Andersson. Labinot Harbuzi är utmärkt när han spelar, men hur ofta händer det egentligen? Och hur mycket bättre är Gabriel än Jimmy Dixon och Markus Halsti? Denna och andra förluster kan alltså inte skyllas på skador, utan beror helt enkelt på att truppen är för svag. Ulrich Vinzents, Daniel Andersson, Labinot Harbuzi, Ola Toivonen och, i viss mån, Jonatan Johansson håller hög klass och spelare som Guillermo Molins, Agon Mehmeti, Anes Mravac och kanske också nye Jimmy Tuoma har potential. Men de räcker inte till för att skapa ett konkurrenskraftigt lag.
Som jag ser det, behöver vi till att börja med en ny målvakt. Jonas Sandqvist håller inte måttet och tycks inte utvecklas nämnvärt. Hans sporadiska fantomräddningar uppväger inte de återkommande tavlorna och darriga ingripanden på höjdbollar. Skulle inte MFF ha kunnat locka John Alvbåge eller var hans längtan tillbaka till ÖSK för stor? Jag har ingen aning om Dusan Melichareks kvaliteter, men tycker att han, med tanke på Sandqvists svaga insatser, åtminstone borde få chansen i några matcher.
Sedan har vi mittbacksproblemet. MFF har av tradition haft ett starkt mittförsvar, men sedan Daniel Majstorovic försvann har det varit väldigt tunt på den positionen. Flera ”medelmåttor” har värvats – Theorin, Göken, Dixon, Gabriel och Halsti – men den enda lyckade satsningen var när Anders Andersson flyttades ner från mittfältet. Sett över hela fjolårssäsongen var han kanske lagets bäste spelare, så här kan vi faktiskt tala om ett stort skadeavbräck. Många av nyförvärven synes närmast ha gjorts i panik, med högst mediokert resultat. Jag har ingen insyn i spelarnas lönekrav och andra interna förhållanden, men det förvånar mig ändå att man inte kunde behålla Jon Jönsson, som var en verklig talang. Och varför kunde – eller ville – man inte konkurrera med Bröndby när han lämnade Toulouse? Ett annat bra alternativ – som det ryktats om, igen tydligen utan substans – är Mikael Antonsson.
Tredje positionen som behöver förstärkas är det centrala mittfältet. Daniel och Labinot är ett utmärkt par, men Labinot är, som alla vet, oftast skadad och Daniel kan jag tänka mig som framtida mittback. Joakim Nilsson är inte en tillräckligt konstruktiv spelare, och Robin Nilsson och Åhman-Persson är, på sin höjd, komplementspelare för framtida bruk. César Santin var väl inte mer än en våt dröm för en MFF-supporter, men jag skulle gärna se åtminstone en av bröderna Farnerud i laget. Men när det gäller Pontus, blir jag inte förvånad om något annat allsvenskt lag bjuder mer (eller – i nuläget – är mer attraktivt). Den fjärde nödvändiga förstärkningen är en anfallare. Toivonen, som gör sig klart bäst som (släpande) anfallare, har utvecklats mycket i år, men vid hans sida är det tunt. Jonatan Johansson håller väl ett tag till om han stannar, men Niklas Skoog verkar vara långt från att få speltid och Edward Ofere är ingen fotbollsspelare. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli! Återstår Agon Mehmeti, men han är ju ännu bara 18 år och lär behöva ett tag till innan han kan konkurrera på allvar. Johan Oremo hade verkligen behövts!
Ytterligare svaga punkter i MFF:s startuppställning finns på vänsterkanten. Safari har lämnat ett stort hål efter sig, som Christian Järdler inte kan fylla. Järdler är inte dålig, men det skulle nog behövas ett alternativ på vänsterbacksplatsen. Sedan kan man undra vad som var tanken med värvningen av Jeffrey Aubynn. Han slår ett och annat bra inlägg, men han kommer i stort sett alltid med samma genomlästa försök att rycka förbi sin back på yttersidan, som normalt slutar med att bollen förloras! Det räckte väl med att man köpte än mer hopplöse Babis Stefanidis till högerkanten… Jimmy Tuoma såg dock riktigt intressant ut mot Hammarby, så någon ny vänstermittfältare behövs väl inte i nuläget. Jag hade dock gärna sett ett återvändande av Emil Hallfreðsson.
Jag framstår kanske som ännu en gnällig supporter, men jag har åtminstone försökt att ge en någorlunda konstruktiv bild av hur jag ser problemen i dagens MFF. Vi kan inte kräva att laget alltid skall vara med i allsvenskans toppstrid (och det är naturligtvis inte rimligt att förvänta sig förstärkningar på alla platser jag nämnt), men det som har varit så frustrerande de senaste åren är att se hur lite de fina förutsättningarna – god ekonomi och stort publikintresse – har gett i form av spelmässiga framgångar. Jag kan inte avgöra om Borg eller Madsen eller någon annan borde avgå (sådant får väl avgöras av medlemmarna på ett årsmöte) men tydligt är att arbetet i klubben sedan 2004 inte lett till några framgångar på planen. Men hoppet är ju det sista som överger en, så vi får hålla tummarna (och bita på naglarna) mot Kalmar. Statistiken (se ovan) talar ju dock emot oss…