Highway to Helsingborg: Lättja eller glöd?
- Om symbiosen mellan supportrarna och laget.
Jag tror det var Larsmond som skrev på en mailinglista om hur han noterat att hans engagemang inför en match, alltid sedan speglades i spelarnas inställning på plan. Jag har upplevt det samma. Efter att ha sett varenda tävlingsmatch sedan den underbara Kebab D'Or, bestämde jag mig helt plötsligt för att köra text-tv-race mot Sundsvall. Och inför ÖIS var jag så ofokuserad att jag helt missade att det var min tur att skriva införartikeln.
Jag skriver det här med fotboja, straffkommenderad. Förlåt, förlåt, förlåt.
I bägge matcherna uppträdde MFF ganska tamt och avmätt. Frågan poppar alltså lätt upp i huvudet: - Kan det vara så att vi lever i symbios med laget?
Nej, självklart inte. Inte på ett sådant sätt att det finns någon mental överföring av fokusering och tändning. Förmodligen inte heller genom att spelarna hänger på diverse fansajter och letar peppningsmaterial. Men förmodligen genom att de får samma stimulans som oss. Vi ser på samma TV-program, vi pratar med samma typer av människor (killen i spelaffären, tjejen på bussen, den fotbollsintresserade grannen mfl.), vi läser samma tidningar och vi ser på MFF med ganska likfärgade ögon.
Vissa matcher betyder mer. Andra alldeles för lite. Sundsvallsmatchen var inte bra. Som sagt såg jag den inte, men rapporterna var entydiga. Å andra sidan togs förlusten emot med långt större lugn än vad t.ex. en-poängaren mot TFF på Vångavallen förra våren gjorde. (Då skulle Prahl avsättas för att han övergav 3-5-2 då vi låg under med 0 - 1 och bara lyckades rädda oavgjort.) De flesta hade nog innerst inne räknat med förlust i Sundsvall, så vad hade man att vara förbannad över? ÖIS-matchen drog rätt hyfsat med publik, men det låg en tjock känsla av ogrillad korv över hela läktarna. Sådär lite slappt och sladdrigt. ÖIS skulle vi ju vinna mot, frågan gällde bara ifall Mackan skulle få igång målskyttet, eller om vi skulle få förlita oss på Afonso igen?
Är det så otänkbart att spelarna kände exakt detsamma? Och kom nu inte dragande med "välbetalda proffs" eller något sådant dravel. Hög lön påverkar inte motivationen ett endaste dugg, där är alla studier och all management-litteratur överens. (Jakten på hög lön kan däremot vara det). Sen är det bara att gå till sig själv; även fast man får betalt är det långt ifrån kul att masa sig till jobbet alla dagar. Själv har mitt fotbollsintresse varit nere i en svacka efter att ha matats med matcher sedan januari. Och om man som supporter kan hamna i en svacka, hur naturligt är det då inte att spelarna kan gör det?
Jag är övertygad om att spelarnas känslor inför de olika matcherna stämmer ganska överens med våra. Bestämmer vi oss för att strunta i en match - bara för att istället vara social med släkten eller något annat oviktigt - kan vi lita på att spelarna samtidigt sitter och letar giltigt förfall för att slippa spela densamma. Sitter vi på puben före match och snackar gårdagens fest istället för att fundera på hur backarna ska få stopp på Ailton, kan vi misstänka att Olof gör exakt det samma. (Fast Abel tänker nog inte på fest. Han tänker nog på fiske. Eller kokostoppar. Eller är det bara jag som blir sugen på kokostoppar när jag ser honom?)
Alltså, har du svårt att ladda inför en match, gäller det att ta signalen på största allvar. Sätt igång snacket med dina vänner och kollegor. Skicka insändare till Sydsvenskan. Ring Radio Malmöhus och önska musik från Blådårar. Få igång debatten på nätet. Men framförallt, har du tid och möjlighet ska du ge dig iväg till en träning.
Det är ett mycket enkelt och förvånansvärt trevligt sätt att vända på tankarna inför en match. Dels blir matchen mycket mer spännande när du känner till momenten som övats under veckan, dels blir spelarna mer laddade när de ser engagemanget.
Nu har vi två veckor att få upp ångan inför derbyt. Inte för att vi brukar behöva tändvätska, men låt oss ta festen på allra största allvar. Biljetterna är reda släppta, så det är bara att gå in och boka. Detta året ska vi inte bara sjunga ut Helsingborgarna, vi ska färga ut dem också. Tänk er ett ljusblått hav som sjunger, sitter, skriker, snackar, blundar, analyserar, eller hur du nu gör när du går på match, fram vårt MFF till en brakseger på Olympia. Festen ligger där och väntar. Det är helt upp till oss hur rolig den ska bli.
