”We’ve had lots of letters” (del 1)

Med anledning av den rådande turbulensen kring MFF har MFF Supports ordförande Tony Ernst satt ihop en text. I den första delen får vi kommentarer från, Jonatan Johansson, Tomas Olsson och klackprofilen Per Kindgren.

”We’ve had lots of letters”, var en stående programpunkt i det geniala engelska komediprogrammet ”A Bit of Fry & Laurie”. Där var det självfallet menat som ett skämt: man hade på sin höjd fått ett endaste brev och detta läste Stephen Fry upp som vore det Herrens ord.
Dagen efter Hammarby-matchen kunde dock MFF Support med fog påstå att vi verkligen har fått en hel del brev. De flesta av dem handlade dock inte – som man kan förledas att tro – om att laget är bajs och att alla i hög position inom MFF måste avgå. Nej, de handlar nästan uteslutande om att klacken blivit sämre, om folk som blivit illa berörda av hatramsorna till Lolo Chanko och det offentliga hånandet av Jonas Sandqvist, om att stämningen på Norra läktaren de senaste två tre åren degenererat.

Jag har lovat att skriva någonting om MFF, MFF Support och tingens ordning och här är vi nu. Det kommer att bli rörigt och det kommer att vara mina egna tankar; inte MFF Supports officiella. Även om det nu är jag som oftast uttalar mig i MFF Supports namn, ordförande som jag är. Så det blir väl någonting mitt emellan då.
Varför jag skriver något om detta? Tja, det började nog med: ”we’ve had lots of letters”. Och så flera personers åsikter på Himmelrikets forum om att MFF Support bör göra något, oklart vad. Och så den egna otrevnaden med hur saker och ting sköts i MFF just nu.

Jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. Och någonstans måste den kritik som jag framför ligga på en rimlig basis. Jag kommer inte att ringa Jonas Sandqvist och fråga honom om han inte ska flytta tillbaka till BoIS eftersom vissa av forumskribenterna på Himmelriket tycker att han suger. Det får finnas värdighet här; vi är dock MFF-fans. Det är Sveriges vinstrikaste förening (15 SM-guld, 14 cupguld) vi företräder. Högklassig skånsk stil, om jag får be.

Kanske borde man rekapitulera historien? Bara väldigt kort? Så här då: i slutet av 1999 var Malmö FF såväl konkursmässigt som degraderat. De senaste åtta åren har – om man ser det hela i ett lite längre perspektiv och med något så när objektiva glasögon på – mer eller mindre varit en framgångssaga. Vi har en bättre ekonomi nu än någon annan svensk klubb någonsin haft, möjligtvis med undantag för IFK Göteborg under CL-åren på nittiotalet. Vi har – strax – Sveriges modernaste fotbollsarena. Och den kommer att ha ståplats, thank you very much MFF Support. Vi har visserligen bara tagit ett endaste guld, men vi har också under större delen av tiden varit ett stabilt topplag (vår tabellrad sedan återkomsten är: 11, 2, 3, 1, 5, 7, 9). Och så har ju Zlatan Ibrahimovic – den bäste svenske fotbollsspelaren genom alla tider – kommit och gått. Det har ju egentligen inte varit några dåliga eller tråkiga år, precis, förutom möjligtvis de sista två.

Nå. De senaste tre åren har det skett någonting. Det är inte samma MFF efter 2004 som innan. Men det är viktigt att konstatera att det skett någonting med alla inom MFF-familjen, inte bara med ledning och spelare. MFF-familjen, som kollektiv, har förändrats.

