Highway to Helsingborg: Det magiska med ett derby
Så var det dags igen. Varje säsong kommer den tillbaka. Årets match. Vi mot dem, storebror mot lillebror, ljusblått mot rödblått, syd mot nord, Malmö mot Helsingborg.
Det är samma sak, säsong efter säsong. Helsingborgsmatcherna är alltid viktigast. Inga segrar är skönare, inga förluster mer smärtsamma än de mot Helsingborg.
Det har pratats mycket om hat och rivalitet i dagarna. Behöver varje supporter som älskar ett lag också ett lag att hata? Kommer hatet automatiskt som en baksida av kärleken? Kanske det. I en värld där alla fotbollsspelare är karriärister, där pengar och kontrakt väger tyngst, är det egentligen bara supportrarna som står för gammaldags klubbkänsla. Det är vi som inte vill se gula västar på träning, det är vi som inte förlåter den som lämnar Malmö FF för IFK Göteborg och det är bara vi som verkligen förstår prestigen av att vinna ett derby.
Jag, som senaste åren bott i en mindre stad mitt i fotbollens eget Sahara (Värmland), känner av derbypulsen trots att jag är sextio mil hemifrån och utan några kaxiga Helsingborgare i min närhet. Jag har fått glädjande klartecken från stamkrogen att de visar matchen på måndag kväll. De kör den utan ljud dock, eftersom det troligen bara kommer vara jag som tittar. Så brukar det vara, jag ensam vid ett bord med en mörk Staropramen, MFF på storbildsskärmen och en best of-samling med Aretha Franklin på repeat i högtalarna. Halvsurt, tycker jag oftast men inte denna veckan. Nej då, på måndag är det fest i Arvika. Det är ju derby i Helsingborg!
Det var precis likadant förra året. Då skrämde jag slag på de övriga, föga fotbollsintresserade matgästerna när Afonso gjorde Malmös andra mål (”Såja!... passa Skoog!… och tillbaka… där ja!…och så förbiiiii…ja!... men… neeee… jo… JAAAAA!”-målet) och ställde mig upp och tokvrålade. I den stunden var livet alldeles underbart trots att jag såg ut som hämtad ur en reklamfilm för Oddset.
Vet inte varför det är så magiskt med just derby. Jag menar, min far håller på ett annat Malmölag som har något med kanariefåglar att göra och spelar i division 2. Han kan åka på derby varje vecka, men han tycker inte det är något särskilt.
För min egen del är det de sista åren av 90-talet som gör att jag ler inombords när Helsingborg får stryk även mot andra lag än Malmö samt att jag lyckats förtränga vilken klubb Henrik Larsson tillhörde när han spelade i Allsvenskan. Då gick det dåligt för de himmelsblå men bättre för HIF. Jag upplevde det som ett oerhört smittsamt medgångsvirus härjade i Malmö under den perioden. Överallt hörde man den äldre generationen klaga över att MFF alltmer bara handlade om pengar, de sålde alla sina spelare och bytte tränare stup i kvarten medan Helsingborg alltid hade varit ett trevligt lag och i alla år stått för en fin fotboll. Plötsligt var Helsingborg folkets lag och MFF en fotbollsmaskin på tomgång.
Kulmen kom 1999 när jag var på någon slags välgörenhetskonsert på Konserthuset i Malmö. Gitarristen och ur-Gnagaren Janne Schaffer medverkade. Det var samma dag som Helsingborg snuvade AIK på SM-guldet och mellan två låtar passade Schaffer på att gratulera Skåne till segern. Herregud, tänkte jag, nu är du i fel stad Janne. Men nej då, hela publiken svarade med en rungande applåd. Mycket bittert konstaterade jag att jag inte fattade någonting.
Det har hänt en del sedan dess, som bekant. Nu har vi haft medvind i ett par år medan våra rivaler haft det tuffare. Det kommer inte att spela någon roll på måndag. Det blir järnhårt. Vågar man hoppas på att Ajax-klare Rosenberg gör en Zlatan och nätar två gånger för att på kaxigaste vis bekräfta sitt värde? Eller att förra årets Yngvesson återuppstår och återigen får fira nedanför Malmöklacken? Hoppas kan man alltid. Men om Afonso bestämmer sig för att göra ännu ett drömmål, jag lovar, då kan jag leva med att bli utslängd från krogen.
