Highway to Helsingborg: Kusinen från landet
"Hövdingen", Carlo Nilsson levererar en fantastisk historielektion. Denna gång om HIF.
"Sigge Lindberg- Harry Lundahl-Knutte Kroon-Albin Dahl!!!" Jag tittade upp från maten och fick se fadern sitta där med ett ansiktsuttryck som om han hade tagit två hemmagjorda besk i rask följd till sillen och nypotaisen i en blommande syrénberså första dagen på semestern. Jag betraktade honom men all den misstänksamhet som en person med rötter från Trelleborg förtjänar.
"Va snackar du om?"
"De du! Vilka fotbollspelare,fortsatte han med glansiga ögon och fånigt leende".
"Spelade de i Trelleborg?" undrade jag med spelat intresse för husfridens skull.
"Nä! Du vet väl att det är derby på Idrottsplatsen idag. MFF mot HIF." (Och det får inte heta HeIF. Detta namn är felaktigt och kittlar inte det minsta hos en kusinderbykonnässör).
"De spelade i HIF på den tiden då laget var mycket bättre än MFF!"
"HIF har aldrig varit bättre än MFF!" avslutar jag den pinsamma diskussionen och skyndar ut till den plats där kunskapen och erfarenheten råder.
Ute på gården träffar jag som tur är Göran. Göran vet allt. Göran är 12 år. Jag refererar den pinsamma middagskonversationen för honom och finner tröst. "Nä!" säger Göran och skrattar, "Har aldrig hört något så dumt."
Vi konstaterar med all vår erfarenhet att min far är historierevisionist (fast vi kanske använde ett annat ord).
Detta hände på den tiden då inga fler beredskapssoldater tågade på Malmös gator. Då inget invasionshot längre tyngde folket. Då Per-Albin byggde folkhemmet. Världen hade blivit av med en mustaschprydd potentat och än hade inte en annan liknande i form av Dchugashvili på allvar börjat hota världen. Detta hände då jag var i den åldern då livet är enkelt och vetskapen total. Detta hände då Malmö FF inledde sin fantastiska period i svensk fotboll.
Detta hände - och nu citerar jag Max Lundgren som uttryckte det så här underbart - "på den tiden då allt var möjligt på Malmö IP. Di Blåe, som kunde förändra världen med en klackspark och få den att lysa hela veckan"
Senare i livet fick jag om än motvillgt ge fadern retroaktivt rätt. HIF var långt före MFF i fotbollens barndom. Klubben var den första som tog upp kampen med Göteborgslagen och tvillingklubbarna från hufvudstaden. Klubben inträdde i Svenska serien 1916 ,som var en
föregångare till allsvenskan. HIF representerade Skåne i den första allsvenskan 1924 med en sjätteplats som följd. De åt sig närmre och närmre ett guld och fick skörda 1929.
Publikrekorden slogs vart än HIF drog fram och laget fick nu smeknamnet "Mjölkkossan". Man har i klubbens historia den spelare som gjort det snabbaste hattricket i Allsvenskan; då Knutte Kroon gjorde tre mål på lika många minuter i 13-1-matchen mot IFK Eskilstuna. HIF har till denna dag samlat på sig fem SM-tecken. Man har representerat Sverige i det moderna CL. Man kan historiskt på det internationella planet blicka tillbaks på en i hela fotbollsvärlden uppmärksammad turné till Fjärran Östern år 1951. Efter att ha tagit till sig alla dessa rödblå meriter, infaller sig en berättigad undran.
Kan det finnas något mer meriterat fotbollslag än detta HIF innanför den skånska gränsen? Nu skriver jag stolt: Malmö Fotbollförening.
MFF börjar sticka upp så smått under mellankrigstiden. Men vi förlorar mot HIF med 2-5 och 3-5 under vårt jungfruår i storserien. När Jesse Owens retar gallfeber på "die schöne Adolf" i Berlin under OS är MFF för första gången före HIF i seriesystemet. "Mjölkossan" har då gått över till lättmjölk i div.2. Under fyrtiotalet är det ganska jämnt mellan de skånska giganterna innan MFF definitivt sätter sig vid tömmen.
Den allsvenska säsongen 48/49 blir särskilt spännande men MFF vinner på överlägsen målskillnad. MFF har alla tiders mest överlägsna SM-seger. Redan 1967 passerar MFF "di röe" när det gäller vunna SM-tecken. Statistiken fram till på måndag ser ut så här (MFF:s siffror först):
Sp V O F M
89 38 22 29 168-139.
MFF har spelat den finaste av finaler och massor av Europamatcher. Vi har 15 SM-guld. Vi leder maratontabellen (HIF sexa). Diskussioner om vem som ätit den godaste gröten i Skåne är tramsig.
Några personliga derbyminnen vill jag meddela. I slutet på fyrtiotalet skulle HIF som topplag komma till IP. Allt var sedan länge slutsålt. Jag hade biljetter, trodde jag. Ett missförstånd med kompisen som hade biljetterna gjorde att jag med gråten i halsen fick stå utanför IP och följa matchen. Det fanns där en liten springa som man kunde kika in på planen på en cirka 10 kvadratmeters yta. Där kunde jag hjälpligt se när "Todde" sprintade fram mot HIF-målet. Där kunde jag se hur den "elake" Malte "Svarta Blixten" Mårtensson fick den annars så "Ronaldinholeende" Erik Nilsson att få bistra ansiktsdrag. Där kunde jag också höra två jubelorkaner samt två mindre måljubel. Alltså slutade denna för mig så tragiska match 2-2.
Den tidens HIF:are är väl dem jag minns bäst. Kalle Svensson-Malte Mårtensson-S O S- Espling-Hasse Persson; namn som jag, likt fadern vid köksbordet då, nämner med största respekt. Skillnaden då var att MFF hade ännu större profiler, tack och lov, och som såg till att en yngling fick den rätta fotbollsuppfostran.
Följ nu med till Olympia. Tror nog att någon minns de svartvita målställningar som fanns på arenan då. Året är 1965 och MFF kommer på besök. Svartvita målstolpar påminner ju om handboll. 10 mål i en match är väl snudd på handboll. Men när Bosse gjort 3 och hans radarkompis Granström lika många, så fyller Elmstedt på med 2 och Siwnert och Svahn med ett vardera. 10-1-matchen står för alla tider förnedring mellan de båda klubbarna. Efter detta försvinner inom kort HIF från allsvenskan och en mycket lång lakun från allsvenska kusinderbyn tar sin början.
För oss gamla seniorer är saknaden stor. Inget skånskt derby kan ersätta det med stort D mellan MFF och HIF. HIF kämpar på och är långt nere i seriesystemet. Det lag som en gång var en fet välgödd mjölkossa är nu mer likt ljummet kranvatten. Men, naturligtvis - en klubb med sådan bakgrund kommer alltid tillbaka. Traditionens makt är stor.