Vi börjar i supportänden. Vad har vi fans gjort sämre sedan 2005? På vilket sätt har vi varit med och orsakat nedgången? Hur har det vi åstadkommit avspeglat sig på planen? Man historieförfalskar inte om man påstår att stämningen 2002 och 2003 nog överstiger allt annat man varit med om såväl tidigare som senare här i Malmö. Det fanns någonting då, på läktaren, bland fansen, i alla grupper, som var så starkt, så nytt. Vi hade så fruktansvärt kul tillsammans. Även i motgång sjöng vi struparna torra. Vi var stolta över laget, de var stolta över oss. Vi levde i en sorts symbios. Jag pratade med Tom Prahl om det här för något år sedan och han förklarade att han inte höll SM-guldet som sitt största MFF-minne; det var snarare sommaren 2003 som låg honom varmast om hjärtat. Han pratade om den ”vägg av kärlek” som mötte laget varenda gång de gick ut framför Norra läktaren. Man visste inom laget att hela långsidan skulle koka och sjunga hela matchen oavsett vad ställningen var. Det var så lätt att prestera, när den villkorslösa kärleken flödade.

Vem är då bäst skickad att svara på frågor om vad som skett på läktarna de senaste tre fyra åren? Vem var med då och skapade allt det som var så starkt och vem är fortfarande med nu när det går risigt? Per Kindgren, såklart. 2002 och 2003 stod han längst fram på barrikaderna och manade oss framåt, framåt. Vi kallade honom capo och han tog sitt uppdrag på största allvar. Idag sitter han på sjungande sittplats och visst borde han ha åsikter om vårt förfall?
Jag når honom på mobilen. Han är i Stockholm på semester. Jag börjar med att fråga honom vad som gått snett sedan 2004.
- Fotbollsmässigt så var generalfelet nummer 1 att vi inte efter slutsignalen mot Elfsborg 2004 gav Prahl ett långtidskontrakt, på fem sex år. Det är felet på allting! Nu med Rolle försöker man ju hitta tillbaka till samma attityd. Åren däremellan är bortkastade. Det är Hasse Borgs fel. Varför gav man inte Prahl längre kontrakt? Nu fick han ett år och sen kunde han fara och flyga.

Bland oss fans då? Vad gick fel?
- 2002, 2003, 2004: då var det en allmän positiv känsla. Nya, roliga sånger, det där sköna gunget. Man kunde förlora en match utan att det blev negativa vibbar på läktaren. Vi vann ju nästan hela tiden, vi vann fem raka, när vi förlorade så visste man att vi skulle vinna fem raka igen. Det var övervägande vinster. 2005: jag känner att vi blev som ett missnöjesparti. Så fort något var fel så skulle man protestera, visa en tuff attityd. Det var mer fokus på förlusterna än på vinsterna. Det blev ett mycket mer negativt klimat på läktaren. Och detta har fortsatt. Extremast var det nog 2006. Sen började ju laget förlora mer, såklart. Vi var vana vid att vi skulle vinna varje match. Men det hänger ihop: den negativa attityden på läktaren och lagets försämrade spel.

Vad gjorde vi då som vi inte gör nu? Vad är det som har förändrats?
- För det första så fanns inte de där kassulas-problemen. Vi hade inte det firma-problemet i Malmö som vi har nu. Många av dem som var aktiva på läktaren då är med i firman nu. Ta Blåa Pågar till exempel. Men man ska inte bara skylla på firman. Jag kände att allt lossnade borta mot HIF 2002, med ”Ett skott, ett mål”. Det var sköna, gungiga sånger, den sydamerikanska modellen. Sen försvann det 2005; då skulle allt bli häftigare, coolare, alla skulle ha en tuffare attityd. Det som startade borta mot HIF 2002 var försvunnet.

Vad tycker du: tjänar vi något på att sjunga hatramsor åt Lolo?
- Det han har gjort mot MFF var så svinaktigt att han förtjänar hatramsor. Vi lägger ju inte en bomb i hans hus. Det går inte för långt, vi buar, det är allt. Fast prio ett måste ju alltid vara stödet till Malmö FF.

