MFF:s envetna vilja till fel repriser (I)
Himmelriket är både glada och stolta att presentera en nygammal skribent: bloggräven och forumveteranen Jon Nordström. Han har skrivit en historisk odyssé i två delar, som han presenterar på följande vis:
Den nygamla satsningen på egna produkter och inköpta talanger är lovvärd men senaste gången vi vann en serieseger med denna modell är 1989. Varför söka sig tillbaka till en snart 20-årig segerformel då det finns en mycket närmare: 2001-2004.
Den egna produkt- och talangmodell som så många av dagens MFF-ledare talar sig varma för kan aldrig bli identisk som då så varför ens pröva? Varför då? Jo, för fotbollslandskapet ser väldigt annorlunda ut med Bosman-domen, och många fler lag satsar hårt på att vara allsvenskans ledande klubb. På 80-talet var det framförallt Göteborg som hade de ekonomiska musklerna. Även Norrköping och AIK började röra på sig rejält. Djurgårdens mer proffsiga attityd var ännu i sin linda.
Det är nu meningen att merparten av våra spelare i A-truppen antingen ska komma från egna led eller vara unga talanger från andra klubbar. Dessa ska utgöra stommen i laget och ”kryddas” med några spetsförvärv för att få till en perfekt mix. Heter det.
Dilemmat nu är att vi har alldeles för få spelare med rutin som kan göra denna övergång smidig och bra. Det går inte som på 80-talet att ha en stomme spelare som är lojala och spelar för klubben under lång tid. Är man bara någorlunda hyfsad så kan man tjäna mycket bättre i Norge och Danmark. Så var det inte då.
Låt mig med en skissartad överblick visa hur MFF:s lagbyggen har sett ut sedan 70-talet och framåt:
Bob Houghtons intåg
När Bob Houghton kom till oss 1974 fanns där en hoper rutinerade allsvenska ”arbetare” och landslagsspelare som hade kört fast under den tidigare tränaren Karl-Erik Hult. Dessa spelare utgjorde oftast ¾-delar av startelvan. Där fanns Bosse, Krister, Roland, Roy, Puskas, Tapper och Harry Jönsson. Dessa anammade den nya spelstilen med hull och hår och de nya talangerna som Janne Möller, Tore Cervin, Tommy Larsson, och Tomas Sjöberg hade ett solitt fundament att luta sig emot.
Så kom det se ut under hela Bobs första period i klubben. Mig veterligen värvade vi inte en enda allsvensk spelare under den perioden. 1979 innebar en revolution när Sanny Åslund köptes hem från Tyskland och den oprövade brassen Esdron Monteiro chansköptes på inrådan av Börje Lantz.
Övergångstid till nästa storhetsperiod
I början av 80-talet hade vi en liknande stomme men tränarna Keith Blunt och Tord Grip kunde trots starka nyförvärv inte nå samma framgångar som vi var vana vid. Dock var vi hela tiden ett stabilt topp 4-lag med undantaget 1981 då vi kom 5:a! Mycket av detta berodde på att Janne Möller stack utomlands och att ”bröderna” Roy och Roland Andersson samt Tomas Sjöberg hade dalat i kvalitet och var för gamla.
Där fanns supertalanger som Robert Prytz, Björn Nilsson, Anders Palmér, Lasse Larsson och Mats Magnusson uppbackade av rutinerade spelare som Erlandsson, Kent Jönsson, Micke Rönnberg, Magnus Andersson och Hasse Borg.
1983-1984 under Tord Grip berodde uteblivna framgångar snarare på lite väl friskt anfallsspel och en del svaga pjäser i laget än att upplägget som sådant var fel. Skyttekungen Lasse Larsson såldes också sommaren 1984. Ett stort avbräck inför allsvenska spurten och slutspelet.
Janne Möller hade kommit tillbaka och den äldre stommen var god men talangerna fick aldrig ihop det samtidigt. Kanske var de helt enkelt inte 4-3-3-spelare?
Roy Hodgson och fem raka seriesegrar
1985 började bitarna falla på plats under Roy Hodgson men spelare som Arvidsson, Ågren, Eminovski och Pauckstadt kanske var lite för svaga kort för att ta oss ända fram till SM-guldet efter seriesegern. Redan detta år hade Roger Ljung och Jonas Thern debuterat i allsvenskan.
Roys betydelse för framgångarna är oomtvistliga men spelare som Erlandsson, Möller, Jönsson, Hasse Borg och Magnus Andersson utgjorde under denna period en härlig stomme och de spelade kanske sin bästa fotboll i karriären 1986-1987.
