Highway to Helsingborg: Var går gränsen för fiendeskapet?
Derbyt rycker allt närmare och känslorna stegras. Men är det hela på väg att bli befängt?
Det är inte lätt det här med rivalitet. Känslosvall har en tendens att bli mindre nyanserat och genomtänkt ju högre vågorna går. Och nu, med bara helgen mellan oss och derbyt, så liknar det hela krigföring. Igen.
Alla som hejar på MFF är plastsupportrar. Alla som hejar på HIF är bönder fulla av komplex. Alla i Malmö är provokativa papegojor. Alla i Helsingborg är kassulaswannabes med påklistrad angloattityd. MFF:are är skithögar. HIF:are är as. Precis alla.
Helt plötsligt insåg jag att det någonstans har börjat gå till en sanslös överdrift. Tydligen går det inte att tycka illa om ett annat lag utan att intensivt hata alla dess supportrar. Historien vittnar om attentat mot den andra sidan - uppspikade kors i gräsmattan och vandalism. När HIF och MFF drabbar samman på måndag så står det två folkmassor och gormar mot varandra som om det vore halvt inbördeskrig. Och med tanke på allt som sagts den senaste veckan får man väl vara glad om det bara stannar vid det verbala.
Vart tog tankeverksamheten vägen? Finns det bara en av/på-knapp som sätter igång de där mest intensiva vilja-döda-känslorna och som fullständigt stänger ute alla andra former av logiskt resonemang?
Jag jobbar numera i Helsingborg. Varje dag umgås jag med HIF:are, gör affärer med HIF:are, håller föredrag för HIF:are, fikar och äter lunch med HIF:are. Och naturligtvis så retas jag med dem och hånar dem - för jag tycker ju inte om deras lag. När jag såg BoIS snubbla in fyran för ett par veckor sedan riktigt sjöng det i alla mina mjukdelar; men jag var på Karlslund tillsammans med en HIF:are (som dessutom bjöd mig på biljetten) och jag kunde, på ett sätt, lida med honom efter matchen. Det är ju inte honom jag hatar?
Det här med förenkling är ett fenomen i sig. För bara några år sedan var FC Köpenhamn en klubb på andra sidan sundet som väckte få eller inga känslor hos MFF:aren i gemen. Sedan började HIF:s tyngre garde umgås med FCK:s dito och Parkens vakter lekte Rambo tillsammans med ett gäng danska poliser höga på adrenalin. Och vips, så är allt och alla som har med FCK att göra vedervärdigt. Piss. Avskräde. Vi hatar inte bara klubben utan även de som följer den. Istället gillar vi Bröndby. Och då gillar vi precis allt med BIF.
Var finns nyanserna? Är allt så jävla enkelt?
Egentligen har vi nog ganska så mycket gemensamt med HIF:arna, om vi bara tänker efter. Vi älskar fotbollen, vi gläds med lagets framgångar och lider i dess motgångar, vi ställer oss och fryser på matcher och träningar, vi spenderar timtal på internet etc. etc.
Dessutom, det där runt om fotbollen. Jag upptäckte för någon månad sedan att en välkänd profil på HIF:s forum tokgillade Kraftwerk, precis som jag! Och när HIF:arna, som under fredagen, börjar skriva citat ur Monty Python-filmer, ska jag då bara låtsas att jag aldrig älskat Life of Brian (en film jag sett 48 gånger och kan varenda replik ur) bara för att det var en HIF:are som skrev ut repliker från den? Är vi så annorlunda?
Att det finns folk ur både HIF:s respektive MFF:s led som vill stämma träff för att slåss, tycker jag på något sätt inte är särskilt märkligt. Det handlar mer om en adrenalinfylld, taktisk katt-och-råtta-lek, en slags hårdare kombination av Tjuv och polis och Paintball, än om det där riktigt genuina hatet. Herregud, de har ju till och med regler för tillvägagångssättet och kan snacka om uppgörelsen både före och efter på ett civiliserat sätt! De har ju någonting gemesamt och tar chansen att beakta likheterna mellan dem. Istället är det vi, julgranar, som nu står för det där dumma, lite fåniga, hatet och det nollnyanserade skitsnacket och karikatyrmålandet.
Är det kanske dags att tänka efter lite? Är det krig eller fotboll vi vill ha?
Rivalitet är fantastiskt kul och det finns bara ett lag, IFK Göteborg, som jag tycker mer illa om än HIF. Men glädjen och kärleken måste få komma i första rummet. Och den dag jag låter en relation med en medmänniska förstöras av tjugotvå gubbars jakt på en läderkula, ja då skiter jag nog i det.
