Måndag morgon: MFF - ett mediokert lag?
"Men besvikelserna, de i flera år ideliga besvikelserna tär på en. Den mentala bergodalbanan."
Det svänger fort. För några dagar sen var Malmö FF det hippaste som fanns på denna jord, och i artiklar och intervjuer höjdes ungdomssatsningen till skyarna. Agon Mehmeti fick långa reportage om sig och när det senaste numret av Offside ramlade ner i brevlådan bekräftades vår bild av oss själva och av vår klubb: tre unga MFF:are frontade magasinet. Vi supportrar lånade ut långa stickor till varandra för att klia rygg. Det var en rätt härlig vecka.
MFF hade gjort en godkänd andrahalvlek mot Kalmar och en riktigt bra match hemma mot detsamma. Det räckte för att optimismen skulle rulla in likt en varm våg och svepa med oss supportrar in i framtida drömmar om guld och europacupspel. Så fort det gick. Ingen sans alls utan vi ville väldigt gärna se att uppförsbacken hade nått sin peak. Vi var så längtande efter något positivt och nu hade vi fått 3 bra halvlekar mot Sveriges bästa lag, samt några unga spelares genombrott. Släng in den nye holländaren i leken och vi var fucking best in Sweden.
Och så åkte vi till Göteborg för att ta oss an ärkerivalen (ja, jag vet att ni ungdomar ser Helsingborg som lede fi, och det är helt okey; nya tider och allt det där) i monstrets egen kula. Det undgick väl ingen att det tog några sekunder innan dagen i stort sett var förstörd. Göteborg gjorde vad de är bäst på: göra fler mål än motståndarna och spela primitivt om det behövs. Och vilka är vi att beklaga oss över detta? Varför ska det ondgöras ibland annat i MFF:s matchrapport? De vann. MFF förlorade. 3 nya poäng till IFK Göteborg. 0 till oss. Det är själva grejen med fotboll, att vinna och ta poäng.
Det gör fortfarande närmast fysiskt ont i mig efter att ha förlorat mot IFK Göteborg i lördags. Det finns förluster och sen finns det FÖRLUSTER. Tillsammans med att laget som slog oss de facto var IFK Göteborg och att det fanns så mycket optimism om bättre tider inför matchen, så var förlusten tyngre än vanligt. Direkt efter matchen kände jag att nu räcker det. Orkar inte mer. Jag skiter i det här, i Malmö FF. Ska skaffa mig ett liv som innehåller mindre humörsvängningar. Jag lovade mig själv i vanlig ordning att detta var sista matchen för min del. Men visste inom mig att jag ljuger för mig själv. Det går inte att skita i det här, det går inte att skaffa mig ett sämre liv som det skulle innebära att börja med ornitologi eller hampaodling.
Men besvikelserna, de i flera år ideliga besvikelserna tär på en. Den mentala bergodalbanan. Vi matas konstant att vi håller på och följer ett storlag, ett lag för toppen, men jag vet inte om det känns relevant att kalla Malmö FF för ett storlag längre. Sanningen är att resultatmässigt är vi ett högst mediokert lag, där vi ibland spelmässigt får till det riktigt väl. Och det känns både bittert och sorgligt. För förutsättningarna borde finnas där: vi pumpas nästintill till leda med uppgifter om Allsvenskans bästa ekonomi, om vårt nya Stadion, om våra juniorer, om supportrarnas hängivenhet, om forna tider…
Jag är beredd att ha tålamod, och jag tror alltjämt att vi kan ha något spännande på gång. Det är mycket möjligt att till nästa år kan MFF ställa upp med ett lag som på allvar kan göra upp om guldet, inte bara i teorin. För det finns rätt mycket som är bra redan nu, men det finns också saker man kan och bör fundera över (vad har Jonnie Fedel för kunskaper som gör att han ensam har ansvaret för våra målvakter, går han på vidareutbildningar till exempel, vad gör Jeffrey Aubynn så självklar i startelvan och varför har MFF ett försvarsspel som bara har namnet gemensamt med många andra lags dito trots en av Sveriges bästa backar som vår tränare?).
Vi ska kunna kritisera, vi ska kunna ifrågasätta, liksom hylla och berömma. Men just nu går det nästan för fort för mig. Ena veckan är Malmö FF det mest spännande som hänt på länge, nästa vecka det mest osexiga och tråkiga vi har sett på lika lång tid. Detta efter en match på bortplan mot de svenska mästarna på en gräsmatta som gud glömde. Det svänger fort och det svänger lite för fort för mig.
På söndag vet jag att jag kommer att vara nervös igen, hoppas och tro på seger och känna mig stolt att jag håller på Malmö FF; ni må kalla mig en idiot - låt mig då vara en idiot. Fast just nu känns det bara väldigt, väldigt tomt.