1987 debuterade Joakim Nilsson på vänsterkanten, Jonas Thern tog över dirigentpinnen på mittmittfältet och redan rutinerade inköp som Håkan Lindman och Leif Engqvist passade perfekt in i Roy Hodgsons lagbygge med sin allroundkunnighet, professionalitet och vinnarinstinkt.
1988 kom underbarnet Martin Dahlin med i laget och gjorde succé. Likadant med Niclas Larsson (Nylén) och Stefan Schwarz. Då hade Ingemar Erlandsson slutat men stommen var fortfarande väldigt rutinerad OCH meriterad.
1989 fullbordades den gyllene generationen med Patrik ”Bjärred” Anderssons intåg i klubben som respektlös och oerhört skicklig mittfältare.
Hasse Borg, Janne Möller, Kent Jönsson och Magnus Andersson hade lagt de allsvenska skorna på hyllorna och Anders Palmér märkligt lättvindigt avyttrats till TFF.
Roy lämnade nu Sverige för gott.
Bob och Viggo – en ökenvandring
Bob Houghton kom tillbaka 1990 och stommen av äldre, rutinerade spelare var något mindre (1989 klarade vi oss mycket tack vare talangernas oerhörda kvalitet även om Thern och Ljung lämnade för proffsspel mitt i sommaren.)
Vi blev proffsklubb 1989 och övertron på våra egna talanger blev monumental. Spelare som Per Ågren, Torbjörn Persson, Håkan Lindman, Leif Engqvist och Jean-Paul Vonderburg var förvisso fortfarande duktiga spelare men hade antingen börjat dippa i form och/eller var skadebenägna. Talanger fortsatte att produceras och köpas in men det gick givetvis inte att hitta en gyllene generation vart femte år.
Efter denna omständliga redogörelse för 80-talet kommer vi till resonemanget om varför Malmö FF 2008 verkar vilja kopiera början och mitten av 90-talet och inte mitten av 70-talet fram till slutet av 80-talet, som man skulle kunna förmoda.
Under denna bittra period 1989-1999 hade vi just den mix av spelare som man nu pratar om: inga ”popcornvärvningar” utan stommen av A-lagsspelare skulle antingen vara egna produkter eller talanger tagna utifrån.
Endast 3-4 stjärnspelare (som jag förstår det) ska hämtas utifrån och de ska vara riktigt bra. Lite som på 90-talet men större och bättre nyförvärv som Afonso och Ijeh får man hoppas.
1990 anslöt Dan Corneliusson och ansågs som misslyckad, men sanningen och säga var att ett MFF efter VM i Italien, utan proffsflyktade Schwarz och Nilsson inte var mycket att hänga i julgranen. Både Håkan Lindman och Lasse Larsson sjöng på sista versen och Martin Dahlin hade en två år lång svacka.
Mantrat vi hör nu hördes även då: vi ska inte köpa in i onödan och inga panikvärvningar men det var just det Corneliusson och Carl Shutt (minns ni honom?) var. Vi kom sexa.
1991 anslöt Stefan Alvén från Landskrona och några talanger som Jörgen Lundgren och Patrik Sundström var lovande på mittfältet. Andrée Jeglertz, Patrick ”T” Andersson och Henrik Nilsson var våra egna nya storspelare…Vi kom dock 4:a.
1992 köptes Erkka Petäjä och Jonas Axeldal och en viss satsning kunde börja skönjas. Tre år utan guld sågs inte alltför lättvindigt och Bob Houghton byttes också ut mot dansken Viggo Jensen. Trots lovande spel kom vi bara 6:a. Igen!
1993 återbördades Peter Hillgren från TFF där han gjort succé och vi köpte den duktige Fjellström från nedflyttade DIF. Mika Nurmela var en duktig yttermittfältare och Anders Andersson, Patrik Olsson, Jörgen Ohlsson och Fredrik Dahlström visade sig vara stora talanger. Liksom den störste på länge: Jörgen Pettersson! Robert Prytz hade också kommit tillbaka när vi låg pyrt till 1993.
I stort var det ett väldigt ungt lag, men Prytz, Fjellström och Torbjörn Persson var åtminstone embryot till en riktigt bra stomme, liksom de rutinerade men ännu unga Fedel och Nylén. Fast samma dignitet på dessa som de vi hade på 70- och 80-talet var det inte, samt givetvis inte heller lika bra tränare.
Del 2 kommer i morgon.
