Lägga ner cupen? I helvete heller!
Likt en räv som just missat sista europarönnbäret konstaterade Jingblad surt att cupen lika bra kunde läggas ner. Vad är problemet?
På plats i Landskrona igår kunde man lätt konstatera att det här med Svenska cupen inte är marginalsupporterns kopp te. Endast 2500 personer valde att bevista det sportsligt heta sextondelsfinalderbyt mellan BoIS och svenska mästarna. Och den normalt så knökade tvillingsektionen för bortafansen var nätt och jämnt halvfull av ditresta himmelsblå.
Ändå var gårdagskvällen det som gav mig det definitiva beskedet att cupen lever och i allra högsta grad behövs!
Nej, vinnaren av svenska cupen får ingen ärofull plats i en europeisk cupmästarcup, då denna sedan länge är nedlagd. Men en gratisplats i UEFA-cupen är minsann inte illa det. Det är tillräckligt med betalning i potten för att skapa åtminstone lite sug att satsa på cupen.
Och nej, det är inte ofta de deltagande lagen ställer upp med absoluta toppmanskapet, men det ger å andra sidan en hel del annat folk i truppen möjlighet att få spela tävlingsmatcher. Till exempel fick framtidshoppet Rawez Lawan, 17 år gammal, än en gång spela - och eftersom vi i dagens Allsvenska verkar ha någon slags oskriven lag på att ålder går före skönhet, så kan det vara alldeles utmärkt att ha en turnering som ger våra talanger chansen att blomma ut.
Jag skrev för ett tag sedan en krönika som handlade om att skapa ett uttalat "cup-lag" - en slags toppad B-uppsättning med den delikata uppgiften att hemföra den titel som står lägst i kurs i mästerskapsrankingen. Det jag lite grann ångrar med den krönikan är att jag hade någon slags negativ ansats till varför jag inte tyckte att vi skulle ställa upp med bästa laget.
Efter igår så känns det så kul med cupen igen. Det var fanimej underbart att se Lee briljera, att få se Lawan skaffa ännu mer kött på elitbenen och det var inte minst oerhört härligt att få stå tillsammans med endast 300 andra tokar som inte verkar ha något bättre för sig än att åka till Helenelund en torsdag och kolla på den mossiga cupen. Inte en klackturist så långt ögonen såg och - framför allt - en stämning som inte varit så härligt retroavspänd sedan jag vet inte när?
De som var i Vallentuna kan dessutom vittna om den underbart familjära stämning som skapas när ett elitlag besöker ett ängagäng - grillröken låg tät som Kalifornisk morgonsmog och arrangerande hemmaklubbens gräsvallsomslutna plan gav en nostalgisk bris av det genuina Föreningssverige vi är på väg att lämna, i en tid då Bingolotto går på knäna och klubbarna tävlar om att få bli första internationella avtrycket sedan IFK Göteborgs succé då 90-talet var ungt.
Att påstå att vi inte hinner med cupen om vi nu skulle utöka ligan till 16 lag, är ett vekt argument. 30 matcher istället för 26 är inget obestigligt berg. Återigen, ska vi växa internationellt, så behövs såväl fler matcher och därmed bredare trupper. Cupen ger nyttig erfarenhet i konsten att föra spelet och kan dessutom utgöra grogrunden till att hitta bortglömda talanger i de lägre divisionerna. Dessutom, var annars hittar man de där saftiga skrällarna som skänker färg i vardagen? Veberöd, Enskede, ja, listan kan göras lång på lag som tvålat till storheterna.
Att sedan cupen i dagsläget inte direkt känns hetast, är inte ett problem. Vi som är där älskar den. Det räcker väl?