Ok, men vad tycker du att vi tjänar på att håna Jonas Sandqvist efter hans tabbar?
- Tja, det är ju inte första gången han gör bort sig. Folk tänker väl: ”ah, inte nu igen!”. Men visst, hade Sandqvist gjort samma sak 2002 eller 2003 så hade stödet ökat, det är så typiskt att det händer nu. Å andra sidan så hade det laget 2002 eller 2003 vänt matchen och vunnit mot Bajen…

Vad ska vi göra för att hitta tillbaka?
- Vi har blivit en resultatklack. Går det bra på plan så kan vi skapa riktigt bra stämning. Jag minns Göteborg borta 2003, bortapremiären, i deras gamla lada. Vi förlorade med 3-0 men det var bara Malmöklacken man hörde, vi hade ett djävulskt tryck… det var grymt! Men såhär i efterhand: vi ligger under med 3-0 mot vår värsta rival, ska man sjunga då? Det är ju konstruerat? Jag vet inte. Men vad ska vi göra? Varje individ på Malmö Stadion måste höja sig ett snäpp. Det finns många som inte säger ett ljud förrän Sandqvist missar, då skriker man. Då passar det att öppna käften! Och då har man ju bara gått dit med en negativ känsla: man måste gå dit med grundinställningen att man ska stötta, sen är det klart att om något händer så ska reagera. Varje enskild person måste ta sig i kragen!

Det är viktigt att man orkar rannsaka sig själv, vänner. Viktigare än nästan någonting annat. Det duger inte att skylla på andra. Man kan inte säga att allt är alla andras fel om man inte sopat rejält rent framför den egna smutsiga dörren. Och det har i alla fall inte jag gjort. Jag tycker själv att jag inte riktigt gjort allt jag kunnat. De senaste två tre åren har de dåliga resultaten på något vis förgiftat mig. Jag har inte åkt på alla bortamatcher, jag har inte sjungit hela tiden, alltid. Jag har helt enkelt inte varit där i såväl med- som motgång. Vad som är höna och vad som är ägg är dock svårt att analysera. Har laget spelat sämre för att jag inte orkat ta mig upp till Råsunda, eller har lagets usla prestationer (oavsett mitt minskade stöd) satt ner humöret på mig? Jag vet inte. Jag vet tamejfan inte. Men jag känner att jag kunde ha gjort mer; jag kunde ha stöttat ännu lite hårdare i motgång, jag kunde sjungit ännu lite högre i nederlaget.

Arbetet med MFF Support är tungt. Det stjäl orimligt mycket tid och energi. Och vi är relativt få som arbetar, speciellt med tanke på att vi är Sveriges största supporterförening med mellan fyra- och femtusen medlemmar. Mycket av det vi gör inom MFF Support syns knappt. Jag undrar ibland vad folk tycker om oss; såväl våra medlemmar som alla andra MFF-supporters. Nu ska den här texten inte handla om MFF Support, men allting hänger samman, alla är vi en del av MFF-familjen.
Vissa saker är jag stolt över. Vårt arbete med att få den nya arenan precis som vi vill ha den. Vår rättegång mot den danska polisen. Alla bortaresor vi anordnat. Vår medlemstidning och våra arrangemang (MFF Support Cup, exempelvis). Förra höstens debatter och diskussioner som de facto ledde fram till något bra: hela Supporterdialogen. Men man vill alltid mer; man siktar alltid högre.

Jag skulle önska att alla MFF Support-medlemmar, ja, även alla ni MFF-fans som av någon anledning inte är medlemmar, hörde av sig med önskemål, kritik, beröm varje gång ni har något på hjärtat. Det var ingen ökad arbetsbörda att få så många brev dagen efter Bajen-förlusten. Tvärtom: vi vill veta vad ni tycker. Det är vi – MFF Support – som ska vara alla supportrars förtrogna i relationen med Malmö FF.
Det pågår en debatt inom MFF Support om hur vi ska lyfta oss ännu ett snäpp. Vad vill vi åstadkomma? Hur ska vi bästa kunna hjälpa klubben vi älskar? Det kommer att presenteras någon sorts ny strategi senare i höst. Och den kommer att inkludera en tydligare profil på läktaren; vi ska synas mer där vi har vår bas: just på läktaren. Mer om detta vid ett senare tillfälle.

