Ängelholm - Trelleborg1 - 1
Välförtjänt seger för MFF
Ännu en derbyseger mot Helsingborg på Olympia. Det börjar bli en trevlig vana. Framför allt som detta var ytterst rättvist. Ingen kan påstå annat. Och Daniel Andersson fick rätt i sina profetior.
När jag pratade med Daniel Andersson igår bad jag honom om en lämplig rubrik till matchen mot Helsingborg. Han gav mig "VÄLFÖRTJÄNT SEGER FÖR MFF". Och så frågade han om det lät bra. Det inte bara lät bra, det såg väldigt bra ut på Olympias gröna men hala matta. Jag frågade honom också om slutresultatet och han sa 1-0 till MFF. Att han hade fel på målskytten är oväsentligt en sån här kväll. En sån här underbar kväll.
För det var välförtjänt. Inte ens den mest rödblåa helsingborgare kan påstå annat. Första halvlek var det, om inte spel mot ett mål, så i stort sett bara ett lag på banan. Som klyschan säger. Där HIF inte hade en enda målchans radade MFF upp den ena efter den andra. Alla chanser var inte klara, men det var tillräckligt många för att 1-0 i halvlek var hur oerhört rättvist som helst.
Det var Hasse Mattisson in i straffområdet som sånär nådde Afonso med en passning och öppet mål. Det var Afonso som sköt utanför efter att daniel andersson (han den rödblå, inte vår egen Daniel Andersson) som fick för sig att jonglera med bollen i eget straffområde och tappat bollen. Det var några halvchanser.
Men det var också kvällens enda mål. Elanga, som för första gången dittills följde med upp i ett anfall, slog en sagolik 40-metershöjdare rakt på Afonsos skalle, som behärskat kunde nicka in bollen bakom daniel andersson. Så snyggt, sån klass, sån kyla, så rättvist.
I 70 minuter behärskade MFF matchen totalt. Vann varenda andraboll, skapade halvchanser och lite farligare chanser, spelade ett kortpassningsspel som är sällsynt i allsvenskan. Jag väntade bara på fler mål och en avgjord match. Hade Markus Rosenberg varit i bättre form och mer samspelt med Afonso hade sista 20 minuterna varit en promenad i solen.
I stället förvandlades matchen till en match som utomstående älskar, men som vi supportrar till det ledande laget hatar. MFF tappade sin fullständiga kontroll och chanserna avlöste varandra åt bägge håll. HIF var på väg att kvittera, MFF var på väg att utöka sin ledning, HIF kvittera, MFF utöka o s v. En äcklig utveckling. I tio minuter vill säga.
För det var under tio minuter som HIF skapade chanser som kunde resulterat i mål, men hela tiden i anfallet därpå var MFF uppe och kunde gjort ännu fler. Sen var det som om spelarna i MFF bestämde sig för att den här matchen inte fick förloras. Helt plötsligt vanns andrabollarna på nytt och HIF tilläts inte komma upp i farliga lägen. Jag ska inte påstå att sista 10 var lugna, men det kändes ändå rätt säkert. Igen.
Chanko gjorde årets bästa match i MFF. Tillsammans med Daniel Andersson vann han mittfältet och där vanns matchen. Denna Duracell-duo var fantastisk. Och så nära Chanko var i kväll att göra mål vid två tillfällen, så nära får ingen gå. Så nära kan man inte komma utan att göra mål egentligen.
Mackan gjorde inte en av sina bättre matcher, men som jag unnar honom att få bli målskytt. På torsdag?
Visst blev det lite oroligt ibland i slutet för försvaret, men hela tiden – HELA TIDEN – fanns Olof Persson där med en tå, en skalle, ett bröst, ett ben.
Om nån inte fattat det ännu, Afonso Alves är guld värd.
Ingen underpresterade i dagens MFF. Men Mattias Asper, bara för att daniel andersson i första halvlek fick hjärnsläpp och jonglerade i eget straffområde, inte var du för det tvungen att sånär tappa kvällens lösaste nick in i eget mål. Å andra sidan räddade du oss med en svettig räddning efter Graulund-nick. Där var jag säker på att det skulle bli 1-1. Tack.
Nu drog vi ifrån HIF. IFK Göteborg ligger också en hel poäng efter nu. På torsdag ser vi till att vara ohotade i toppen genom att besegra Djurgården. Sen ser det rätt bra ut. Eller, det ser faktiskt rätt bra ut redan nu.
Hej där nere, vi är Malmö FF!!!
