Att gå vidare?
Det finns många sorgliga exempel på personer som varit stora, hyllade och framgångsrika och över en natt förvandlats till bespottade, skamsna och vilsna förlorare. Nej, jag syftar inte på söndagens match mot Sundsvall. Jag tänker på andra storheter inom idrotten som till exempel Ben Johnson, Kobe Bryant, OJ Simpson, Mike Tyson eller Maradona.
I oktober 2003 var vi många som satte kaffet i halsen när nyheten läckte ut, Joseph Elanga satt häktad för hustrumisshandel. Att med våld ge sig på en fysiskt svagare varelse räknas av de flesta många till de lägsta och värsta brotten. Vad skulle man nu tycka om idolen och hjälten i den himmelsblå tröjan som tydligen betedde sig som något helt annat än en hjälte utanför fotbollsplanen? För mig personligen var det ett dilemma som tog mycket energi och fokus bort från den guldstrid MFF just då var inblandade i. Elanga var ju en fantastisk spelare, en underbar profil, men samtidigt slår han sin fru? Jag hoppades in i det sista att det helt enkelt inte var sant.
Hösten gick, Malmös spel rasade i de sista omgångarna och vi slutade inte bättre än trea i tabellen efter en horribel avslutning mot Örebro. Saknaden av den ordinarie vänsterbacken var stor, såväl offensivt som defensivt. Den 25 november kom domen, Elanga fanns skyldig av Malmö Tingsrätt och dömdes till fängelsestraff.
Hustrumisshandel är ett fruktansvärt brott, och tyvärr också väldigt vanligt i Sverige. Det är en djup familjetragedi och vi är många som snabbt tar avstånd och fördömer ett sådant beteende. Ändå händer det. Varje dag.
Det har nu gått ett och ett halvt år sedan händelsen polisanmäldes, åtalet mot Elanga väcktes och domen föll. I tisdags kom meddelandet att Joseph drar tillbaka sin överklagan och kommer att avtjäna den återstående strafftiden, tidningarna rapporterar att han eventuellt kommer vara tvungen att bära en elektrisk boja under match.
Hur familjen och deras anhöriga mår idag är inget jag bör eller vill spekulera i. Jag kan bara hoppas att samtliga berörda har fått den hjälp de behövt för att återhämta sig och gå vidare med sina liv.
Malmö FF valde att välkomna Joseph tillbaka efter att domen fallit. Många saknar förståelse för det. Själv hade jag inte protesterat om Joseph fått sparken då, men tycker inte heller att klubben gjorde fel som gav honom en andra chans. Vårt samhälle ser ut så, gör man fel ska man straffas och därefter ges möjligheten att återanpassa sig. Man ska bara behöva sona sitt straff en gång.
Men nog var vi ett par stycken som tvivlade lite på hur det skulle kännas när Joseph återigen skulle springa in på gräset till publikens jubel, iklädd den himmelsblå tröjan och återigen vara en idol och hjälte, som om ingenting hänt? Att efter ett avtjänat fängelsestraff få komma tillbaka i vardagsrutinerna är förstås viktigt, och självklart utgör jobbet och arbetsplatsen en väldigt stor del av vardagen. Men en arbetsmiljö där 20 000 människor vrålar av uppskattning när ens namn ropas ut i högtalarna är, för de allra flesta, en annorlunda arbetsmiljö. Därför medföljer ett annorlunda ansvar, ett större ansvar.
MFF skickade ut ett pressmeddelande samma dag som domen föll. I det framgick det att Joseph Elanga stod under kontrakt och klubben hade för avsikt att låta honom fullfölja det. Vidare sa man sig ta avstånd från händelsen, spelarens våldsamma beteende och att samtliga fysiska övergrepp är en överträdelse av samhällets regler och bör bestraffas.
Bra Malmö, tänkte jag. Sen kom raden som lämnade en dålig smak efter sig. "Det bör dock noteras att vår spelare delvis är dömd mot sitt förnekande." Varför bör det noteras? Är inte Malmö Tingsrätt en erkänd fungerande rättsinstans? Vad sänder det för signaler, att det är rimligt att hysa tvivel om att domen och straffet är korrekt? Hur uppfattas det av killarna i klubbens pojklag och fotbollsskolor?
Under den enormt uppmärksammade "sexskandalen" i våras där tre landslagspelare i ishockey misstänktes för gruppvåldtäkt var turerna många. Ännu har inget brott bevisats, men landslagsledningen och spelarnas respektive klubbar vidtog ändå åtgärder för att visa sitt avståndstagande. Den motsatta linjen mot den Malmö FF valde, vilken linje som är rätt eller fel kan nog ingen med säkerhet avgöra.
Hockeyklubbarna sa tack och adjö till sina spelare. Ett hårt och beslutsamt agerande kan man tycka, samtidigt som de slipper förknippas med något ansvar i framtiden. Malmö FF däremot, tog sig an uppgiften att reda ut, reparera och komma igen efter händelsen. Frågan är om Malmö FF har gjort tillräckligt? Vad som hänt inom föreningens väggar vet inte jag, men utåt har det inte synts eller hörts mycket.
Efter hockeyrabaldret uppstod en kortare debatt i medierna om den grabbiga omklädningsrumsmentaliteten, att idrottsrörelsen genomsyras av manliga gemenskaper där värderingar och moral lätt snedvrids. Jag vill inte tro det, jag vill inte tro att professionella idrottsmän tvunget är en samling bufflar, formade till män av män som lever för att ta för sig och behandlar sin omvärld hur som helst.
Jag är inte ute efter att dra igång någon debatt mot eller för Joseph Elangas plats i Malmö FF. Det har gått arton månader, straffet är snart avtjänat och inget kan göras ogjort nu. Joseph har gått vidare (jag var en av de som röstade på honom som förra Månadens spelare) liksom klubben och jag hoppas som sagt att familjen Elanga mår bra idag.
Men om en liknande situation skulle uppstå i framtiden, tycker jag det är rimligt att ställa krav på en större tydlighet från en stor klubb som Malmö FF, ett mer konkret avståndstagande där man inte gömmer sig bakom domstolsbeslutet samtidigt som man ifrågasätter dess riktighet.
Tom Prahl sade till Expressen att det viktigaste är att den här historien får ett slut så att vi kan gå vidare. Jag är helt enig. Men man kan inte gå vidare förrän man lärt sig något av det som trots allt inträffat.
Det är också viktigt att vi supportrar inte drar oss för att ta diskussionen även när den är väldigt obekväm. Att rosa reklamarmband inte stoppar något våld är väl de flesta överens om. Men vad har vi egentligen för krav på spelarna i Malmö FF, vågar vi ta den frågan även när våra hjältar gör bort sig? Och om de gör bort sig, hur ska de lämpligast reparera skadan?