Den senaste kaptenen som lyft SM-bucklan är östgöte. De fjorton tidigare kaptenerna har alla varit från Malmö. Men den femtonde var alltså norrifrån. Han kom inför säsongen 2003 och var aningen skadedrabbad första säsongen, men växte sedan guldåret ut till en av lagets allra viktigaste spelare. 2005 så fick han sedan stå åt sidan för Anders Andersson som då återvände från Portugal. Han skrev på för IFK Göteborg under säsongen och har varit där sedan 2006. Ifjol var han en av det lagets allra viktigaste kuggar när de vann SM-guld.
Han heter Tomas Olsson. Och han borde vara en man som skulle kunna förklara lite av vad det är som är problematiskt med MFF av idag. Jag ringer upp honom. Eller rättare sagt: jag har inte hans nummer så jag ringer Niklas Skoog som ger mig hans nummer. Han svarar direkt. Jag presenterar mig och börjar förklara vem jag är, men det behöver jag inte, han minns mig: ”Vi käkade ju kebab ihop, hahaha!”. Minnesgoda Himmelriket-läsare förstår hans liknelse.

Jag går rakt på sak och frågar: vad var det egentligen som hände med MFF efter 2004, Tomas?
- Det vände sommaren 2005. Jag kände under mina år i klubben att det som var bra var att det fanns en intim småklubbskänsla inom laget. Men sen kom det en massa andra krafter… lugnet försvann i och med guldet. Tom Prahl var ju bra på det. Träningen var det viktiga. Han gillade inte det där jippobetonade. Tyckte inte om sponsorgrejerna och jippona. Han ville bygga ett lag.

Vad gjorde man för fel?
- Det blev en annan press på ledningen efter guldet. Media och fans krävde vinster på ett annat sätt än tidigare. Inför 2005 tyckte jag dock att ledningen gjorde rätt. Man behöll truppen intakt och spetsade med Markus Rosenberg. Det var ju perfekt! Men sen försvann Mackan till Ajax och Skoog drog sönder knäet. Och jag och Yngvesson skrev på för andra klubbar. Det laget som vi hade haft var på väg att upplösas. Det ska sägas att jag tänkte att det kanske var rätt: att det behövdes nytt blod i MFF. Sen kanske man också värvade spelare som inte var så långsiktigt. Det är bra med konkurrens, men jag brukar säga att det ska var lagom konkurrens. Ett tag där 2005 hade vi ju sex innermittar som alla ville spela. Det är inte hållbart.

Vad var det som gjorde er bra då?
- Vi var ett grymt sammansvetsat gäng. Det vi hade var unikt. Vi var så mycket mer än bara arbetskollegor. Vi var ju vänner. Man tränade två pass tillsammans varje dag, men sen kunde man inte bärga sig förrän man fick träffa varandra igen på kvällen. Det är ju klart att man tar med det på planen: man kände att man kunde ta ett skott för varandra. Och det var ju framförallt Toms förtjänst: det var hans värderingar. Träningarna var det viktiga. Det var där man blev ett lag.

Du har ju mött MFF som motståndare efter det. Vad har du tänkt då?
- Man känner att de inte får ut maximalt av spelarmaterialet. Vi hade inte många i Göteborg ifjol i guldlaget som hade gått in i MFF:s lag 2004. Kanske inte ens någon. Men vi fick ut maximalt av varje spelare.

Vad är dina känslor för Malmö FF idag?
- Jag har enbart positiva känslor. Jag stortrivdes i klubben från första till sista dan. Jag är inte det minsta bitter. När jag försvann så var det ju för att Anders Andersson skulle flytta hem och han var landslagsmittfältare då och hade varit i klubben innan. Det var inget konstigt. Klubben är alltid större än en enskild spelare. Jag blev ju besviken såklart, men det gick fort över. Jag är odelat positiv till Malmö FF.

Ditt bästa MFF-minne?
- Förutom guldet så måste det vara en lagfest vi hade 2004, efter att vi blivit utslagna av Örebro i cupen, det var lite kris då. Men så hade vi en lagfest där alla slog runt, vi hade riktigt roligt, och sen fyra fem dagar efteråt slog vi HIF borta efter en bra match och sen tror jag knappt att vi förlorade mer den säsongen.

