MFF:s envetna vilja till fel repriser (II)
Idag fortsätter Jon Nordström sin historiska odyssé, och börjar med Roffe Z:s 3-4-2 som resultat.
Den underskattade Roffe Z gör bra resultat med små medel
Rolf Zetterlund tog vid 1994 och Jonas Wirmola blev en viktig försvarskugge. 1995 köpte vi in Greger Andrijevski, som tyvärr gick sönder ganska snabbt. Jörgen Pettersson såldes och Niclas Nylén kom in. Daniel Andersson hade debuterat 1995 med den äran och vi såg vassa ut.
Tyvärr valde Roffe Z att experimentera med 3-5-2 när hans bygge skulle till att ”peaka” 1996. Bra spurt och silver gav oss dock den bästa perioden sedan Roys dagar: 3-4-2 blev Roffes tabellplaceringar och stundtals finfin fotboll.
Thijssens gladfotboll slutar i moll och förbyts i enkel RATS-fotboll som bara lyckas koka soppa på spik en gång
1997 kom Frans Thijssen, men då saknades Nylén, Prytz, Torbjörn Persson och Fjellström av olika anledningar. Antingen hade de slutat eller blivit proffs. Kvar med rutin fanns Fedel, Wirmola, Kindvall, Jörgen O, Anders och Daniel samt Christian Karlsson.
Talanger som Yksel, Trpevski, Thylander och Enqvist såg spännande ut liksom Dejan Pavlovic och Hasse Mattisson som hämtats från mindre skånska klubbar.
Niklas Gudmundson köptes in från Blackburn och började bra 1997 men blev sen aldrig någon succé.
1997 blev något av en renässans för det ”gamla” Malmö FF: Utländsk och innovativ tränare och en bra mix mellan rutinerade och inköpta spelare. Fantastiskt men ofta ineffektivt spel bjöds. Problemet var att talangerna inte nådde 70- och 80-talets höjder samt att de rutinerade inhemska spelarna och nyförvärven, förutom Kindvall, inte heller var några superstjärnor.
Anders Andersson lämnade tyvärr mitt i säsongen och Christian Karlsson sidsteppades av en återvändande Wirmola, något som kanske fällde avgörandet när vi tappade guldet definitivt 3 omgångar före slutet.
1998 försvann Christian Karlsson och den enda spelaren av klass som inhandlades var islänningen Sverrir Sverrirsson. En målfarlig men ganska kantig mittfältare.
Frans Thijssen hade drabbats av en personlig tragedi och tidigt på sommaren såldes våra största talanger Daniel och Yksel till Bari. Nya spännande talanger var nu backarna Olof Persson och Mike Owusu. Den förstnämnde kom att fortsätta sin utveckling medan Owusu aldrig blev det man hade hoppats på.
Dejan Pavlovic var väl den som utvecklades mest 1998 och tränarparet RATS (Roland Andersson och Thomas Sjöberg), som efterträdde sparkade Thijssen, såg till att vi klarade oss kvar efter en rak, gammal hederlig MFF-stil på planen.
Denna stil togs med till 1999 års säsong där vi inte hade marginalerna med oss. Till detta bidrog det ofta fantasilösa och stereotypa spelet som verkade vara hämtat från en MFF-HBK-match 1976.
Många var skadorna och när Olof Persson ofta huserade på mittfältet, Marcus Vaapil var ett alternativ i backlinjen och en spelare som Jens Nordström dök upp i startelvan så förstod man vartåt det lutade. Även en doldis som Martin Larsson spelade denna säsong.
I målet samsades Jonnie Fedel med Ola Tidman om att inte imponera.
Olof Persson, Thylander, Lilienberg, Dejan, Kindvall, Fedel, Jörgen Ohlsson, Gudmundsson var en alldeles för dålig stomme och talangerna, förutom Zlatan, alldeles för svaga.
Sammanfattning
Vad har då avslutningsvis denna odyssé med dagens situation att göra? Jo, som jag ser det är det vi ser i dagens Malmö FF lite av en flashback från den tid då vi till den milda grad övervärderade vår egen fotbollsakademi, och där vi trodde att vi kunde producera storstjärna efter storstjärna oavsett hur bra årskullarna var och vem vi hade som ungdomsledare.
Min ständiga fråga är varför just dagens talanger skulle vara bättre eller mer lämpade att göra det som minst lika bra talanger inte klarade av under tio års tid?
Den kunskap som till exempel talanghittaren Inge Blomberg och ungdomsförädlaren Bosse Augustsson hade var inte alls så lätt att ersätta som man trodde.
Nu är det mycket hoppas och tro att Malmö FF en gång ska bli vad det var, men problemet är att man tittar på alldeles fel tidsperiod på grund av avsaknaden av historisk analys.
Nu har vi börjat med ett förhoppningsvis framgångsrikt samarbete med BK Forward där vi får in unga spelare med A-lagsrutin, men de närmaste åren är spelarsituationen prekär. Många äldre spelare är på väg att sluta eller lämna oss och många av de överåriga talanger vi har riskerar att aldrig slå igenom på det sätt som vi hade hoppats.
Så hur vi än gör så måste vi köpa in ett stort antal etablerade spelare för ingen lär väl låta sig nöja sig med att se ett ungdomligt, festligt MFF på Nya Malmö Stadion om framgångarna uteblir.
Om skillnaden är för vid mellan de stora förvärv vi antas göra och de befintliga spelarna vi tar med oss in i 2009 är risken stor att vi hamnar i ett nytt 2006 där Jonatan och Junior levererade som galningar men där resten av laget var på en mycket lägre nivå.
Förvisso tror jag att Rolands och Hans spelsystem kommer att sätta sig med tiden men det ser oroväckande ut på alldeles för många fötter i nuläget. Det krävs många mirakel…
Istället för att titta 25-35 år tillbaka i tiden så hade det räckt med att se på vad vi gjorde bra 2001-2004. Då köpte vi in redan färdiga spelare från allsvenska klubbar och från utlandet som kanske inte var så namnkunniga men som passade vårt lagbygge perfekt. Dessutom var de väldigt anpassningsbara.
Varför gick det att göra så då men inte nu? Det skulle jag vilja höra MFF:s ledning förklara. Det jag framförallt inte förstår är att det finns så många gamla spelare i klubben på ledande poster som sett hela den utveckling jag visade på innan.
Hur är det möjligt att de ändå drar fel slutsatser?
