Gästkrönika: Drömmen är verklighet
I natt drömde jag att jag var fotbollsproffs. i Juventus. Jag var deras andra svenska frälsare och som inte det var nog så spelade jag samtidigt tillsammans med den störste av de alla på plan - Kungen!
Jag drömde om en match. Jag gjorde enkelt det första målet, efter ett inlägg från höger stöter jag upp bollen i nättaket, och hela Stadio delle Alpi kokar över av glädjevrål. Jag får rysningar. Den som hinner fram till mig först efter målet är Zlatan Ibrahimovic, ty vi har funnit varandra. Sedan kommer alla andra världsstjärnor för att gratulera mig. Är jag verkligen en av dem?
När vi, anfallsduon som skördar odödlig popularitet och skapar en större status än del Piero och Trezeguet tillsammans hos fansen och media, joggar upp mot mittlinjen frågar jag Zlatan, mitt i den kaotiska glädje som uppstått på läktarna:
- Ska vi inte hylla Malmö FF tillsammans någon gång?
Hela han lyser av glädje och lycka och han verkar lättad, såsom jag för svaret och reaktionen jag fick tillbaka var som i en dröm, den bästa tänkbara.
Helt plötsligt befinner vi oss i Malmö. Vi åker till min gamla lägenhet vid Lilla Torg sent en vardagskväll då det inte märks att vi är i stan. Allt är superhemligt. När vi gjort oss tillreds väcker vi Madsen via mobiltelefon.
Vissa drömmar är ofta för bra för att vara sanna. Jag brukar inte drömma dessa drömmar, men den ovan beskrivna är nog en av de bästa drömmarna i mitt liv. Det är kärlek, det är passion. Det är alla mina idrottsliga drömmar uppfyllda på en och samma gång. Jag får via hyllningen till Malmö FF reda på att jag en gång spelat för di himmelsblå, en kunglig ära utan dess like. Jag får spela tillsammans med "Ibra" inför miljontals fotbollsälskande fans som sjunger och dansar. En kittlande tanke som överstiger mitt förnuft. Målet som jag gör symboliserar min storhet som fotbollsspelare.
Att min dröm en dag skulle förverkligas vore en dröm, dock med en chans på låt säga 0, 01 %. Däremot tror jag att det ligger ganska mycket sanning i den rent känslomässigt och på det hypotetiska planet. Jag tror att om det hade hänt något liknande så hade Zlatan reagerat på ungefär samma sätt som jag upplevde så verkligt i drömmen. Eller, hade han, med all rätt, kanske sagt blankt NEJ, med tanke på hur de svenska medierna förvrider och förvränger varje rörelse och ord som kommer ifrån detta gudabenådade fotbollsbarn som nu blivit en man?
De senaste dagarnas debatter kring Zlatan och hans beteende känns så uttjatade och meningslösa att jag knappt vet vart jag ska vägen. Men nu när jag tänker efter så är debatten kanske inte helt meningslös som jag först tänker mig. Med tiden så kan de svenska medierna kanske slå sig till ro och engagera sig i det som händer på planen istället för att höra med spelaren om hur det känns att bli intervjuad. Det är min själ verkligen så att vissa svenska journalister Är amatörer. Zlatan och hans status i allmänhetens ögon är generellt sett STOR och vi kan bara hoppas att de s.k. journalisterna faktiskt inte bara kan ge kritik, utan även ta kritik till sig utan att avfärda den med fina ord avancerad grammatik.
Den dagen då kvällstidningarna landet runt bara skriver om fotboll - och då talar jag om fotboll - lever nog inte jag, men det lever andra människor. Och framförallt så lever fotbollen vidare, ty fotboll är ett språk som talas och talas om världen över. Den är i mina ögon odödlig, såsom den himmelsblå passionen.
Att Malmö FF är en stor del av mitt liv kan med enkelhet urskiljas ur drömmen, ty det är MFF som drömmen är tillägnad.
Jag vågar med stor säkerhet säga att Zlatan Ibrahimovic kommer att bli Sveriges genom tiderna bäste fotbollsspelare, och det är med stolthet som jag känner att han innerst inne har ett hjärta med himmelsblå färg, ett himmelsblått sådant fyllt med passion för fotboll.
