Tack MFF!
Klockan börjar närma sig halv tio på måndagskvällen. Regnet vräker ner över den icke takbeklädda ståplatsläktaren på Olympia. MFF ligger under med 1-0 och har stundtals blivit utspelade. Elanga blir utvisad efter endast sju minuter på plan och MFF får spela resten av matchen med tio man. Då händer det!
Spelarna, tränaren och supportrarna lägger för ett ögonblick alla schismer, tvister och ordkrig bakom sig och förvandlas på något sätt till en vältrimmad enhet vars likhet endast kan finnas i Alexandre Dumas De tre musketörerna.
Med framgång stred Aramis, Athos och Portos och på samma sätt stred de himmelsblå på Olympia mot de allt mer desperata Helsingborgarna på plan, på bänken och på läktarna. Regnet fortsatte ösa ner men det bekom inte Erik Johansson som med en efterlängtat genomskärare spelade fram bollen till Peter Ijeh som på ett osvenskt sätt drog till bollen direkt vilket gjorde att Sven Andersson varken hittade position i målet eller greppet på målvaktshandskarna. Vilken känsla för spelarna, supportrarna och Micke Andersson. De tre musketörerna var lyckliga och hade bestämt sig, poängen skulle med hem till Malmö.
Som ni kanske märker så präglas den här matchrapporten av känslor. Efter ett skånederby har man svårt att återge vad som skett på plan på ett sakligt och detaljerat vis eftersom man under matchen är så nervös, så fylld av adrenalin och överhuvud taget så känslomässigt laddad. Vissa sekvenser av matchen känns overkliga och surrealistiska, som till exempel Elangas utvisning eller Ijehs mål. Ena stunden befinner man sig i sin värsta mardröm och några minuter senare är man tvungen att nypa sig i armen för att förstå att kvitteringen är sann, det är ingen dröm som kommer avbrytas av en irriterande och högljudd väckarklocka.
Min kollega på Himmeriket, Rolf, skrev i sin rapport inför matchen att han på Olympia ville se ett MFF han kunde känna sig stolt över. Rolf fick tyvärr inte sin önskan uppfylld igår. Detta berodde emellertid på att Rolf fick sitta hemma och passa barn, lyssnandes på radion, medan MFF kämpade som djur och fyllde oss på läktaren med så mycket stolthet att vi höll på att spricka. Det var härligt att se hur spelare som Majstorovic, Johansson och Kjellin, som nyförvärv från olika delar av landet, stred och krigade för MFF:s och dess supportrars heder.
Spelmässigt var saknaden av Brian Steen Nielsen och Niklas Skoog stor. Utan dem kunde MFF inte riktigt bjuda upp till dans när HIF började spela fin fotboll. Bollen tjongades i väg i panik och efter några sekunder senare kom nästa anfallasvåg. Med Brian Steen och Niklas i laget hade bollen bevarats inom laget på ett annat sätt och försvaret hade hunnit lyfta upp.
Något som också saknades i framförallt första halvlek var ett kantspel från MFF:s sida. Sörensen hängde inte riktigt med i mitten och följdaktligen drog sig både Erik Johansson och Hans Mattisson in mot mitten från sin vänster- respektive högerkant. Trots detta kom Helsingborgarna ur de flesta situationer med bollen under kontroll på mittplan.
Med Mattisson kämpades inne i mitten var det fritt fram på MFF:s högerkant. Rade Prica och Cristoffer Andersson kom gång på gång i två mot ett läge mot Jimmy Tamandi som gjorde en mycket bra insats trots sitt utsatta läge.
I mitten av försvaret gjorde Majstorovic ännu en fantastisk insats. Det enda man kan anmärka på är att han vid några tillfällen tar ett par steg för mycket upp i banan och detta gjorde bl.a. att Santos kom så fri som han gjorde vid matchens första mål. Men vilka brytningar han gör, och hans glidtacklingar i det blöta gräset var inte att leka med.
Anfallarna hade en något otacksam roll under matchens gång. De tvingades gång på gång ta emot illa riktade uppspel och utan understöd fick de försöka skapa målchanser på egen hand. När Erik Johansson flyttades in i mitten i andra halvlek blev det genast annorlunda trots endast tio man på planen. Undrar förresten när vi får se Sörensen i startelvan igen?
Helsingborgs IF är ett mycket bra fotbollslag men som för tillfället saknar det rätta flytet och vinnarkänslan. Det såg ut som om MFF ville mycket mer under matchen och jag tycker det är direkt dåligt av Nanne Bergstrand att inte kunna ta upp det namnkunniga laget ur den långvariga svacka laget befinner sig i. Gårdagsmatchen lovade dock gott och kommer MFF slåss om en plats i Europa nästa år så är säkerligen HIF en av de största konkurrenterna. Guldet då? Nej, det hamnar nog inte i Skåne i år.
Nästa match för MFF är Trelleborg på hemmaplan. I och med att Stockholms Stolthet och Söders Bröder möter varandra i samma omgång så finns det en ypperlig chans för MFF att hänga på i toppen. Kämpainsatsen och lagkänslan i gårdagsmatchen lovade mycket gott. Dessutom får Aramis, Athos och Porthos hjälp av eleganten D'Artangan i form av Niklas Skoog och Brian Steen Nielsen...se upp TFF!
Övriga reflektioner från gårdagsmatchen:
*I nästa omgång är Joseph Elanga, Peter Ijeh och Peter Sörensen (för tredje gången) avstängda. Kan man ligga mer sist i Fair Play-ligan än vad MFF gör just nu?
*Raggeline har lyckats få fart på Olympias sittplatspublik. Nu klappar de i takt på stora läktaren synnerligen ofta, en klar förbättring vilket bidrog till en bättre totalstämning än vad det brukar var på derbyn på Olympia. HIF-klacken hörde man inte mycket. I alla fall inte jag.
*Fedel visade än en gång att han är bättre än någonsin i år. Framförallt har han blivit mycket bättre på hörnor och inlägg än tidigare.
*Det var starkt av Micke Andersson att behålla två anfallare hela matchen, trots en man mindre på plan. Han hade i och för sig inte så mycket att välja av på bänken. En utlåning för mycket kanske?
* Är det brukligt att domaren går fram och frågar den utsatte spelaren hur allvarligt smällen tog innan man ger syndaren ett gult kort? Martin Hansson var lika dålig som vanligt. Inkonsekvensen flödar ut ur den mannen.
Spelarbetygen är bestämda av Svenska Fans HIF-redaktion.