Ärligt talat, Tomas: tror du att MFF kan hitta tillbaka?
- Malmö FF är ju… det är ju en storklubb! När det väl går bra igen så kommer de här åren att vara glömda. Lag som Malmö FF kommer alltid tillbaka!

På tisdagskvällen, dagen efter Hammarby-förlusten, ringde jag upp Jonatan Johansson. Det brukar jag ju göra; ringa vår finske forward efter matcherna. Allt i ett led där vi låter Jonatan berätta lite om hur det känns efteråt. Ibland har det varit roliga samtal; ibland lite mer deppiga. Jonatan är en skön snubbe. Han är verserad och kan verbalisera sina känslor. Det är antagligen lite ovanligt bland fotbollsspelare. Det hade till exempel inte varit lika kul läsaning om vi valt Ola Toivonen som intervjuobjekt. Jonatan ska också ha stor cred för att han ställer upp på detta lite udda uppdrag, som ska fortsätta hela säsongen. Jag kommer till exempel att ringa honom i kväll igen.
Men den här gången hände något. Jag blev inte klar med texten för publicering dagen efter match. Och sedan växte frågorna och blev till något större, viktigare. Det handlade inte längre om en sketen förlust mot Bajen utan om hela Malmö FF:s framtid. Ändå publicerar jag det vi pratade om här och nu. Det passar liksom in, på något märkligt vis.

När Jonatan svarar är han fortfarande aningen förbannad. ”Men man har kommit över det värsta”, sammanfattar han det. Vi pratar lite om hans DJ:ande på Debaser och om Gudfadern-trilogin innan vi hamnar i det oundvikliga: förlusten mot Hammarby.
- Vi gör det för lätt för motståndarna. Vi ger bort matcherna. Jämför våra två mål med deras fyra. De behöver ju inte ens kämpa för sina mål. Jag tänker inte hänga enskilda spelare. Misstag händer. Men vi är för lätta att slå just nu. Visst ska man klara av att nollställa efter gjorda eller insläppta mål, men efter deras 2-1 mål var det tungt. Man tänkte ”vafan”. Vi hade ju matchen och hade kvitterat och sen ger vi bort den igen. Vi är alldeles för mycket upp och ner. Man kan inte bli bra då i långa loppet.

Det kan inte ha varit kul i pausen?
- Det var tungt. Jag var så arg i pausen. Att ligga under med 3-1 i paus är tungt, speciellt när spelet ser ut som det gör. Men det finns inget att skylla på. Vi visste precis hur Hammarby skulle uppföra sig och vi tog över i slutet av matchen. Så taktik- och konditionsmässigt finns det inget att skylla på.

Det var rätt så tungt att stå på läktaren och se Lolo Chanko dominera mittfältet helt ensam, speciellt om man vet vilket förhållande Lolo har till klubben…
- Jag har ju hört en del om det. Rykten! Om vad som hände när han lämnade klubben. Jag vet ju att han spelade här, om man ska vara diplomatisk. Men han är duktig. Han går lågt och är bollskicklig. Men om inte Hammarby leder så måste de skapa något, då måste han slå passningar framåt, när de sedan leder är det en lättare roll, då kan han lugnt rulla boll. Men visst, han var jättebra igår.

Hur mycket saknades Daniel igår?
- Mycket. Han är vår kapten. Just i sådana här matcher är han den perfekta spelaren. Han har rutinen. Han kan peppa alla andra. Sen är han ju otroligt duktig som spelare.

Varför har vi så mycket skador, tror du?
- Vet inte. Vi har pratat om det inom laget, vad det kan tänkas bero på, men vi vet inte. Det är sånt som händer. Skador kommer ju aldrig lämpligt, men visst, vi har kanske haft värre oflyt än andra lag.

Nu är det Kalmar FF två gånger på raken!
- Vi vet om att det kommer fyra fem svåra matcher på raken nu. Det kräver en stark mental hälsa, vi måste kavla upp ärmarna. Inte lyssna på kritiken, inte just nu. Utan koncentrera oss på matchen. Det viktigaste är att vi blir svårare att slå. A och O är att vi blir elakare. Det måste vi bli!

