MFF - TFF: Äckligt, folkligt och halvfullt.
Sagan om ringen har Gollum. I Rosens Namn har Salvatore. Allsvenskan har Trelleborg.
Trelleborg är ett sådant lag som finns till för att vi andra ska känna oss mänskliga. För att vi ska få känna glädjen över att leva, tänka och känna. Lycka förutsätter olycka, njutning förutsätter smärta. Trelleborg är soptunnan som lever på att vara resten av Sveriges fotbollskontrast.
Idag visade Trelleborg sitt rätta ansikte i en fotbollsmatch som enligt historieböckerna kommer att kalla för 19 omgången. I själva verket borde den kallas 19:e holmgången och sedan strykas för eftervärlden. Eriks Sundins spark mot en liggande Ola Toivonen är förmodligen det äckligaste jag sett på Stadion. Men det var på något sätt signifikant för tillställningen. Det var inte fotboll. Det var bedrövligt. Det var Trelleborg.
Ett talande exempel
Även TFF:s supportrar fick tillfälle att glimra till. På väg ut från Stadion passerade jag deras färdtjänst och en av de mest framstående komikerna på sydkusten såg sitt tillfälle att bjuda på stor scenkonst. Ja, den var stor. Röven som han tryckte mot fönsterrutan. I Trelleborg ses han förmodligen som ett praktexemplar. I Malmö hade vi beställt 6-mans Taxi åt honom för att garantera att man själv också fått plats. I framsätet.
Hans arsle fullständigt vibrerade av upphetsning över att få luft, efter att ha tillbringat hela semestern i samma par grå Jockey-kalsonger. Alternativt fes han. Med tanke på att de som satt runt omkring honom i bussen skrattade högt, så var det garanterat något mycket intelligent som kom fram ur hans förnämsta företräde. När hans röv inte kunde komma på något mer vettigt att säga förpassades den åter ned i sitt illaluktande fängelse. Istället vände sig saken om och började kommunicera ur andra ändan.
Först var jag osäker på om han gjort något trick och stått på händer förut, och att det var först nu han moonade. Men inte ens ett så fult ansikte kunde helt misstas för att vara en stjärt. Det hade ett par glasögon, och så konstiga vanor har man inte ens i Trelle, att man sätter synhjälpmedel framför brunögat. Ur munnen kom ett rungande: ”Kom igen era jävla kuksugare. Hata Malmö FF.” Och den prestationen har enligt uppgift redan belönats med förstapris i Trelleborgs FF:s årliga uppsatstävling.
Vem dömde?
I normala fall är det en domare utsedd av Svenska Fotbollsförbundet som dömer en match. Enligt förhandsbeskeden var det Jonas Eriksson. Men var höll han hus den första timmen? Jag bryr mig inte om felblåsningar, missade situationer eller ändrade domslut. Men som han tappade matchen kan man faktiskt undra om det var lönt att ha någon domare alls. Under 60 minuter trappades stämningen upp allt mer utan att han brydde sig. Till sist kapsejsade matchen och då kom fyra stycken på en gång. Var mannen helt oförberedd på att det var ett derby han skulle döma?
Tålamod och kontinuitet
I förra veckan hade vi på Himmelriket en intervjuserie där vi i redaktionen samlade ihop de frågor vi tyckte var viktigast att få svar på just då. Mitt bidrag till intervjun med Rolle var: ”Vad i er spelidé tycker du har fått fäste?” Svaret löd:
- Det tycker jag att vårt anfallsspel har. Vi har visat mot topplagen att vi har ett rörligt och snabbt passningsspel där vi utnyttjar väldigt mycket spelare så att vi kan ha ett varierat anfallsspel. Vi är inte beroende av att vi ska gå fram på en kant eller att det är en spelare som ska ha bollen hela tiden och det gör att vi är svåra att läsa för motståndarna.
Mot Trelleborg inledde vi med att direkt efter avspark spela ned bollen till Halsti som slog långboll mot Jonatan. Anfallet efteråt bestod av en långboll av Dixon mot samme Jonatan. Och så fortsatte det. Trots spelövertag och med en bollfördelning på 57 – 43 i vår favör hade vi 2 avslut på mål i första halvlek. 4 totalt. Jag har faktiskt lite svårt att veta vad det är jag ska ha tålamod med?
Startelvan såg intressant ut, men samtidigt var den helt annorlunda mot senaste matchen. Det var ändringar i samtliga lagdelar. I min näst intill blanka fotbollskunskapsbok står det i varje fall inte sorterat under tålamod och kontinuitet. Jag hoppas det var därför spelet såg ut som det gjorde större delen av första halvlek, för det var så långt ifrån det Rolle pratar om i texten ovan (eller Gren drömmer om i matchprogrammet) som det kan komma.
I andra halvlek blev det bättre. Och till sist började chanserna komma. Halsti höll sånär på att revanschera sig för den helt från jävlar-anamma-befriade löpningen hemåt för att täcka Haynes inlägg till 0 – 1. Tyvärr för Halsti tyckte Dixon inte heller det var lönt att jobba i försvaret och släppte istället tjänstvilligt fram Jensen till att helt ren kunna raka in 1 – 0. I pausen, ja faktiskt ända fram till runt 70:e minuten, hade vår debutant i målet – Dusan – en räddningsprocent på 0.
Tusan, Dusan
Mot slutet av matchen fick dock Dusan Melichárek lite mer att göra, och då gjorde han det riktigt bra. Tack Dusan, tusan att du inte fick hålla nollan bara. Men baklängesmålet får vi skylla på den nykomponerade backlinjen. Även backlinjen spelade upp sig, som hela laget, ju längre matchen gick. Och när Eddie kunde kämpa in reduceringen var det mer än rättvist.
11 000
Publiksiffran är sjunkande för tredje säsongen på raken. Och det är förståeligt. Spelet bjuder på vissa ljuspunkter. Toivonen är för ett fans värd biljetten i sig, som han spelar nu. Hans löpräd i slutet på första halvlek där han startar ute vid kanten, mitt på offensiv planhalva och sen bara accelererar in mot mål, passerar 5-6 man utan att ens synbarligt anstränga sig och under ständigt ökande hastighet var helt otrolig. Tyvärr blev farten hans fall och när skottet kom klarade han inte att hålla emot i vändningen utan det blev en ganska ofarlig toffel från den fallande hjälten. Med ett par kilo bålmuskler till sitter den i krysset nästa år. Och vi kan bara hoppas det blir i MFF. Så förbannad han verkade var över spelet, laginsatsen och resultatet idag, skulle jag inte bli förvånad om han just nu står och packar väskan.
Men vi var drygt 11 000 som fick njuta av honom ännu en gång ikväll, och det är bara att tacka och ta emot. Tyvärr innebär matchen att vi lär tappa ytterligare i publik framöver. Så funkar fotbollen och publiken överallt, och vi är tyvärr inget undantag.
11 000 är drygt hälften så många som man beräknar ska komma på matcherna när vi flyttat in på nya Stadion. Bygget är förvisso imponerande. Jag har själv stått i hörnan, högst upp på övre etage och njutit av utsikten. Men kan vi verkligen räkna med att den dubblar publiksiffran? Kanske, men då krävs det nog att Rolles och Grens idéer får ett tydligare fäste i laget och att vi avslutar säsongen snyggt.
Malmöpubliken kommer aldrig att identifiera sig med ett mittenlag.