MFF är ju Sveriges mest vinstrika förening. Vi supporters förutsätter alltid att vi ska vinna. Det är tingens ordning. Och just nu är vi oroliga…
- Det är helt OK. Det ska vara krav. Jag hoppas att fansen efter en förlust rannsakar oss, men att de också kommer till nästa match och stöttar oss. Jag tror inte att fansen behöver vara oroliga i det långa loppet. Vi kör in ett system, på alla plan, i år. Vi bygger något nytt i år.

Ja, det är nya tränare, nytt spelsystem, en hel del nya spelare…
- När jag kom 2006 så var det mycket högre krav internt. I år har vi hållit en lägre profil. Inget uttalat guldkrav. Vi försöker bygga något på längre sikt. Jag tror att de nya spelarna kommer att bli viktiga spelare för MFF. Självfallet ska vi ha krav på oss, men det måste vara realistiskt.

Jag känner själv nästan panik. Jag tänker bara: ”vi måste ha två nya bra spelare”…
- Rolle vet vad han vill ha. Han bygger ett lag. Och det är inte säkert att det blir bra bara för att man köper in nya, dyra spelare. Om man tänker på de stora lagen i Europa: de har oftast haft samma tränare i en längre tid, de har nya unga spelare som fått växa in i det. Jämför Newcastle med Manchester United. Newcastle köper allt som rör sig. Men det funkar inte ändå.

Ändå tror jag att tålamodet finns där hos fansen. Det som irriterar mest hos alla supporters är att man inte tycker att man får information…
- Det är något som är viktigt: att informera medlemmarna. Det kan ju dock ibland vara en balansgång. Om man går ut och säger att man letar efter en back så blir backarna i laget oroliga. Mycket tror jag handlar om det: att pressen så gärna vill ha något att skriva om att man som klubbledning aktar sig för att säga något. Det blir rubriker direkt. Men visst förtjänar fansen att få veta vad som händer i deras klubb!

Avslutningsvis, vad är viktigast för laget nu, inför fortsättningen av allsvenskan?
- Det är viktigt att vi blir svåra att slå. Att vi blir svåra att göra mål på. De andra lagen ska känna att om de gör mål på oss så ska de ha förtjänat det.

Idag, när det är söndagskväll och morgondagens otäcka match mot KFF närmar sig, känner jag att jag måste höra några tröstens ord från någon MFF:are. Jag måste höra någon av spelarna säga att ”det ordnar sig”. Jag ringer Jonatan, men han svarar inte. Han har kanske annat för sig än att oavbrutet sitta i terapisamtal med MFF Supports ordförande? Han har kanske ett liv? Vad ska jag nu göra? Hur ska detta sluta?

Det finns ett par olika spår att följa här. Dels handlar det om vad vi kan göra, vi supportrar. Hur ska vi ha det på läktaren? Hur vill vi att laget ska uppfatta oss? Vilken attityd och stämning vill vi skapa på våra läktare? Och dels handlar det om MFF och hur den här klubben styrs. Ledning, styrelse, den nya organisationen, spelare, tränare. Jag är inte klar än. Det här ska bli en sorts serie. En återkommande text. Nästa gång har jag intervjuat Bengt, Hasse, Åkeby, Patrik Andersson, Pelle Svensson, Prahl och Rolle. Det dröjer kanske en stund. En massa andra texter måste skrivas, en massa andra jobb måste slutföras. Men jag vill veta vad som har hänt med vårt MFF och hur vi ska kunna lösa det här. Jag skriver för att jag vill förstå.

Det blev rörigt, det här. Kanske rörigare än det var innan? Well, det är sällan som komplexa frågor har enkla lösningar, så varför inte. Jag har i alla fått skriva av mig. Några i och omkring MFF har fått komma till tals. Fler kommer att komma till. Ni har fått höra lite om hur såväl MFF som MFF Support tänker. Vad ska nu ske? Inte aning. Men det är vi – vi MFF:are – som ska lösa det här. Tillsammans.